1. Det finns inga blyga människor som inte är medvetna om sin blyghet. Oh nej, i själva verket finns det ingenting vi vet bättre än just detta. Det finns därför ingen anledning för självsäkra pösmunkar att i tid och otid påpeka detta.
2. Genom att peka på blygheten gör man snarare den blyge en otjänst. Vad vi inte vill ha är fokus på vår egen person och våra "svagheter". Antagligen vet pösmunkarna mycket väl detta, men kan inte låta bli att påpeka det ändå.
3. En blyg person är inte nödvändigtvis en dörrmatta. Blyghet och integritet går utmärkt att kombinera.
4. Blyghet är heller inte nödvändigtvis en svaghet. Att vara blyg är att erkänna den Andre som subjekt, att vara medveten om den Andres blick. Men ändå våga visa sig, blotta sig utan den sociala kompetensens glatta fernissa. Att vara blyg är att vara modig.
5. Blyghet innebär självfokusering. Men ger också människokännedom i förlängningen. Genom sig själv känner man andra.
Så, en snabbkurs i blyghet för dummies. Annars har jag idag varit på mitt livs första styrelsemöte. Som ni säkert förstår var det där jag var blyg, och det var där pösmunken förtjust petade på denna ömma lilla punkt. Och mitt vana trogen försvarade jag mig med att detta ju faktiskt var mitt första styrelsemöte och att därför valde att mest iaktta och insupa atmosfären. När jag egentligen skulle ha sagt: "Ja, jag är blyg. Har du problem med det?"
Ja, ibland är jag en dörrmatta också.
Rörande röra
3 år sedan
4 kommentarer:
Har man sett dig dansa lambada på Stortorget i Borås klockan 23 en fredagkväll så har man lite svårt att tänka på dig som blyg över huvud taget. (I synnerhet som detta var bara ett par veckor in i vår bekantskap.) Att vara tyst är en rättighet alla människor har. Att vara reserverad med nya människor är ingenting konstigt. Att välja sina tillfällen när man vill prata och synas och när man inte vill det är också en rättighet. Och man kan faktiskt vara både och. Både dansa lambada och sitta tyst på möten. Att tysthet alltid förutsätts vara ett problem för den tysta gör mig mycket trött och iriiterad.
Ja men precis! Fast den där lambadan har jag inget som helst minne av...
Jag är blyg, reserverad eller vad man nu vill kalla det. Men det är, som sagt, oftast inget problem. Om inte någon uppmärksammar det. I det här fallet en person som själv pratade alldeles för mycket, för privat, som inte stängde av sin mobiltelefon osv. Jag är inte sån och vill inte vara sån. Lite jävla respekt, tack!
Och till saken hör att jag visst hade yttrat mig flera gånger när jag tyckte det var befogat. Fler borde leva efter devisen "tala när du har något att säga", eller som dom säger i österbotten: "har et it na ti säj..."
Fan, man skulle starta nåt slags rörelse för blyga. Ställa sig upp och kräva sin rätt och allt det där. Jobba aktivt mot stigmatisering av byghet. Fast det kanske kan bli svårt.
Åh, den nya folkrörelsen! Vi som kämpar för vår rätt att vara tysta! Och bli respekterade precis lika mycket för det. Och minns du inte lambadan?! Den var jättefin...
Skicka en kommentar