Jag skulle aldrig mera. Ville inte längre. Hade gått vidare. Hade inget mer att tillägga. Var ju stor nu och behövde inte längre applådåskor och niokommaåttor i blädderblocken för att finnas.
Men nu ska jag tydligen upp på den där scenen igen. Andas närvaro, nervositet i en mikrofon och bli poängsatt av okunnig publik. Men ny stad, nya konstellationer, tävla i lag, på riktigt, för första gången. Våga gå in i det på allvar. För första gången.
Det är ju lite pinsamt att erkänna. Men jag vet ju att jag älskar det. Och behöver det. Och glittrar där, som ingen annanstans.
Rörande röra
3 år sedan
4 kommentarer:
Åh, du är ju fantastisk på scen underbara tösami, klart du ska dit igen =)
Yes, och man blir aldrig för gammal för applådkicken!
Jag sa väl att jag fått en spelning på St Patrick's Day?
Härligt Ulle! Det gör du helt rätt i, skulle gärna vara där och titta!
Tack, vad fina ni är! Det ska bli riktigt skoj.
Eva: Nej, det har jag missat. Kul!
Skicka en kommentar