oxfilé

en gång hade jag en oxfilé. den hade kommit i min ägo efter en separation. mitt ex tog den ur den före detta gemensamma frysen, gav den till mig och sa: "jag vet att jag kommer att köpa oxfilé igen. men jag tror inte du kommer att göra det." så. en oxfilé.

den låg många månader i min frys, nästan bortglömd bakom sejblock och fryst spenat. tills jag en dag bestämde mig för att flytta långt långt bort. så långt bort att oxfilén inte kunde följa med. under några sommarveckor tömde jag kyl och skafferi, skänkte mina sista blåbär till mor och far. oxfilén fick dom också ta hand om.

tanken var att jag skulle laga en grandios avskedsmiddag till mina nära och kära. för första, och kanske sista gången, bjuda på oxfilé. men så var det det där med mormor. som har lite svårt att tugga. vore det inte bättre med köttfärsbiffar ändå? menade mamma.

oxfilén låg kvar i frysen. som ett blodigt köttigt samvete.

sista veckan innan jag åkte tog vi så fram den. undrade förhoppningsfullt om den verkligen hade hållit sig så länge. men enligt bäst-före-datumet skulle den gå att äta minst ett halvår till. och inte kan man slänga en fullt funktionsduglig oxfilé.

en måndag åt vi upp den. men ris och vidbränd sky. mamma, som jobbade den kvällen, smakade inte ens.

om den var god? jovars. det bästa var ändå att vi blev av med den.