Jag har alltid misstrott sommaren. Den sluter sin ljusblå kuvös över oss och intalar oss att allt är fint, allt är bra nu. Så här ska det alltid vara.
Det är alltid lite för tyst.
Jag tror jag var åtta eller nio när min bror övertygade mig om att Gud inte finns. Jag minns inte vad jag trodde innan. Jag kände väl tillit, som trygga barn gör. Jag behövde inte mer.
I tonåren slipade jag mina argument. Det kom några jesusmänniskor till vår skola, och jag ansatte dem med kniviga frågor. Jag var stolt. Jag var ateist. Många människor var helt enkelt väldigt dumma. Som trodde på Gud och Jesus och ett liv efter döden. Det var lite synd om dem, men de visste väl inte bättre.
Det hela var egentligen väldigt avlägset och teoretiskt.
Kärleken minns jag att jag trodde på. Så som bara en kobent okysst flicka kan tro på kärleken. Min bror talade om för mig att kärleken bara var ett förskönande av våra djuriska drifter. Att det bara handlade om förökning och kättja. Min bror har aldrig varit mycket för illusioner.
Jag har smakat på sanningen i små tuggor. Jag är inte lika stark. Gud finns nog inte. Kärleken är nog en konstruktion. Vi dör när vi dör och när vi lever är livet inte heller så jävla fantastiskt.
Men jag börjar undra. Om inte den slutliga illusionen är just denna sanning. Att man kan göra den till sin och alltid sova med ögonen vidöppna. Det är inte så lite arrogant. Den blå himlen finns ju där också.
Samtidigt.
Rörande röra
3 år sedan
2 kommentarer:
I jymden kan ingen höja dij älska!
Jodå, Gud hör allt.
Skicka en kommentar