boråsblues

Balsam

2011-08-31T20:55:00.002+02:00

Jag gråter skönt. Minns inte när det hände senast.

Saknar styrfart

2011-06-22T12:14:00.008+02:00

Publicerade - angstade - tog bort. Men nu publicerar jag igen. Nån måtta får det faktiskt vara på hurtfriskheten.

Ok, nu blir det lite depp och tråk och allmänt oklämmigt. Men jag behöver försöka formulera mig, efter att ha tystat mig själv alltför länge.

För jag behöver hitta en riktning. Jag har varit så dålig på att välja, men fantastiskt bra på att välja bort. Skalat och skalat på den där löken för att hitta kärnan. Som ju inte finns. Jag har trott att min ångest har handlat om dåliga val, och så har jag flytt. Men ångesten är ju kvar, hur många bortval jag än gör. Eller den blir snarare större ju fler gånger jag försöker börja om. Jag blir ju äldre, mer cynisk, mer tyngd av skuld över dem som dragits in i min privata lilla cirkus och sedan kastats ut igen.

Man kunde ha trott att det skulle "gå bra för mig", som man säger. Jag hade bra betyg, talang för grejer, intresse. Men det har liksom inte blivit nåt. Varken av studier, arbete, fritid, relationer. Så känns det just nu i alla fall. Och det är oerhört stressande. Det är så mycket jag borde, fast jag egentligen bara skulle vilja vila. Vänta in känslorna och drömmarna och viljan igen.

Jag försöker inte fiska efter nåt här. Jag bara talar om vad jag känner och vad jag förstår om det jag känner. Försöker förklara något bakom hurtiga Facebook-statusar och försäkranden om att jag mår fint och har det underbart ute i skärgården. Jag vet ju att ni (som känner mig) förstår att jag svävar fritt just nu. Att det inte är så här jag vill ha det, men att jag inte förmår något annat nu.

I övrigt - jo, jag reder mig.

En av mina bättre idéer:

2011-06-20T17:28:00.003+02:00

Designa en rollator som ser ut som en stol. Nio av tio gamlingar väljer ju ändå stolen när de ska förflytta sig. Kan jag konstatera efter ett par månders springvik på demensboende. Vilket för övrigt är ungefär tusen gånger roligare och mer givande än jag hade kunnat föreställa mig.

Ja, det var väl vad jag hade att bjussa på idag.

Naturgrus bestående av rundade partiklar av storleken 6–20 mm

2011-06-05T19:12:00.003+02:00

Jag är alltså singel igen. Och det är precis så det känns.

Återkommer en annan dag.

Den här gamla trasan....

2011-03-10T01:33:00.002+01:00

är det ju trots allt roligt att någon läser och reagerar på. Jag suger i mig jag. Gör väl inget att det är sådär åtta-nio år sen. Jag har det ju i mig, tänker jag.

Här skulle komma ett jätteroligt inlägg med folk som liknar varann

2011-02-11T13:22:00.004+01:00

Men eftersom jag inte törs lägga upp bilder som någon annan har upphovsrätt på, så blev det inget av med det. Ni får googla själva. Till exempel:

1. Arthur i filmen Arthur och minimojerna med uppföljare och Julian Assange. Speciellt på filmaffishen till senaste filmen Arthur och de två världarna. Skoj.

2. Maud Olofsson och Hyacinth (Patricia Routledge) i brittiska komediserien Keeping up appearances. Hysteriskt skoj, särskilt som likheten sträcker sig bortom det rent bildliga. De har samma minspel, samma sätt att prata (i alla fall innan Maud träffade en röstcoach och började lägga rösten lite lägre), samma roat nedlåtande attityd till omgivningen. Att inte typ hela världen har tänkt på det tidigare.

Intellektuell bekräftelse

2011-02-07T17:27:00.005+01:00

har jag längtat efter ett tag nu. Det blir liksom inte så mycket sånt när man jobbar som personlig assistent och inte ens känner att man gör det bra. Och så kom den då. Den där chansen man drömt om. Och nu vet jag inte hur jag ska våga. Eftersom intellektuellt självförtroende är en färskvara som sakta ruttnar bort i själens kylskåp.

Jag fick ett meddelande på facebook. Dom har läst min uppsats. Dom vill att jag ska komma på ett stort konvent och snacka genus i science fiction och fantasy. Det är bara så jävla coolt. Och det enda jag (skräckslaget) tänker är "Tänk om jag måste prata engelska!" Ynkligt är vad det är.

Vad gör man? Hur återställer man sin tro på att man har något vettigt att säga? Och hur övar man upp sin engelska snabbt och smidigt så den räcker för att föra ett spontant resonemang på hyfsad nivå?

Några konstateranden i all korthet

2011-01-06T19:59:00.003+01:00

Det är lite farligt att flytta ihop med en finska och två tyskar. Mina absoluta favoritbrytningar att imitera dåligt (möjligtvis med undantag av skånskan då...). Don't mention the war!, liksom.

Ett fågelbord kan erbjuda underhållning en hel förmiddag. Hackspettar, rödhakar och så en parad av olika katter som kastar långa blickar och hoppas på stekta sparvar.

Skärgården är långt bort från i stort sett allting. Idag tog det mig till exempel tre timmar och en kvart att komma till jobbet. Thaimat finns det däremot bara tjugo minuters båtfärd bort. Puh!

På begäran - ett blogginlägg

2010-11-17T10:00:00.002+01:00

Det är väl dags att uppdatera. Lite har ju hänt. Jag har fått jobb. Här borde kanske följa jubel och allmän gamman, men riktigt så känns det inte. Jag har nämligen hamnat i personlig assistentsvängen igen. Och visst, det är otroligt fint och bra och samtidigt självklart att den som har ett funktionshinder ska kunna leva så självständigt som det någonsin är möjligt. Det är också fint och bra och det borde vara självklart att få jobba med något meningsfullt som gör en märkbar skillnad i världen. Men jag är ändå otacksam nog att vantrivas. Känna mig som tjänstefolk. Tycka att det vore trevligt att någon gång få om inte ett tack så åtminstone någon form av feedback. Och mer än så kan jag inte skriva eftersom jag har skrivit på både tystnadsplikt och ett ganska märkligt dokument som kallades "bloggpolicy".

Men allt är inte skit. Minsann. För i januari blir jag skärgårdsbo! Efter ett halvår i en mörk, fulmöblerad, dyr, ostädad, vägglusinvaderad (ja, ni läste rätt, undertecknad har under hösten tampats med artonhundratalsohyra!) studentlägenhet i betongförort flyttar jag till ett rum med havsutsikt i en delad villa i Göteborgs södra skärgård. Det är säkert dumt på flera sätt (en och en halv timme till jobbet, tio kvadrats privatliv...) men vafan. Det blir bra. Jag måste ha något som är vackert i mitt liv.

Ps. Det finns gästrum...

"Stå still, du har fått nåt järnskrot på axeln!"

2010-10-08T15:37:00.004+02:00

brukade barnen på min brors dagis säga till varann. Ingen visste riktigt varför, men det skulle sägas.

Hemma tilltalades man alltid med namnet Ester om man så mycket som nämnde ordet "smör". Som i "Smöret, Ester!".

Eller varför inte "Ta från vänster, det är obegagnat."

Min barndom kantades av lösryckta Martin Ljung-citat. Märkligt att han inte finns längre.

Gubbar!

2010-10-04T16:11:00.005+02:00

är för härliga ändå.

Gubbar tror att de har diskat bara de sköljer ur koppen och ställer den brevid de andra, som är rena.

Gubbar tycker det är komplicerat att stoppa in kontakter i vägguttag. För att inte tala om att "printa ut" saker från nätet.

En del gubbar tror till och med att bara för att kaffebryggaren tillfälligtvis (p.g.a. utrymmesskäl) står ovanpå kokplattan, bör man sätta på den senare för att hålla kaffet varmt.

Ja, det är ett sjå att hänga med gubbar.

Dagens konspirationsteori

2010-09-29T15:58:00.002+02:00

är noga räknat två. Den Onda Vänstern samt Den Smygande Pesten (eller bÖg-pesten kanske jag ska säga, LEKANDE BARN RISKERAR ATT SMITTAS! ETT HOT MOT LIVETS URKÄLLA! Tydligen). Jag förstår inte riktigt sambandet mellan mitt förra inlägg och följande kommentar. Men jag hör väl förmodligen inte till det upplysta fåtalet.

"Den politiskt-mediala överklassen och den organiserade brottsligheten gör nu gemensam sak mot Sverigedemokraterna. Demokratin är hotad. Då kan jag omöjligt tiga. Det är en medborgerlig PLIKT nu för alla oss som GILLAR OLIKA att stå upp mot den falska vänsterns strävan till Gleichschaltung och real diktatur.

Det är vidare min skyldighet att sprida ljus över något starka krafter vill mörklägga, nämligen det VERKLIGA hiv-läget i vårt land.

Denna sida upp!

- Peter Ingestad, Solna"

Kul med lite galna profeter bland läsarna, det måste man ju säga.

Stäng ditt * ansikte farbror!

2010-09-22T13:34:00.004+02:00

är väl ungefär vad jag känner för att säga till socialtjänsten idag. Moget eller hur?

Exakt 1344 kronor hann de bistå mig med innan våra vägar åter skildes. Efter en dryg månad kom jag redan på mig själv med att fundera på hur man skulle kunna lura systemet. Det är liksom upplagt för det. Eftersom det förutsätts. Sammanfattningsvis kan jag bara säga: aldrig mer!

Just ja. Jag har alltså fått jobb.

Ständigt denna känsla ...

2010-09-08T16:57:00.004+02:00

... av att ha missat nåt viktigt. Som att jag inte hade läst (eller ens hört talas om) Donna Haraway inför min uppsats. Jag menar: "Cyborgen är envetet hängiven det partiella, det ironiska, det intima och det perversa. Den är oppositionell, utopisk och helt oskuldsfull."* Och vidare hur cyborgen upplöser dualismer som natur och kutlur, privat och offentligt, manligt och kvinnligt. Hur bra hade inte det passat in då?

*Ur: Miegel & Johansson (2002) Kultursociologi. Lund: Studentlitteratur, s. 259.

På studiebesök hos den urbana medelklassen

2010-09-06T15:39:00.006+02:00

"Alltså, folk som inte fattar ironi! Som han den där killen som A. hade med sig på den där festen. Han frågade B. vad han hade för intressen, och B. svarade 'Gökur'. Och han gick på det! Och började fråga ut B. om olika gökur. Och B. är ju typ världens mest ironiska människa."

Om det är höjden av ironisk finess att söka plocka poänger i sällskapslivet genom att narra intet ont anande främlingar att man är gökurskonnässör så fattar inte jag heller ironi. Men så är jag ju född obildbar arbetarklass.

Det är allvar nu

2010-09-06T12:07:00.002+02:00

Det är snart val. I år står det mellan egoism och solidaritet. Här kan man läsa lite om Alliansens inställning till de där små löntagarmänniskorna.

Jag funderar lite på vart man ska emigrera om det blir ytterligare fyra år av välfärdsslakt och misstänkliggörande av sjuka och arbetslösa. Förslag?

Nu tar jag min Mats ur sosseskolan

2010-09-01T15:26:00.002+02:00

Och det har inget med magister Björklund att göra. Det har att göra med att jag idag äntligen samlade ihop mig för den påbjudna pliktfikan hos Partiet. Igår eftermiddag stötte jag nämligen på en av de yngre kvinnorna som jobbar där, och hon undrade varför jag inte kom och fikade längre. Och det var ju lite trevligt. Så idag tog jag min kaffekopp och gick en trappa upp. Tomt i fikarummet. Jag letar mig längre in och stöter på en av de lite äldre kvinnorna, och frågar om det inte är någon som tänker fika idag. "Nej hjärtat, du förstår det är valrörelse nu, och då har vi inte tid med sånt." "Jaha, det hade jag ingen aning om! Jag är ju ändå inte gammal nog för att få rösta." sa jag. Inte. Jag kallade henne heller inte för "vännen", "raring" eller "lilla gumman". För det är helt enkelt inte okej.

Inge mer Partifika för min del.

Dagens favorittant

2010-08-30T13:37:00.001+02:00

frågade mig "Är du gammal nog för att rösta?" Mer sånt! Eller jag vet inte.

Dagens ord

2010-08-20T09:07:00.003+02:00

multitäsking (av lat. multi- 'mycken', 'talrik', 'ymnig' och sv. täskigt 'dåligt') förmåga att misslyckas med flera saker samtidigt. Jfr. multitasking.

Prova inte det här hemma, kids. Och inte borta heller.

2010-08-02T19:12:00.002+02:00

1. Skicka ett mail till dig själv där du bifogar ett word-dokument som du ska jobba vidare med sedan, någon annanstans.
2. Öppna dokumentet där någon annanstans och skriv så tangentbordet glöder. Gärna extra fyndiga bra formuleringar. Mycket text.
3. Tryck på "spara". Bara. Inget "spara som" och sån skit.
4. Stäng dokumentet.
5. Försök öppna dokumentet igen och känn dig som Gunvor, 79. Utbrist här gärna: "Det bara försvann!"

Så blir det jättekul! Jag gjorde det med min uppsats kvällen innan inlämning. Och jag gör det igen med mitt svårförlösta paper om upphovsrätt och informationsfrihet. Varför göra det lätt när man kan göra det svårt och få nåt att blogga om?

Den borgerliga kjolen

2010-07-28T09:26:00.009+02:00

eller
Mannen från Uruguay

Det var kulturdag i förorten där jag hade tillbringat mina tidiga tonår. Nu var jag kanske 25 och höll på att hitta min flumvänsterkulturella stil. Jag hade en knälång stormönstrad kjol som visserligen var ny, men hade en härlig köpt-på-Myrorna-feeling. Tyckte jag då.

Det var jag och Jonas och hans ogifta fru från Chile. Och varenda invandrad latinamerikan i hela Västerås. Inget ont i det, bara en aning överraskande. Men jag repade mod och körde mina dikter (som kändes olidligt svennigt opolitiska, vilket mina fördomar sa mig inte skulle "gå hem", som man säger i branschen) i rasande tempo och med darrig stämma. Tänkte att jag nog inte gjorde något vidare intryck men att det nog var lika bra det.

Men så får han syn på mig tvärs över lokalen. Banar sig väg och slår sig entusiastiskt ner vid mitt bord. "Först när jag såg dig tänkte jag 'Hon är så borgerlig!', men sen började du läsa och då tänkte jag bara 'Wow!'" Han bjöd hem mig på middag till sin familj. Han gav mig sitt nummer och fick mig att lova ringa. Han erbjöd sig att ordna en resa till Uruguay så jag skulle få träffa hans bror kulturministern (hm...). Han visste inte till sig, och kunde inte för sitt liv förstå att ingen hade "upptäckt" mig. Han var helt enkelt mitt mest hängivna fan någonsin. Sen kom hans fru och bad lite om ursäkt och fick efter viss övertalning med honom hem.

Nej, jag ringde aldrig. Och jag har fortfarande inte varit i Uruguay. Men det värmde mitt borgerliga hjärta.

DIY

2010-07-26T14:41:00.003+02:00

Bildtexten: Tidigare hade en del av ålderdomshemmen eget jordbruk. Modern anstaltsvård har avvisat tanken att åldringarna ska arbeta, utan bör få vara i ro och vila. Några av dem försöker fortsätta med det de arbetat med tidigare i livet: en skomakare lagar skor, en norrbottning binder nät vid sängen, en nittiåring drar mjölkkärran. Kvinnorna har det lättare att finna någon sysselsättning. -På ålderdomshemmet med särskild snickeriavdelning idkas slöjd.

Bilden:

Å andra sidan...

2010-07-23T09:05:00.006+02:00

Och nu går jag och köper godis!

2010-07-22T13:00:00.001+02:00

Så det så.

Mitt liv är inget jävla pussel!

2010-07-22T12:20:00.004+02:00

Så himlans trött nu. Släpar kilovis med papper hit och dit, fläker ut mitt liv för alla kassor och myndigheter i världen. Försöker flytta in i en lägenhet där ingen har torkat köksskåpen sedan 1900-talet utan istället samlat på sig miljoner flottiga kryddburkar. Flyttar mina grejer mellan de få fria ytorna i väntan på att orka torka någon annans skit. Igår tittade jag för första gången ovanpå badrumsskåpet. Det var nog första gången någon gjorde det. Och just ja, jag praktiserar ju också. Och söker en massa spännande jobb. Och skriver ett paper om upphovsrätten. Och undrar.

Över meningen med att Försäkringskassan ger mig 223 kronor om dagen som jag sedan betalar skatt på så att min inkomst blir så förfärande liten att jag måste söka (skattefinansierat) socialbidrag. I väntan då på att min a-kassa ska kunna fatta ett beslut om jag kanske ska få lite mera pengar. Fast först måste jag vänta in alla arbetsgivarintyg. Det går inte undan. Och just ja. Jag kan inte söka socialbidrag (eller vad det heter nu för tiden) förrän Skatteverket har behandlat min flyttanmälan.

Och just ja, man ska inte skriva så här privata grejer på internet. Å andra sidan ska man heller inte behöva bli bidragsberoende på grund av att man har blivit psykiskt nedbruten av högskolan från helvetet (=BHS). Fattas nu bara en riktigt fet CSN-räkning. Ah, ljuva utanförskap!

Titta en fågel!

2010-07-16T09:20:00.006+02:00

En gång bodde jag på ett hotell i Mariehamn. Vi kallade det Massmördarmotellet. Det hade en osund sjuttiotalsinredning med heltäckningsmatta och falsk träpanel och gav på det hela taget intrycket av att vara hemsökt av kringliftande psykopater med ett eller annat liv på sitt obefintliga samvete. Tilltalande på sitt vis.

Men mitt i den brunmurriga foajen, mot en fond av mahognymönstrat gudvetvad, hade någon, i ett krampaktigt försök till hemtrevnad, hängt upp en sorglig boll av påskliljor i polyester. Och det var denna lilla detalj som gjorde Massmördarhotellet så oändligt deprimerande. Låt oss kalla fenomenet "titta en fågel".

Tanken bakom är väl ungefär "Jag sätter upp den här trevliga påskliljebollen så kommer ingen att se fuskmahognyn bakom." Andra varianter är "Vi sätter upp den här snäckmönstrade bården så kommer ingen att ana att de är på långvården" eller "Jag gör ett vackert arrangemang av eterneller så kommer det faktum att vi befinner oss i en före detta tvättstuga att gå alla förbi". Jag brukar skrocka lite föraktfullt och tycka att man borde go with the flow och acceptera vad man har att jobba med. Sjuttiotalsinredning , institution eller våtrumstapet.

Men ser man på. När fan blir gammal och så vidare. Vad jag hade att jobba med i min möblerade andrahandsetta var två enorma, puffiga svarta skinnfåtöljer och ett datorbord i svart och stålrör. Vad jag gjorde var att slänga på en trevlig sextiotalspläd, en glad vaxduk, ett par femtiotalsmönstrade kuddar. Titta en fågel!

Fikadilemma

2010-06-30T15:49:00.004+02:00

Mitt största problem på jobbet rör fikarasterna. En trappa upp har ett politiskt parti med anknytning till arbetarrörelsen (utan att nämna några namn) sitt regionkontor. Min företrädare sprang upp dit och fikade varje eftermiddag klockan tre. Men så var hon också aktiv i Partiet (återigen inga namn nämnda - det finns ju bara ett Parti). Det är inte jag. Men jag har fått stränga order att fortsätta traditionen med trefika hos Partiet. Herrarna i bibliotekets styrelse är nämligen väldigt måna om att jag inte ska känna mig ensam.

Men ensam är tyvärr precis vad man känner sig när man sätter sig och tvångsmyser med människor man inte delar någon naturlig umgängesplattform med. Inte för att de är otrevliga. Inte för att deras politiska övertygelse skiljer sig så värst mycket från min. Men jag hör inte rikigt till, har inget att tillföra i deras initierade politiska samtal, har inte varit med på den-och-den konferensen, känner inte till den-och-den kommunpolitikern. Jag sitter mest tyst. Och känner mig socialt missanpassad. Och dricker faktiskt hellre mitt kaffe i ensamhet.

Samtidigt vet jag ju att jag behöver utmana mina sociala rädslor. Vad göra?

Jag vill inte heller jobba!

2010-06-23T11:41:00.004+02:00

Inte om det ska gå ut på meningslös miljöförstörande produktion. Fritz har ju rätt. De flesta jobb är rätt meningslösa. Många känns faktiskt som påhittade Kalle Ankajobb. Typ telefonförsäljare. Jag kan inte fatta att alla verkar ha gått på jobba-och-konsumera-till-döds-är-det-enda-moraliskt-försvarbara-bluffen. Vår konsumtion kostar för någon annan, på andra sidan jordklotet. Vi skördar frukterna av andras arbete. I det perspektivet är det inte den som varken jobbar eller konsumerar som är den värsta parasiten.

(Jo, jag vill jobba. Men inte till vilket pris som helst. Och inte heltid. Men så vill jag heller inte ha någon platt-tv och årlig thailandssemester. Och förlåt att jag tjatar, men det här är en hjärtefråga.)

Ett rätt av tre

2010-06-18T11:05:00.006+02:00

Metro, detta lilla under av journalistiskt skarpsinne! I dag kan man, med anledning av att Bill Gates och Warren Buffett uppmanar miljardärer att skänka bort halva sin förmögenhet, läsa:

Undvik

Tre anledningar att inte skänka offentligt.

Det finns ingen avdragsrätt för gåvor i Sverige
Man gör det rent filantropiskt
Går man ut med att man stöttar en organisation hör liknande av sig

Skönt att alla kollektivtrafikåkande miljardärer nu är upplysta.

Konflikter på arbetsplatsen

2010-06-04T23:06:00.003+02:00

Jag har haft två. Den ena var med toaletten, som inte riktigt kunde leverera den spolkraft jag hade förväntat mig. Den andra var med mig själv och rörde en öppnad chipspåse som stod i ett skåp och inte riktigt var min.

Men med fiffighet och tålamod kommer man långt. Efter sisådär hundra spolningar kom till sist det där efterlängtade slurpet. Och chipspåsar finns ju nya i affären. Tänker jag.

Från mitt skrivbord

2010-06-03T15:53:00.004+02:00

Jag sitter jag och tittar på en liten båt som bogserar en väldigt stor båt uppför Göta älv alldeles utanför fönstret. Tredje dagen på min praktik börjar jag känna mig rätt hemma och fasligt myndig med min nyckelknippa. Inte för att jag vet riktigt vilka arbetsuppgifter jag har. Det får jag veta närmare på måndag. Så hittills har jag mest städat. Och fikat. Med sossar. Gôtt.

Om knappt en månad flyttar jag in i en etta med absurt stort badrum (f.d. äldreboende...) i Götlaborg! Ska bli underbart att slippa pendla tre timmar per dag. För det är jag redan hjärtligt trött på. Efter två och en halv dag.

Himmel över Borås

2010-05-26T21:44:00.003+02:00

Det är tomt på ord just nu. Jag får kärlek. Jag får mat. Jag får till och med pengar snart. Och sommar. Och då finns inte mycket att tillägga.

Små subtila dissar

2010-05-01T14:47:00.002+02:00

Trött blir jag! Först blir man tillfrågad att göra en sak, sen när man efter en del nervös tvekan tackar ja, kommer signaler från samma person att det kanske vore bättre om en tredje person skötte det hela. Ja, det kanske är så att denna tredje person är mer kompetent. Bättre meriterad. Snyggare. Har fler supportrar. Vad vet jag.

Men jag bestämmer mig för att inte ta åt mig av sådana subtila dissar. Jag vet att jag kan göra det här bra. Att det får mig att växa. Om det sedan rubbar någon liten föreningsmänniskas känsla av allmakt må det väl vara hänt. Let them suck!

Världen spricker upp som en övermogen melon,

2010-04-24T20:57:00.003+02:00

drypandes av möjligheter. Så skulle man kunna uttrycka sig om man var lagd åt det övermetaforiska hållet. Hur som så verkar det liksom ordna sig. Uppsatsen (VG!). Praktik. Eller kanske kanske jobb. Boende. Grejer ni vet. Det går bra nu.

Vår?

2010-04-23T20:08:00.005+02:00

Jag har tvättat fönster. Planterat om blommor. Tagit in några till. Och idag kom det snö.

Här ligger en rondellhund begraven

2010-04-21T02:24:00.004+02:00

Eller fyra. Våvv, sa Loranga och la öronen bakåt.

Iakttagelser

2010-04-19T15:49:00.004+02:00

Ungkarlar finns det två sorter av: De som har dubbelsäng och de som har tältsäng. Den förstnämnda typen unnar sig en oxfilé mellan varven, medan typ två mest äter havregrynsgröt. Och eventuellt en eller annan korv.*

*Baserat på fallstudier utförda mellan 2004 och 2010 i Västerås, Eskilstuna och Halmstad.

Vårtecken

2010-04-04T19:55:00.001+02:00

Får man?

2010-03-29T12:55:00.003+02:00

Skratta rakt ut och helt ohejdbart åt söta artonåriga syntharpojkar med väldigt mycket volym i håret, coolt poserandes framför mammas blommiga gardiner, lyckligt ovetandes om att denna pose kommer att framkalla sagda reaktion hos en flickvän arton år in i framtiden när man själv kommer att ha avsevärt mindre hår? Jag vet inte. Men gör det.

Saker som jag inte förstår del 1

2010-03-28T00:48:00.003+01:00

Hetaste tipset är att texten är utformad så att även personer som officiellt inte bajsar (typ kvinnor och kungen) ska kunna bära paketet till kassan på ICA utan att bli misstänkliggjorda.

(Jag tog ett långbad tidigare, därför det saknas en rulle. Så ni vet.)

Lika delar skryt och självömkan

2010-03-26T23:32:00.003+01:00

1. Den fräcka singeln i förra inlägget köpte jag för tvååfemti på Kupan och gav till min bror sådär på skoj. Han blir glad om man köper Hammond Disco Hits 7 och sånt åt honom. Idag ringde han och berättade att han hade kollat runt lite och det minsta någon sålde Cosmic Hoffmans dunderhit Weltraumboogie (smaka på ordet!) för var 50 euro. Det ni!

2. Sociala färdigheter förtvinar så lätt när de inte tränas. Jag har oerhört slappa umgängesmuskler just nu. Jag som hatar att träna.

-Jag kände en som skrev uppsats ihjäl sig. -Vad hände med honom? -Han dog.

2010-03-21T19:55:00.005+01:00

Under tiden bjuder jag på ett schysst singelomslag.

Dagens gubbism

2010-03-14T23:36:00.007+01:00

Tokvänstern profilerar sig
Västerpartisten Pernilla Calmerfalk i Örebro har fått igenom en motion till partiets kongress i maj att ett tredje kön bör införas i Sverige!

- Det går ut på att vi juridiskt definierar ett tredje kön som är jämställt med man och kvinna, säger Pernilla.

Ett tredje kön ska enligt motionen kunna tillskrivas en person som inte känner sig bekväm med att vara man eller kvinna.

Rent medicinskt ska man kunna ge en person utan tydliga manliga eller kvinnliga genitalier den nya identiteten.

Lennart Larsson
(man)

Saxat ur Vlt 12/3, insändarsidan. Lennart, det råder ingen tvekan.

(Ni minns väl gubbismerna?)

The good old ultraviolence

2010-03-03T01:18:00.004+01:00

Filmvåld alltså. Inte för att jag mår illa av att se det (jag är ganska förhärdad). Eller att jag tycker att det är orealistiskt (det är det ju oftast i och för sig, men jag är absolut ingen realismfundamentalist, bara man kan göra det någotsånär trovärdigt i just den aktuella fiktionen). Det är bara så outhärdligt tråkigt. Poänglöst. Utfyllnad.

Har just sett Ultraviolet (redan här fick jag ju en ledtråd liksom), och tycker (återigen) att det är trist att en hyfsad sf-story alltid ska förstöras av en massa hundra-mot-en-fajter med spejsiga vapen. Lägg av. Det är inte ens provocerande längre.

Ibland är jag glad också

2010-03-02T19:29:00.004+01:00

Till exempel när jag tittar ner och upptäcker att mina skor har förvandlats till lekfulla labradornosar.

Mitt liv efter BHS

2010-03-01T21:26:00.002+01:00

börjar plötsligt bli möjligt att visualisera. Visserligen har jag rätt många poäng kvar att ta (bland annat inte mindre än 14 poäng för Mysgubben S., vilket i sig ger mig kväljningar) innan jag kan höja mitt långfinger åt den förhatliga tegelbyggnaden för sista gången. Men jag ser ljuset från Nangijala nånstans där borta vid tunnelns slut. Och då! Ska jag göra en massa roliga saker som:

Sy (två tillklippta kjolar ligger och väntar).

Läsa typ... skönlitteratur. För det var väl bibliotekarie jag sa att jag skulle bli?

Se hela Twin Peaks-boxen.

Lägga upp en massa Tradera-auktioner och tjäna grova pengar, samtidigt som mitt hem blir sådär härligt feng shuiat.

Sortera min bokhylla, enligt SAB-systemet. Jajamen!

Och kanske kanske, om jag oväntat får en massa pengar (se ovan), resa bort nånstans där det är varmt och där det finns god mat och vin och hav och helst inga datorer så långt ögat når.

Och jag som är nötallergiker!

2010-02-26T11:36:00.004+01:00

Uppsatsventilering avklarad. Två medelålders damer var det som skulle opponera på min uppsats. Det började lovande: Jag kommer in i rummet, hälsar trevligt och får en sur blick till svar.

Sen kom de med värdefulla synpunkter av typen: "Man ska inte ha personnamn i rubriker" och "Du börjar två meningar med 'och' på sidan 5". Och så avslutades det hela med ett "För det var en master va?"

Jo, det var ju det. Inte för ett det finns några riktlinjer eller så för hur man skriver en masteruppsats. Eller ja, det typ finns, men man får inte reda på dem förrän på slutseminariet. Heja BHS! (Tänk bara om jag hade läst det här innan jag påbörjade mina studier vid Sveriges ledande institution för biblioteks- och informationsvetenskap!)

Nu är det i alla fall över. Några ändringar ska göras och sedan ska jag lämna in slutversionen. Och sen, mina vänner, börjar Livet Efter Uppsatsen.

Vådan av kärlek över dialektgränserna

2010-02-16T19:18:00.006+01:00

Dialekter är ju kul. Särskilt för mig som inte har nån (självinsikt!). Och av alla skojiga dialekter är ju skånskan den som är mest tacksam att driva med. Så när jag berättade för en vän att jag hade skaffat mig en skånsk pojkvän blev reaktionen "Ioh, köubekaugor!" Ni vet som i reklamen. Fast när pojkvännen, som ju är en äkta skåning från Eslöv och allt, skulle skoja till det lite med köubekaugorna hörde jag "Ioh, stöudkrauge!" Då förstår ni vidden av språkförbistringen.

Sen finns det tydligen också en skånsk sökmotor som heter Gurgel....

Klappat och klart!

2010-02-16T19:02:00.003+01:00

Min uppsats har nu gått igenom första granskningen vilket betyder att det blir ventilering den 24:e februari. Inte för att någon har brytt sig om att informera mig, men den ligger ute på Seminariesekretariatets hemsida, så...

Jag borde känna mig lättad, men nja. Det blev liksom konstigt när jag skulle lämna in den. Jag hade satt mig i datasalen på skolan med en stor kaffetermos och en godispåse för att fixa det sista - jag har nämligen ingen svensk stavningskontroll hemma och heller ingen möjlighet att omvandla till pdf. Jag satt där från klockan sju ungefär och pillade och grejade i godan ro. Några smått geniala ändringar hade jag också gjort, trots att jag egentligen var färdig. Vid halv ett kände jag mig nöjd och skulle bara mickla ihop det hela. Jag stängde ner word-dokumentet med uppsatsen (som jag hade sparat ett flertal gånger) för att importera den i dokumentet som innehöll titelsida och abstract. Det var bara det att uppsatsfilen inte fanns längre. Inte någonstans. Min fantastiska karl ryckte ut men lyckades inte lösa problemet. Till slut skickade jag in det dokument jag hade börjat med klockan sju. Med stavfel och allt. Det var det eller bryta ihop. Alla mina smarta sista-minuten-inspirationsändringar är försvunna. Som en rök...

Geniala idéer del 1

2010-02-07T20:38:00.004+01:00

Jag drömde en gång att jag ägde och drev en korvkiosk med kristen profil. Ketchupen lades alltid i en smal sträng mitt på korven för att symbolisera den smala vägen. Bredvid lades senapen i små avlånga klickar, som fotspår. För Jesus går alltid bredvid dig, även om du inte ser honom.

Vi säger så här, att det är fritt fram att stjäla affärsidén.

Att kunna hantera sociala medier ...

2010-02-03T23:07:00.003+01:00

... är ju viktigt i dessa dagar. Dödshot är inte bra statusuppdateringar, även om det rör sig om Tintincitat (bland annat eftersom man inte, hur otroligt det än kan låta, kan förutsätta att alla är bekanta med den galne kinesen Didi ("giftet som gör galen", ni vet) som i all välmening vill hugga huvudet av folk och fä för att för att leda dem in på sanningens väg.).

Man lär sig något nytt varje dag, sanna mina ord.

Biblioteks- och desinformationsvetenskap

2010-01-31T18:25:00.003+01:00

Jag slutar aldrig att förundras över Institutionens fantastiska förmåga att förmedla relevant information. Här sitter jag med en nästan färdig uppsats och vet inte hur lång den får vara. Absolut max 50 sidor, säger min handledare. 60-70 säger klasskamrat Elin. Själv har jag för mig att jag har hört 50-70. Och några uppsatser jag har läst har varit över 90 sidor.

Och så har vi vår förtjusande Magisterhandbok som ska vara behjälplig med ALLT. Den hänvisar med jämna mellanrum till Filterboken. Som jag har grubblat över denna Filterbok. Den finns ju inte, inte ens i litteraturförteckningen till handboken! Och inte vågar man riktigt fråga heller, om en sån enkel sak. Inte när det finns så mycket annat man undrar. Men idag lusläste jag litteraturlistan (som är 8 sidor lång), och mycket riktigt - Edström, Göte (2002). Filter, raster, mönster: Litteraturguide för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämne [sic!] inom humaniora och samhällsvetenskap. [Cit. Filterboken].

I sanning en förebild, denna Magisterhandbok.

Sanningssägare

2010-01-28T15:51:00.008+01:00

Vi tycks ha ett omättligt behov av sanningssägare, av klarsynta barn som genomskådar och vågar säga att kejsaren är naken. Och det är vackert så. Det mesta här i världen mår bra av att granskas. Men att "säga som det verkligen är", att vara "rak och ärlig" och "sticka ut hakan" har blivit ideal som inte ifrågasätts. Och det går en suck av lättnad över landet när någon äntligen vågar säga det som alla redan tänker, egentligen. Att ingen vill ligga med en man som byter blöjor. Att Sverige är vårt land och att de som kommer hit minsann får ta skeden i vacker hand, seden dit de kommer och skolavslutning i kyrkan (Är jag den enda svenskfödda som aldrig någonsin har varit med om en skolavslutning i kyrkan?). Att feta människor ju har sig själva att skylla och därför gör sig ännu mer löjliga (om det överhuvudtaget är möjligt) genom att propsa på samma rättigheter som alla andra. Att verklighetens folk är förtryckt av alla besvärliga minoriteter som inte vill rätta sig i ledet och leva som vanligt folk och titta på Let's dance på fredagkvällen.

Och när Anna, Jimmy, Katrin och Göran har sagt sitt formligen väller det fram en djupt känd indignation ur folkdjupen. Äntligen! Och så vågar man själv ge uttryck åt sin besvikelse över allt som är så fel. Som är feministernas, muslimernas, fettonas eller kulturelitens fel. Äntligen är det okej att hata igen (nu när vi inte längre får hata judar och homosexuella). Så skönt!

(Jag menar naturligtvis inte att på något sätt likställa så vitt skilda grupper som "muslimer" eller "kultureliten", inte heller att dessa grupper skulle vara homogena. Jag vet inte om man kan tala om något förtryck av den så kallade kultureliten, men däremot är idén om "vanligt folk" väldigt exkluderande. Så. Både hängslen och livrem. Jag är inte den som sticker ut hakan i onödan...)

Drömmen om ett vattentätt system

2010-01-25T18:03:00.003+01:00

Bara en tanke: ett system helt utan kryphål blir per automatik omänskligt. Som (framtida) skattebetalare kan jag tänka mig att bjussa på att några få utnyttjar systemet, bara det ger sjuka och arbetslösa människor det de har rätt till. Lite svinn får man faktiskt räkna med.

Det bästa med 2010 är att det är VALÅR!

Rackarns bloggsugen

2010-01-21T17:31:00.003+01:00

är jag. Dessvärre är mina axlar inte lika glada åt allt detta tangentbordsknappande och musklickande. Och när kroppen säger till, då får man lov att lyssna! Därför försöker jag begränsa mitt datoranvändande till det sista putset på uppsatsen. Men sen så!

Insikt:

2010-01-20T00:03:00.002+01:00

Ju längre man låter bli att blogga, desto högre krav har man på nästa inlägg. Som att man måste göra en storstilad comeback. Därför tänker jag låtsas om ingenting och bara fortsätta där jag slutade. Fast typ en annan dag. G'natt!

Gott nytt!

2010-01-02T17:17:00.003+01:00

Borås klär i snödräkt. Jag vilar och samlar kraft. Vi hörs sen.

Alltså,

2009-12-14T01:53:00.002+01:00

har ni någon aning om hur många det är som googlar "julporr" i dessa dagar? Jag har aldrig tänkt på porr som säsongsbunden, men det är klart att man inte vill missa julemyset medan man gör vad man nu gör när man tittar på porr.

I morse blev jag förresten väckt av en skånsk stjärngosse som bjöd på kaffe och obcent formade lussekatter (hur tänkte dom?) medan han deklamerade Natten går tunga fjät. Sen försökte vi sjunga stämmor, men vi var för blyga så när den ena väl hade tagit mod till sig och skulle stämma in så tystnade den andra i rena förskräckelsen. Ganska sött när man tänker på det...

Mah-Jong, Gudrun Sjödén och science fiction

2009-12-08T16:34:00.007+01:00

Jag var på kurs i helgen på Kvinnofolkhögskolan. Lyxigt som sjutton var det eftersom jag var ensam elev på tre lärare. Otacksamt med distanskurser! Hur som helst fick jag en spännande föreläsning om queer och intersektionalitet av den fantastiska Berit Larsson.

Sen hade Grupp 8 Göteborg återträff efter sisådär 35 år eller nåt, och det var meningen att vi distansare skulle vara med och insupa kvinnokampsatmosfär. Nu blev det bara jag som satt där och kände mig bortkommen bland alla Mah-Jong- och Gudrun Sjödénklädda tanter som nostalgiskt pratade om stormötet -74 och roliga fester med Lesbisk Front. Men vackert var det!

Mindre vackert var dock samtliga lärares reaktion när jag började prata om min uppsats. "Jag hatar science fiction!" sammanfattar det hela. "Jag är så här och nu" var ett försök att förtydliga. Jag tycker det är trist jag. För det första förutsätter inte kampen här och nu att man aldrig ger sig ut i andra världar för en stund. Det är en konstruerad motsättning som bara begränsar människors möjligheter att uppleva, tänka och känna. För det andra finns det mycket i sf som man kan ta med sig tillbaka till här och nu, som faktiskt visar här och nu på ett helt nytt sätt.

Nya insikter att ta med sig till uppsatsskrivandet: Radikala 40-talistkvinnor (en var nog 50-talist) har helt missat science fictions samhällsdebatterande potential. Radikala 40-talistkvinnor är inte så sällan bibliotekarier. Här behövs upplysning!

Dagens sötaste

2009-12-03T13:00:00.002+01:00

Fandom song av Ingvar Svensson (framförd på Stockon 1961)

Friends over all Universe,
should with each other discuss;
we shall together have fun
under the rays of the sun.

Come to us, join us today,
fandom is happy and gay,
fandom will live through the years,
all the future is hers.

(Lånad ur Jerry Määttäs Raketsommar: Science fiction i Sverige 1950-1968.)

Ransoneringskuponger!

2009-11-27T19:07:00.002+01:00

Fasicken vilken bra idé för att få ner konsumtionen. Synd bara att ingen skulle våga tvinga fram något så obevämt. Att shoppa är ju tydligen en mänsklig rättighet.

I morgon är det köpfri dag. Jag har bunkrat upp med massa mjölk, så jag ska nog överleva (ja, mjölk är mitt absolut viktigaste livsmedel, hemma kallar dom mig för Kalven). Den här hösten har för övrigt inte varit särskilt konsumtionstät, då jag har varit fattig som en ... ja, som en väldigt fattig person (ni ser hur fattigdomen även har satt sig på språket va?). Återstår bara att se om jag kan hålla den här låga nivån nu när CSN har bestämt sig för att ge mig pengar. Det är nyttigt att vara fattig mellan varven!

Det är VÄRKLIGEN ingen ordning på mina papper!

2009-11-26T21:11:00.003+01:00

Jag skulle göra det enkelt för mig. Ni vet, som en feministisk strategi - vägra vara duktig flicka. Det låter i alla fall bättre än att säga att man bara är lat. Hur som helst skulle jag återanvända min gamla text "Samhällsmödrar och mordiska matriarkat" från kursen Från dockhem till jämställdhet? till kursen Feminism i teori och praktik. Och så existerar den liksom inte längre. Som om den aldrig funnits.

Däremot hittade jag en massa annat roligt. Namnanagram. Hur fint skulle det inte vara att heta Nova Kirki Norrlugn? Eller Bror Stilton Enge? Nicolai "Kuf" Presley? Jag hittade gamla arga insändare som aldrig blivit insända. Dikter med många adjektiv. Novellidéer som hade kunnat platsa i Twilight Zone. Och ett manifest inför införandet av en alldeles ny och fin högtidsdag, som absolut inte hette framstjärtsdagen! Tyvärr blev det ingen succé när Lou och jag fick denna briljanta idé sisådär 2003. Världen var helt enkelt inte redo. Det är smärtsamt att vara så långt före sin tid...

1,9 på högskoleprovet

2009-11-24T18:00:00.004+01:00

fick jag sist jag gjorde det, för ungefär tretton år sedan. Jag har aldrig haft någon som helst nytta av detta utmärkta resultat. Förrän nu. För att söka ett jobb som personlig assistent. Ingen aning har jag om vad som ingår i jobbet, förutom att man ska vara ordningssam och vara duktig på hushållsarbete, det vill säga "ha god kännedom om olika material"... Det här är så spännande!

Puh! Igen!

2009-11-23T07:09:00.002+01:00

Klockan är 07.09, jag har inte gått och lagt mig än. Jag kör helt enkelt en gammal klassiker: sitta uppe hela natten och ordbajsa. Kaffe, chokladbollar, julmust och tralalapiller håller mig vid liv. Snart ska jag ge mig iväg till bibblan och skriva ut mitt fantastiska alster. Eller nåt. Jag börjar i alla fall närma mig 50 sidor. Det känns gôtt!

Puh!

2009-11-18T17:52:00.015+01:00

Ensam igen efter nästan en vecka i ständigt sällskap. Först avverkade jag och min speciella vän, som är en pojke (så får ni själva lägga ihop två och två) ett turbosamboskap, då hans lägenhet skulle renoveras, demoleras och asbestsaneras med Michael Jacksonplastbubblor och hål i golvet som följd.

Sedan kom mina vänner Andreas för att spöa mig i Alfapet och dricka alkoholhaltiga drycker.

Sedan kom Evapeva för att hytta några välriktade pekfingrar och dricka varm choklad med vispgrädde.

Vilken lärare tänker vi på?

Däremellan slammade (och vann) lag Fluortanten i Hagstöms hink, for mina nycklar iväg till Göteborg, utförde mina kära vänner en dödsföraktande balkongklättring för att ta sig in i lägenheten, skrattades och spexades det innan gästerna somnade som lyckliga hundvalpar i en hög på golvet.

Memento fluoriam!

Dom är söta när dom sover.

Krig är fred. Frihet är slaveri.

2009-11-11T18:28:00.006+01:00

Storlek 42 är L, M är 40-42 och L är 44-46.

Och Lindex är en butik som vill ha kvar sina kunder.

Lost in space

2009-11-08T21:34:00.004+01:00

Ni kanske tycker att jag har försummat bloggen på senaste tiden. Det beror på att jag har spenderat avsevärd tid i den så kallade hångelrymden. Alltså, här i vårt vanliga universum förbrukas avsevärd tid. I hångelrymden gäller inte samma fysikaliska lagar. Lite som i ett svart hål. Så ni vet.

Schlaraffenland!

2009-10-29T21:41:00.001+01:00

Är ju mycket roligare än Utopia. "Borås är ju inget Schlaraffenland direkt" - ja jäddrar! Ska komma ihåg det till nästa gång.

Vad är det för fel på Borås?

2009-10-29T14:53:00.004+01:00

Inget alls, faktiskt. Inget Utopia så klart, men helt okej.

Borås har ett oförtjänt dåligt rykte. Man vill inte bo här. Inte om man är en person med ambitioner. Då bor man i Göteborg, och pendlar hit under mycken tandagnisslan. Det är viktigt att markera avstånd till hålan Borås. Så till den grad att man inte kan stanna kvar en sekund längre än nödvändigt, inte ens om man har blivit inbjuden till någons hem. Man vill inte vara här. Man vill nog inte ens förknippas med någon som bor här. Och om man mot alla odds skulle välja att bosätta sig här förväntas man ändå ta avstånd från staden och aldrig någonsin se sig som en boråsare. Lite så här (ungefär 22 sekunder in i klippet).

Jag tänker inte spela med längre. Det är ett fjantigt medelklassigt påfund att man måste bo i en storstad för att vara någon. Min boråsblues har till viss del berott på andra människors ovilja att överhuvudtaget befatta sig med den här staden. Men nu tänker jag komma ut. Jag trivs i Borås.

Lyssna på det här, om synen på storstad kontra småstad eller landsbygd.

Då går jag på toa!

2009-10-27T21:00:00.007+01:00

Minns ni pösmunken? Well, idag nådde pöset nya, oanade höjder. Smaka bara på meningen "Jag ska gå med i Sverigedemokraterna i protest, för jag är så jävla trött på dessa invandrare." Vänta nu. Förklara för mig en gång till hur detta skiljer sig från en helt vanlig sverigedemokrats bevekelsegrunder. Och hur skiljer man på en som är med i Sverigedemokraterna "i protest" och, säg ... vilken sverigedemokrat som helst?

Här skulle man ha kunnat gå in i en diskussion. Jag valde att inte göra det. Jag sa i stället högt och ljudligt "Men då går jag på toa!" och så gjorde jag det. Jag är mycket nöjd med mig själv och denna raffinerade kombination av demonstrativ LTS och guilt by association (Sverigedemokraterna är bajs - ni hänger med va?). Sällan har nåt så enkelt känts så gôtt!

Det är inte utan att jag sitter här och pöser lite för mig själv.

Höstdis över Borås

2009-10-27T16:02:00.005+01:00

Och luktärterna vägrar ge upp.

Idrottsminnen

2009-10-26T14:14:00.011+01:00

Lågstadiet. Vi har gymnastiklektion med snälla fröken Anki. Jag jagar bollen som de andra, får aldrig tag på den men det gör inget. Men så plöstligt sker det oerhörda. Bollen är på väg rakt mot mig. Nu gäller det, nu är det min tur, äntligen! Jag höjer händerna och fångar bollen i en perfekt lyra. Och för en bråkdels sekund är lyckan total och jag börjar se mig om efter någon att passa vidare till. Innan sorlet brakar loss, de indignerade suckarna, de besvikna ropen. Vi spelar fotboll.

Lågstadiet igen. Jag gör mål. Jag gör mål! Självmål. Och det brakar loss igen.

Mellanstadiet. Vi har redskapsgymnastik. Och för första gången ber läraren mig att visa för klassen! "Flå katt" i romerska ringarna ska jag visa och stoltheten vet inga gränser. All kvällsträning i orangea lekparken ska få sin belöning. Jag gör det bra, jag vet att jag gör det bra. Men vid nedslaget klatschar mina fötter aningen för hårt i gympamattan och magistern rynkar på näsan. Ber Niklas göra om. Göra rätt.

Mellanstadiet igen. Det drar ihop sig till Mjölkkannan. Alla ska vara med, eftersom friidrott är roligt. Alla mellanstadieelever i hela stan kommer att vara där på Arosvallen, vi ska mätas och tidtagas och bedömas och resultaten ska sättas upp på stora anslagstavlor så att alla kan se. Tre grenar ska man välja. Kast med liten boll är säkert. Kulstötning likaså. Men sedan måste jag ta något jag är riktigt dålig på. Här gäller det att välja strategiskt, minimera förnedringen så långt det går. Kanske kanske att jag kan vara sjuk just den dagen?

Mellanstadiet igen. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Högstadiet. Vår ordinarie idrottslärare är föräldraledig, och vi avverkar vikarier på löpande band. En gammal hockeyspelare där, en ung fotbollstjej som inte tycker mensvärk är nåt att gnälla om där. Jag minns det som en enda lång räcka av lagsporter där jag gjorde mitt bästa för att hålla mig undan så jag inte skulle sabba för laget. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Gymnasiet. Vår idrottslärare går i pension och så in i vikariesvängen igen. Ytterligare en ung outbildad fotbollstjej uttalar sig fördömande om överviktiga. Sen blir det lagsporter så det står härliga till.

Är det nåt som har förstört mig för livet så är det fanimej skolans "idrottsundervisning". Någon undervisning har det naturligtvis aldrig varit tal om. Utan en uppvisning av vad man redan kan, ett godkännande av etablerade hackordningar och ett uppmuntrande av vi-och-domtänk. Det som skulle bli rörelseglädje blev en alienation från den egna kroppen, det som skulle bli en träning i laganda och samarbete blev sanktionerad mobbning (redan i tioårsåldern fick vi välja lag själva, under förevändning att det var demokratiskt).

Min kropp blev liksom aldrig godkänd i allt det där. Först var jag lång och gänglig och klumpig. Närsynt och inte alldeles snabb i reaktionerna. Jag kom i puberteten tidigt och var allmänt obekväm och rädd att någon skulle se eller känna hur min kropp hade utvecklats. Bästa sättet att undvika det var bylsiga kläder och orörlighet. Och sedan var det liksom klappat och klart. Jag var dålig på idrott, punkt. En självuppfyllande profetia så klart. Ganska långt senare blev jag också lätt överviktig (det var först på gymnasiet, precis lagom för att jag skulle bli dödligt sårad av vikarietjejens dumma kommentarer) och det var ju det yttersta beviset på att jag var lat och hade en trist attityd.

Och i allt detta, medan man försöker vänja sig vid en kropp som förändras och förändras igen precis som man trodde man hade vant sig, ska man visas upp, mätas och bedömas inför sina kompisar och plågoandar, inför den söta killen man är kär i, inför en bistert pannrynkande lärarkår som har bestämt att det är roligt med friidrott.

Jag är så glad att jag är vuxen nu.

Bibblotanten ser dig!

2009-10-25T16:19:00.005+01:00

Jag har ju lagt till en sån därn liten besöksräknargadgetgrej här på bloggen, och där kan jag se vilka som varit här och hur de tagit sig hit. Det var ett tag sen jag fixade, men den har fortfarande inte upphört att fascinerna. Till exempel kan man undra varför min blogg är så flitigt läst i Växjö. Och om personerna som googlat "brännvinsskåp", "jeansrumpor" samt "julporr" blev glada eller besvikna när de hittade till min blogg.

Sova över

2009-10-24T13:56:00.003+02:00

Idag väntar jag besök. Det är Sarah och hennes stora tjej, min guddotter, som kommer och övernattar hos mig, och det ska bli så roligt! Kan meddela att även frukostporslinet är planerat...

Förra helgen fick jag förresten min sista 30-årspresent av dessa glada flickor!

Först underhållning, Mig äger ingen på Västerås stadsteater. Jag tror inte någon av brudarna hade valt den självmant, men de verkade nöjda. Sen mat på gamla hederliga Ruffino. Sen Blue moon bar, herregud vad det var länge sen! En helkväll med andra ord, och roligt hade vi! Så roligt att jag plåtade mig själv inne på toa. Tydligen.

Mer än så blir det inte denna gång. Jag ska suga av lite (golven alltså), diska lite, gå ut med soporna och annat man gärna vill ha gjort innan gästerna dyker upp. Pusspuss!

Äh!

2009-10-19T22:53:00.001+02:00

Ork int blogga ju!

Kanske återkommer sen.

Så går en dag från våra liv

2009-10-09T20:32:00.004+02:00

DAGENS VILL HA: Examen!
DAGENS KLÄDSEL: Lila plyschbyxor.
DAGENS SMINK: Hahahahaha. Tillåt mig småle...
DAGENS FRISYR: Se ovan.
DAGENS HÄNDELSE: Jag fick ingen post, fast jag trodde jag skulle få.
DAGENS LÅT: The Boxer, Simon and Garfunkel (har sjungit på den hela dagen, fast det inte låter bra, förutom då när man kommer till det där lailalai, för det låter fantastiskt).
DAGENS PLANER: Att få i mig lagom mängd rödtjut så att jag kommer in i flow och skriver ikapp det jag försummat under veckan.
DAGENS SAKNAD: Händer, läppar.
DAGENS DUMMASTE: Min s.k. jobbcoach. Undrar om "datorvana" var ett krav när hon sökte sin tjänst...
DAGENS SJUKA: Trån-.
DAGENS DROG: Som sagt, rödtjut.
DAGENS ROLIGASTE: Att Kerstin har fått jobb. Det finns hopp.
DAGENS FAVORIT: Carbonara på kvällskvisten.
DAGENS KÖP: Ingenting. Jo, jag fyllde på mitt kopieringskort på bibblan. Tågbiljett också.
DAGENS HUMÖR: Luddig i huvet.
DAGENS ORD: Kvack.

(Snott från bookofmiri)

Jag vill tacka ankorna

2009-10-09T16:07:00.003+02:00

Idag jag inte googlat med growynat lite Anna Anka och lite Annica Dahlström (älskar förslaget om fight club på dagis!), och insett att jag är lurad och indoktrinerad av den i Sverige förhärskande mentala socialstyrelsen. Och jantelagen förstås. Jag är ju faktiskt kvinna. Jag är ju dessutom en kvinna med en kvinnlig hjärna (det ser man på mina tuttar och höfter, praktiskt va?). Antagligen är det därför jag aldrig blir klar med min uppsats. Vad sitter jag här för liksom? Ut och ragga upp en rik karl så jag kan få ta hand om honom och föda lite barn och äntligen vara fri att få göra det jag egentligen innerst inne vill!

Dagens "Jag mötte Lassie"

2009-10-08T15:40:00.004+02:00

Joråsåatteh ... idag stod minsann Magnus Uggla bakom mig i bankomatkön på centralen i Göteborg. Jag tror i alla fall att det var Magnus Uggla, men jag vågade inte riktigt titta (så om du läser det här, Magnus, kan du väl bara bekräfta att du var i Göteborg och tog ut pengar ungefär tjugo över ett idag? Och sen kan du sluta läsa här).

För vad är det egentligen med kändisar som gör en så knäsvag? Jag fick verkligen hjärtklappning och hade allvarliga problem med knapparna där vid bankomaten och tänk om Magnus Uggla tycker jag är helt långsam och jobbig nu och står där och suckar och himlar med ögonen bakom min rygg! Det är väl en sak om man skulle stöta på någon som man verkligen beundrar (typ t.ex. om Neil Tennant hade stått är i bankomatkön), men Magnus Uggla? Han var väl lite charmigt upprorisk typ i början av åttitalet, kanske. Men nu har jag bara ett ord för det han håller på med - gubbpubertalt. Och det är inte charmigt någonstans.

Och ändå står man där och darrar. Och kan inte komma hem fort nog så man får chans att blogga om det. Jag skyller allt på min uppväxt. Hade jag bott i t.ex. Stockholms innerstad hade jag säkert varit kändisimmun vid det här laget. Men i Västerås var liksom det största som kunde hända att man ringde på för att sälja jultidningar hos en av killarna i So what (om ni minns). Men det är ingen som har missat det nu va? Att jag såg Magnus Uggla idag.

Exakt såhär

2009-10-01T19:00:00.006+02:00

känner jag mig inte alls idag. Jag känner mig faktiskt väldigt långt ifrån en röd, glad, pengastinn plastgris från tidigt 80-tal. Jag är mer av en bitter, pank, lite grå (men förvisso kemikaliespäckad) sen 70-talsprodukt.

Efter det muntra brevet från CSN har det bara gått framåt. Jag insåg att jag var tvungen att välja mellan att betala telefonräkningen eller köpa mat. I spargrisen fanns det förvisso en rejäl matpeng, men plöstligt är nyckeln puts väck, och jag kan bara inte med att nödslakta. Innan jag klev utanför dörren sken solen så fint från klarblå hösthimmel. Sen började det regna. Sen visade det sig att de hade tagit bort min brevlåda, den som låg precis runt hörnet och man kunde springa till i tofflor och långkalsonger. Sen var frimärkena slut i affären. Sen tappade jag matkassen. Sen tänkte jag att nej, nu är det jag som går och köper godis för mina sista pengar! Sen stod jag i kö en halvtimme för att betala mitt godis, när kassörskan plötsligt säger tyvärr kan vi inte ta emot kort. Men du kanske kan gå och ta ut? Nej, det kunde jag ju inte, eftersom jag bara hade 30 kronor på kontot. Förnedringen! Sen gick jag hem.

Men! När allt går åt helvete så kan man ju alltid blogga om det! För det är ju roligt att läsa om, visst?

När statistiken är ens fiende

2009-10-01T14:33:00.003+02:00

Åh, så lycklig man blir när man samma dag får brev både från CSN och från a-kassan. Och ingen av dem vill ge mig pengar! Lustigt också att när jag pratade med en handläggare på CSN innan jag skickade in blanketten uppskattade han mina chanser att få fortsatt studiemedel till 99,9 %. Och de där inbetalningskorten jag fått, inte behövde jag bry mig om dem! Men nån ska ju vara den där 0,1 procenten också. Jag tar så gärna på mig det.

Nu ska jag gå ut i höstsolen och njuta av livet och hålla tummarna för att hundarna inte pinkar på mig.

Glitterscenen

2009-09-28T12:56:00.005+02:00

Jag skulle aldrig mera. Ville inte längre. Hade gått vidare. Hade inget mer att tillägga. Var ju stor nu och behövde inte längre applådåskor och niokommaåttor i blädderblocken för att finnas.

Men nu ska jag tydligen upp på den där scenen igen. Andas närvaro, nervositet i en mikrofon och bli poängsatt av okunnig publik. Men ny stad, nya konstellationer, tävla i lag, på riktigt, för första gången. Våga gå in i det på allvar. För första gången.

Det är ju lite pinsamt att erkänna. Men jag vet ju att jag älskar det. Och behöver det. Och glittrar där, som ingen annanstans.

Distraktionens välgörande kraft

2009-09-25T01:13:00.007+02:00

- insikter i studieteknik

När jag sen omsider hade tagit körkort vid fyllda 27, insåg jag hur fantastiskt ett samtal i en bil kan vara. När jag kör alltså. Jag har mitt fokus på bilen, vägen, skyltar, älgar, barn och allt annat som kan dyka upp, och plötsligt är det som om en censurinstans i hjärnan kopplas ur. Uppmärksamheten räcker helt enkelt inte till alltihop samtidigt. Och jag är aldrig så ärligt härligt öppenhjärtlig som bakom ratten.

Nu har jag upptäckt att samma metod funkar när man ... t.ex. skriver uppsats. Man kanske har en lagom långsam konversation på msn, lyssnar på musik, sjunger med (här rekommenderar jag något som man kan hyfsat, för mig funkar t.ex. Pet shop boys alltid, det kräver lagom lite uppmärksamhet. Jag rekommenderar också något som låter hyfsat när man sjunger, för mig går då Simon & Garfunkel bort eftersom de alltid lyckas lägga sig på precis fel tonart och det låter illa helt enkelt (och eftersom jag häromdagen hörde min granne sjunga misstänker jag att de hör mig också och lite värdighet vill man ju ändå behålla)). Och skriver samtidigt, helt utan förlamande självkritik. Det bara flyter på liksom. Och jag som trodde att mitt problem var bristande koncentration!

Men innan jag uttalar mig om denna revolutionerande metods förträfflighet ska jag granska resultatet. Det gör jag i morgon. Om jag törs.

Bokmässa eller inte bokmässa?

2009-09-24T14:35:00.002+02:00

Åh, dessa beslut! Det är så frestande att åka på bok- och biblioteksmässan, hänga runt och insupa atmosfär, "fynda" böcker som man absolut inte kan avvara, kanske gå på nåt seminarium. Men ... ja ... Jag minns ju hur det var förra året. Lou och jag var som yra höns på fredagen. Vad skulle man se? Vad skulle man göra? Hur skulle man få ut mesta möjliga av detta fantastiska? På lördagen var vi av någon outgrundlig anledning fruktansvärt bakfulla och orkade inte mer än att sitta på ett café och stirra på folk och klura på konspirationsteorier (det var ett gäng som betedde sig högst märkligt och vi tänkte såklart genast bombdåd). Sen på söndagen hastade vi dit någon timme innan stängning och shoppade loss.

Året innan var jag där som vip-student, stod i högskolans monter och zippade vin och slank iväg på nåt seminarium under täcknamnet Anna Bok. Och fick dessutom betalt. Men då var det fortfarande smekmånad, sån behandling kan man inte vänta sig sen när man har börjat bråka.

Jag tror jag stannar hemma jag. Det lär ju bli fler tillfällen. Fast ... roligt är det ju.

Vän av ordning frågar sig

2009-09-24T13:57:00.003+02:00

vad har hänt med ordet "mys"?

I min barndom, när allt fortfarande var som det skulle, kunde mys till exempel handla om att man ställde två stolar rygg mot rygg, la en överbliven orange (färgen är helt avgörande här - orange maximerar mysfaktorn) 70-talsfilt över, slängde in några kuddar och kröp efter. Det var mysigt.

Eller när jag och brorsan hade myskväll på lördagarna (om jag lyckades övertala honom). Då satt vi vid köksbordet med varsin godisfylld mugg och lyssnade på våra Tintinband. Det var också mysigt.

Nu kan mys tydligen syfta på godiset i sig, som i fredagsmys.

Eller så kan mys användas i formuleringar som "jag vill hitta en go tjej att mysa med". Något säger mig att det inte handlar om att hålla handen.

Var ska detta sluta?

Och nu över till något helt annat

2009-09-23T18:27:00.002+02:00

För halvannan vecka sedan läste jag ut Tony Samuelssons Jag var en arier. Den utspelar sig i Sverige på 1970-talet, men det är ett 70-tal helt i avsaknad av gröna vågar, unisexmode, vänsterrörelse, kvinnokamp, solidariet och velourpappor. Eftersom Sverige numera är en provins i Tredje Riket. Och Führern Albert Speers favoritprovins dessutom, full som den är av blonda barn och stolta, lojala arier.

Alternativhistoria, eller kontrafaktisk historieskrivning, är en spännande men knepig form. Det riskerar liksom att bara bli en lättnadens suck - tänk vilken tur ändå att det inte blev så! Men så enkel är inte Jag var en arier. Den extrema instrumentella kultursynen till exempel - är den verkligen heltigenom främmande? Den extrema objektifieringen av kvinnor? Det extrema föraktet för svaghet? Allt är lite, eller mycket, mer extremt, men inte så främmande som man skulle vilja. Och dessutom beskrivet med förledande självklarhet.

Ibland blir det också väldigt roligt, i just den där självklarheten. Som i meningen "Hon hade läppstift i samma naziröda färg som jag själv." Eller när Speer gråtmilt nostalgiskt konstaterar att hans kavaj "fortfarande doftar Hitler".

Mjölkmannen!

2009-09-22T18:39:00.002+02:00

Det här är bara så fint! (Här kan man läsa lite mer om manlig amning.) Men tänk att det kan göra människor så upprörda att en man vill amma. Det gamla goda argumentet att "det blir så tråkigt om alla ska vara lika" får såklart vara med. Det känns lite överflödigt att ens bemöta.

Sen kommer då detta att "det är onaturligt". Och jag vet inte var jag ska börja, kanske att människan är ett ganska onaturligt djur. Man kanske till och med kan säga att det ligger i vår natur att spränga de naturgivna ramarna för vår existens. Och tja, om nu män kan producera mjölk så är det väl per definition "naturligt"?

Men det jag vill komma fram till är att det i sådana här debatter alltid förutsätts att det är önskvärt, bra, mysigt, och på alla sätt berikande för kvinnor att vara gravida, föda barn och amma. Att det är helt oproblematiskt. Att det helt enkelt kommer "naturligt" för oss och aldrig någonsin känns det minsta konstigt.

Jag har i hela mitt liv trott att jag inte kan få barn (det lustiga är att jag bara den senaste veckan hört tre andra tjejer säga samma sak!). Eller nej, egentligen har jag väl inte trott det, men jag låtit mig själv känna så. För jag har faktiskt inte riktigt fått ihop det. Med mig själv, med vem jag är. Att min kropp ständigt går omkring och är beredd att bli befruktad har mest känts som ett förräderi. Tanken på att ett litet barn ska ligga och suga på mitt bröst känns faktiskt inte det minsta "naturlig".

Det innebär inte att jag inte vill ha barn. Det vill jag. Det innebär inte heller att jag skulle älska mina eventuella barn mindre eller bli en sämre förälder. Inte heller betyder det att jag hatar min kropp - tvärtom. Men jag vägrar acceptera den fortfarande i högsta grad livskraftiga bilden av Kvinnan som Köttet, den jordbundna, av naturen förslavade. Allt det där påtvingat kroppsliga, graviditet, födande, amning är inget jag längtar efter. Inget jag känner att jag måste få ha monopol på för att känna mig som en Riktig Kvinna. Även om jag lär få bita i det sura (?) äpplet ändå, när den dagen kommer. Antagligen kommer det att vara en riktigt häftig upplevelse.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger nu. Det är så lätt hänt att fokus hamnar på det smått löjeväckande i att män försöker amma. Det är alltför lätt att göra narr av. Egentligen är ju inte det viktigaste huruvida män bör amma eller inte. Utan att vidga ramarna för manligt och kvinnligt. För naturligt och onaturligt. På allvar fundera över det faktum att det fortfarande är kvinnan som offrar mest när det ska bildas familj. Och när det inte ska bildas familj (dvs det är vi som förväntas kontrollera vår för tillfället icke önskvärda fruktsamhet).

Vår hälsa och vårt kroppsliga välbefinnande sätt på spel både i barnalstrandet och i förhindrandet av detsamma. Samtidigt som våra kroppar helst ska se oanvända ut, vad de än har varit med om. Vår attraktivitet på "äktenskapsmarknaden" sjunker med ålder och minskad fertilitet (gå in på valfri datingsida och se vad män i 40-årsåldern söker. Inte är det då jämnåriga kvinnor). Män (inte alla män såklart) är fortfarande inte beredda att offra ett uns av sitt kroppsliga oberoende. Då hade det funnits p-piller för män. Och då hade det inte varit så fruktansvärt provocerande att en kille som heter Ragnar försöker klämma fram mjölk ur sina egna bröst.

Det är jävligt orättvist. Det gör mig förbannad. Både som individuell singelkvinna i 30-årsåldern och som feminist och ja ... människa. Och efter det här kommer jag nog aldrig att bli gift.

Nu har jag det!

2009-09-22T16:33:00.000+02:00

En tanke har plågat mig i flera år. Tänk om jag skulle bli ombedd att hålla Talet till Mannen?! (Himla troligt ...) Nu har jag i alla fall kommit på det både självklara och geniala; jag skulle naturligtvis hålla Talet till Skägget!

Jag skulle, också det självklart, börja med att berätta om min far, som alltid hade haft skägg när han en dag plötsligt dök upp alldeles naken om hakan. Jag var i chock och frågade hur i allsin dar detta hade gått till. Jo, förklarade pappa, jag har bara bankat in skäggstråna och slagit knut på insidan. Jag trodde aldrig på tomten. Men det här trodde jag på, i flera år.

Mer skägg åt folket!

Tips!

2009-09-20T21:38:00.000+02:00

Ni har väl sett Svts nya (nåja) serie Mannen under trappan? Krypande kuslighet i ett hus fullt av hemliga skrymslen, kan det bli bättre? Allra bäst är nog ändå att Jonas Karlsson är med. Där har ni en man som skulle få föda mina barn vilken dag som helst.

Dagens citat

2009-09-20T13:47:00.000+02:00

"Det samlas mer och mer belägg för att vetenskapen, om den utnyttjas på rätt sätt, så småningom kan minska den tid som behöver läggas ner på arbete så att hela befolkningen får fritid och energi över till det rika och fantasifulla liv som litteraturen och konstarterna erbjuder."

Louise M. Rosenblatt

Ganska lustigt sagt eller hur?

Nej, är det inte bättre att man jobbar jävligt hårt, tjänar en massa pengar som "man kan spara till ett konstverk som man vill köpa"*? Det bästa av allt är ju att man då får ha konsten för sig själv, så att inte en massa folk som inte har förtjänat det kan smygglutta.

*Lena Adelsohn Liljeroth, panelsamtal om den kommande kulturutredningen (den kom 12/2 i år) på bokmässan i Göteborg 2007.

Rikedom

2009-09-19T21:54:00.000+02:00

En vän som är lärare plockade för ett par år sedan plötsligt fram en hel låda med suddgummin. En hel låda med vita, mjälla, oanvända sudd. Känslan som kom över mig kan nog närmast beskrivas som euforisk. Inte bara hade han tillgång till denna enorma mängd sudd, som han fritt kunde disponera efter eget gottfinnande. Han hade tillgång till en enorm mängd stora vita sudd! Alltså inte de platta gröna med rosa rand som man fick i två exemplar vid terminens början, utan de vita, de fina. Lyxsudden. Det var ett stort ögonblick och en vision av oändlig rikedom.

Feber!

2009-09-17T23:04:00.000+02:00

Åh, ni skulle se mig när jag sitter här och plitar. Man kan nog inte tro att jag får något gjort. Men till skillnad från tidigare, när jag har varit fokuserat ofokuserad, så har jag de senaste två dagarna varit ofokuserat fokuserad. Skillnaden är att rastlösheten nu sitter i kroppen istället för i huvudet. Så istället för att desperat försöka sysselsätta tankarna med annat för att inte tänka på att jag inte skriver på uppsatsen, har jag haft spritt och skutt i hela kroppen av tankar som inte får plats att tumla ut genom fingertopparna på samma gång. Ni fattar va?

Så här har jag studsat upp för att hämta en vindruva, kastat ner en rad, flaxat iväg för att spika upp en tavla, hummat förnöjt, skrivit några meningar, pratat lite med döda ting (Idag pratade jag med fruktskålen. Här får du stå! Och här är din frukt som du ska ha, såja, såja.), krafsat ner några insikter på en lapp, spanat frenetiskt efter vad jag trodde var en entita utanför fönstret, knåpat ihop en fantastisk mindmap, spikat upp en anslagstavla för mindmappen att sitta på, berättat en rolig anekdot för min låtsaskompis, skrivit lite till... Ja, sådär har det hållit på.

Det är ett alldeles fantastiskt tillstånd som jag hoppas få uppleva imorgon igen.

Hej, jag heter Ulrika

2009-09-16T21:44:00.000+02:00

och jag är internetberoende.

Internet är fint och bra på många sätt och man kan hitta allt möjligt nyttigt där. Men när man surfar runt från hotmail till facebook till bloggen till andra mailen till en rolig blogg till forumet till tredje mailen till en annan rolig blogg till tradera och så tillbaka till hotmail igen, så är internet mest bra till att döda väldigt många timmar av mitt liv som aldrig kommer tillbaka.

Så idag har jag tagit det radikala beslutet att införa internetförbud under dygnets ljusa timmar. Efter den oumbärliga frukostrundan stängs modemet av och om jag kommer på nåt jag bara måste kolla så får jag skriva upp det och spara till kvällen. Basta!

Idag har jag varit mycket effektiv. Om man jämför. Skrivit tre sidor och tagit en timmes promenad. Jag till och med sprang några hundra meter. Jag är som en helt ny människa.

Hur tänkte man här?

2009-09-15T17:45:00.000+02:00

Vi tjejer väljer ju oftast tvätt eller rosa tyll. Det blir bäst så.

Om en farbror

2009-09-15T00:39:00.000+02:00

Farbrorn som stod bakom mig i kön på ICA och frågade så försynt om min mat. Det har jag aldrig sett förut. Jaa, det ser gott ut ... Och som blev totalignorerad av kassörskan när han försökte inleda en konversation om lingonbrödet som verkade så spännande. Och fumlade med pengarna så folk suckade irriterat. Undrar vem han var.

Rock'n'rollgrabbar

2009-09-14T17:55:00.000+02:00

Nu ska jag berätta om en ung man jag kände för länge sen. Han var så jävla rock'n'roll. Han ville leva hårt och dö ung. Han bodde i sina skinnbrallor och Jim Morrison var hans husgud. Hans favoritbok var Bulgakovs Mästaren och Margarita, och hade man inte läst den kunde man lika gärna gå och dränka sig. Han lånade pengar men tyckte inte att han behövde betala tillbaka. Och om man ändå ville ha sina pengar tillbaka, beskyllde han en för att vara en ytlig bracka. Så här i efterhand kan jag tycka att det finns en viss humor i att hans föräldrar bodde på Östermalm.

Han kunde charma vem som helst. Och särskilt mig. Tyvärr blev han rätt besviken när det visade sig att jag varken hade läst Mästaren och Margarita eller jobbat som strippa. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Skulle han ignorera mig? Eller skulle han uppfostra mig? Det blev en rätt misslyckad blandform; varannan dag uppfostran, varannan dag inte låtsas om. Uppfostran var för det mesta verbal. Men ibland hade jag blåmärken på armarna efter hans nypor. Det var när han hade provat den behavioristiska modellen.

Han hade en särskild fäbless för trasiga människor. Men de måste vara trasiga på rätt sätt. Till exempel kvinnor som försörjde sig på sina kroppar, de var hans favoriter. Tjejer som gjorde misslyckade självmordsförsök var däremot ytterligt patetiska. "Åh nej, inte en sån där ropa-på-hjälp-tjej!"

Jag har fortfarande inte fått tillbaka mina pengar. Men det är okej. Den lektionen var värd mycket mer än femhundra spänn. Även om jag inte lärde mig riktigt det han hade tänkt sig.

Ovan molnen är himlen alltid blå. Men ovan himlen är rymden alltid svart.

2009-09-13T21:41:00.000+02:00

Jag har alltid misstrott sommaren. Den sluter sin ljusblå kuvös över oss och intalar oss att allt är fint, allt är bra nu. Så här ska det alltid vara.

Det är alltid lite för tyst.

Jag tror jag var åtta eller nio när min bror övertygade mig om att Gud inte finns. Jag minns inte vad jag trodde innan. Jag kände väl tillit, som trygga barn gör. Jag behövde inte mer.

I tonåren slipade jag mina argument. Det kom några jesusmänniskor till vår skola, och jag ansatte dem med kniviga frågor. Jag var stolt. Jag var ateist. Många människor var helt enkelt väldigt dumma. Som trodde på Gud och Jesus och ett liv efter döden. Det var lite synd om dem, men de visste väl inte bättre.

Det hela var egentligen väldigt avlägset och teoretiskt.

Kärleken minns jag att jag trodde på. Så som bara en kobent okysst flicka kan tro på kärleken. Min bror talade om för mig att kärleken bara var ett förskönande av våra djuriska drifter. Att det bara handlade om förökning och kättja. Min bror har aldrig varit mycket för illusioner.

Jag har smakat på sanningen i små tuggor. Jag är inte lika stark. Gud finns nog inte. Kärleken är nog en konstruktion. Vi dör när vi dör och när vi lever är livet inte heller så jävla fantastiskt.

Men jag börjar undra. Om inte den slutliga illusionen är just denna sanning. Att man kan göra den till sin och alltid sova med ögonen vidöppna. Det är inte så lite arrogant. Den blå himlen finns ju där också.

Samtidigt.

Stoppa i fack

2009-09-12T01:02:00.000+02:00

Det gör ont i en bibliotekaries hjärta att inse att man har gjort ett dåligt klassificeringsjobb. Kolla hur det ser ut här till höger! Helt konstigt och förvirrande liksom. Jag lurar och klurar - kanske SAB-systemet vore det enda rätta ändå! Inte fullt logiskt i alla lägen, men då slipper ju jag ta ansvar för det.

Håll ögonen öppna efter käcka bokstavskombinationer på bloggen framöver!

Oh! Det bästa av allt är ju att jag får slasktrattskategorin B - allmänt och blandat på köpet!

Har du sett ändringen på toa?

2009-09-11T17:59:00.001+02:00

Och just det, det här är också nytt. Ett dass är inte ett dass utan en kungabild.
Rubriken syftar på ett av min fars standardskämt. Man skulle svara nej, och då fick man följa med in på toa och bli förevisad änd-ringen. Alltså toasitsen. Jag brukar ursäkta honom med att han har bott i Göteborg.

Tillåt mig presentera ... ryamattan!

2009-09-11T16:46:00.000+02:00

Trogna läsare minns kanske min mattjakt. Då tänkte jag frufflor, och det blev inte långt ifrån. En ryamatta från Myrorna! (Trots allt bättre att handla där än att köpa nytt, tycker jag.)

Fortfarande inget bord, men jag tycker den här lösningen funkar rätt bra. (Nytillkomna fans bör göras uppmärksamma på att den väldigt bruna fondväggen finns där för att dölja långt mer hidiösa ting.) Jag har också bytt plats på mina fåtöljer; den här lilla nätta passar bättre med soffan. Ovanför har jag arrangerat lite foton, istället för böckerna som stod där tidigare. Som ni ser har jag tonat ner de orangea inslagen. Det är tydligen sååååå 2006.

På köpet fick jag en myshörna i sovrummet, med stora läsfåtöljen och en fantastisk gammal lampa som jag fick av min fasters man hux flux. Tack för det!

Sen måste jag ta tillbaka en del elaka saker jag sagt om 70-talet på sistone. Hur kan man inte älska 70-talet?

Maria Wetterstrand,

2009-09-10T11:51:00.000+02:00

vill du gifta dig med mig? Eller nej, kanske hellre: vill du bli min statsminister?. Det här var väl precis vad som behövdes just nu? Även om jag gärna hade läst en längre artikel med lite konkreta förslag på hur man kommer bort från det ensidigt ekonomiska tänkadet mot en människoorienterad politik. Men ändå. Jag har sagt det förut men jag säger det igen - det är inte disciplin vi saknar, det är omtanke.