Visar inlägg med etikett kropp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kropp. Visa alla inlägg

måndag 26 oktober 2009

Idrottsminnen

Lågstadiet. Vi har gymnastiklektion med snälla fröken Anki. Jag jagar bollen som de andra, får aldrig tag på den men det gör inget. Men så plöstligt sker det oerhörda. Bollen är på väg rakt mot mig. Nu gäller det, nu är det min tur, äntligen! Jag höjer händerna och fångar bollen i en perfekt lyra. Och för en bråkdels sekund är lyckan total och jag börjar se mig om efter någon att passa vidare till. Innan sorlet brakar loss, de indignerade suckarna, de besvikna ropen. Vi spelar fotboll.

Lågstadiet igen. Jag gör mål. Jag gör mål! Självmål. Och det brakar loss igen.

Mellanstadiet. Vi har redskapsgymnastik. Och för första gången ber läraren mig att visa för klassen! "Flå katt" i romerska ringarna ska jag visa och stoltheten vet inga gränser. All kvällsträning i orangea lekparken ska få sin belöning. Jag gör det bra, jag vet att jag gör det bra. Men vid nedslaget klatschar mina fötter aningen för hårt i gympamattan och magistern rynkar på näsan. Ber Niklas göra om. Göra rätt.

Mellanstadiet igen. Det drar ihop sig till Mjölkkannan. Alla ska vara med, eftersom friidrott är roligt. Alla mellanstadieelever i hela stan kommer att vara där på Arosvallen, vi ska mätas och tidtagas och bedömas och resultaten ska sättas upp på stora anslagstavlor så att alla kan se. Tre grenar ska man välja. Kast med liten boll är säkert. Kulstötning likaså. Men sedan måste jag ta något jag är riktigt dålig på. Här gäller det att välja strategiskt, minimera förnedringen så långt det går. Kanske kanske att jag kan vara sjuk just den dagen?

Mellanstadiet igen. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Högstadiet. Vår ordinarie idrottslärare är föräldraledig, och vi avverkar vikarier på löpande band. En gammal hockeyspelare där, en ung fotbollstjej som inte tycker mensvärk är nåt att gnälla om där. Jag minns det som en enda lång räcka av lagsporter där jag gjorde mitt bästa för att hålla mig undan så jag inte skulle sabba för laget. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Gymnasiet. Vår idrottslärare går i pension och så in i vikariesvängen igen. Ytterligare en ung outbildad fotbollstjej uttalar sig fördömande om överviktiga. Sen blir det lagsporter så det står härliga till.

Är det nåt som har förstört mig för livet så är det fanimej skolans "idrottsundervisning". Någon undervisning har det naturligtvis aldrig varit tal om. Utan en uppvisning av vad man redan kan, ett godkännande av etablerade hackordningar och ett uppmuntrande av vi-och-domtänk. Det som skulle bli rörelseglädje blev en alienation från den egna kroppen, det som skulle bli en träning i laganda och samarbete blev sanktionerad mobbning (redan i tioårsåldern fick vi välja lag själva, under förevändning att det var demokratiskt).

Min kropp blev liksom aldrig godkänd i allt det där. Först var jag lång och gänglig och klumpig. Närsynt och inte alldeles snabb i reaktionerna. Jag kom i puberteten tidigt och var allmänt obekväm och rädd att någon skulle se eller känna hur min kropp hade utvecklats. Bästa sättet att undvika det var bylsiga kläder och orörlighet. Och sedan var det liksom klappat och klart. Jag var dålig på idrott, punkt. En självuppfyllande profetia så klart. Ganska långt senare blev jag också lätt överviktig (det var först på gymnasiet, precis lagom för att jag skulle bli dödligt sårad av vikarietjejens dumma kommentarer) och det var ju det yttersta beviset på att jag var lat och hade en trist attityd.

Och i allt detta, medan man försöker vänja sig vid en kropp som förändras och förändras igen precis som man trodde man hade vant sig, ska man visas upp, mätas och bedömas inför sina kompisar och plågoandar, inför den söta killen man är kär i, inför en bistert pannrynkande lärarkår som har bestämt att det är roligt med friidrott.

Jag är så glad att jag är vuxen nu.

tisdag 22 september 2009

Mjölkmannen!

Det här är bara så fint! (Här kan man läsa lite mer om manlig amning.) Men tänk att det kan göra människor så upprörda att en man vill amma. Det gamla goda argumentet att "det blir så tråkigt om alla ska vara lika" får såklart vara med. Det känns lite överflödigt att ens bemöta.

Sen kommer då detta att "det är onaturligt". Och jag vet inte var jag ska börja, kanske att människan är ett ganska onaturligt djur. Man kanske till och med kan säga att det ligger i vår natur att spränga de naturgivna ramarna för vår existens. Och tja, om nu män kan producera mjölk så är det väl per definition "naturligt"?

Men det jag vill komma fram till är att det i sådana här debatter alltid förutsätts att det är önskvärt, bra, mysigt, och på alla sätt berikande för kvinnor att vara gravida, föda barn och amma. Att det är helt oproblematiskt. Att det helt enkelt kommer "naturligt" för oss och aldrig någonsin känns det minsta konstigt.

Jag har i hela mitt liv trott att jag inte kan få barn (det lustiga är att jag bara den senaste veckan hört tre andra tjejer säga samma sak!). Eller nej, egentligen har jag väl inte trott det, men jag låtit mig själv känna så. För jag har faktiskt inte riktigt fått ihop det. Med mig själv, med vem jag är. Att min kropp ständigt går omkring och är beredd att bli befruktad har mest känts som ett förräderi. Tanken på att ett litet barn ska ligga och suga på mitt bröst känns faktiskt inte det minsta "naturlig".

Det innebär inte att jag inte vill ha barn. Det vill jag. Det innebär inte heller att jag skulle älska mina eventuella barn mindre eller bli en sämre förälder. Inte heller betyder det att jag hatar min kropp - tvärtom. Men jag vägrar acceptera den fortfarande i högsta grad livskraftiga bilden av Kvinnan som Köttet, den jordbundna, av naturen förslavade. Allt det där påtvingat kroppsliga, graviditet, födande, amning är inget jag längtar efter. Inget jag känner att jag måste få ha monopol på för att känna mig som en Riktig Kvinna. Även om jag lär få bita i det sura (?) äpplet ändå, när den dagen kommer. Antagligen kommer det att vara en riktigt häftig upplevelse.

Jag har skrivit om det här inlägget några gånger nu. Det är så lätt hänt att fokus hamnar på det smått löjeväckande i att män försöker amma. Det är alltför lätt att göra narr av. Egentligen är ju inte det viktigaste huruvida män bör amma eller inte. Utan att vidga ramarna för manligt och kvinnligt. För naturligt och onaturligt. På allvar fundera över det faktum att det fortfarande är kvinnan som offrar mest när det ska bildas familj. Och när det inte ska bildas familj (dvs det är vi som förväntas kontrollera vår för tillfället icke önskvärda fruktsamhet).

Vår hälsa och vårt kroppsliga välbefinnande sätt på spel både i barnalstrandet och i förhindrandet av detsamma. Samtidigt som våra kroppar helst ska se oanvända ut, vad de än har varit med om. Vår attraktivitet på "äktenskapsmarknaden" sjunker med ålder och minskad fertilitet (gå in på valfri datingsida och se vad män i 40-årsåldern söker. Inte är det då jämnåriga kvinnor). Män (inte alla män såklart) är fortfarande inte beredda att offra ett uns av sitt kroppsliga oberoende. Då hade det funnits p-piller för män. Och då hade det inte varit så fruktansvärt provocerande att en kille som heter Ragnar försöker klämma fram mjölk ur sina egna bröst.

Det är jävligt orättvist. Det gör mig förbannad. Både som individuell singelkvinna i 30-årsåldern och som feminist och ja ... människa. Och efter det här kommer jag nog aldrig att bli gift.

tisdag 8 september 2009

Fat up!

Ibland när jag skriver om kropp och fett tänker jag att ni ska tänka att jag försöker hitta ursäkter för att få fortsätta "vräka i mig och vara tjock och glad" (helt autentisk kommentar, på ett ungefär). Se där hur väl jag har tagit till mig budskapet, lyckad indoktrinering på min ära! Läs det här. Det är på allvar. Tänk över hur du egentligen ser på tjocka människor. Ingen är bara sin kropp. Inte ens om hen själv är ansvarig för sitt hull.

måndag 15 juni 2009

Det är skillnad på olika

När jag gick på lågstadiet hörde jag första gången talas om den spännande sjukdomen "annalyxia". Det var en sjukdom man viskade om, pratade om i smyg, spekulerade kring runt bordet i matsalen medan man försökte skala sin potatis så att det bara blev en centimeterstor kub kvar i mitten. Therese L. berättade att det fanns en flicka om var så sjuk att hon inte fick ta ett enda steg, för då skulle hon dö! Vi gjorde stora ögon och beundrade.

Sjukdomen hade en konstigt namn. Kanske var den döpt efter en flicka som hette Anna? Hade den något med lyx att göra? Så var det nog; det hela omgärdades av en fläkt av exklusivitet. Det här var en sjukdom som var få förunnade - de som hade den kontrollen över sin kropp att de helt enkelt kunde låta bli att äta.

Självmord och självskadebeteende var högstadiets romantiska ämne. Så vackert att dö ung, och för egen hand! Missförstådd av världen. Nu skulle dom få se minsann! Så fint att visa ärrade underarmar, i en vink låta förstå allt som rörde sig under ytan. Fast det var bara vackert om man själv var snygg förstås.

Lite senare var det kanske lite fint att dricka lite för mycket. Att sluddra jag skiter i allt och det skiter jag i och ta ett fastare tag om rödtjutsflaskan. Att vara tjusigt destruktiv, ta tjusiga risker, visa sådär lagom av en intressant ångest, som av en händelse, för att man hade tappat lite av kontrollen. Fast såklart bara om man var snygg.

Det finns missbruk och destruktiva beteenden som inte är lika tjusiga. Som att äta för mycket, att fylla hålet i hjärtat med mat istället för alkohol, rakblad eller svält. Det är väl inte ens nåt riktigt missbruk (kan det ha att göra med att man inte blir snygg av det?). Det är väl bara att ta kontroll över sig själv! Det kan väl inte vara så svårt? Kanske tjockisarna skulle kunna lära en del av anorektikerna?

Jag tycker alla borde lyssna på det här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=3381&BroadcastDate=&IsBlock

Så ont att höra! Så nära. Så tacksam jag är för att jag aldrig mötte den där motgången som knuffade mig över den hårfina gränsen, då när jag var som allra skörast.

söndag 8 februari 2009

En illasinnad hicka

Guinnes rekordbok lästes flitigt när jag var barn. Speciellt sidorna som behandlade människokroppens dimensioner och fasoner. Världens fetaste man, världens längsta man (jo dom var män alihop), och mannen som hade rekord i långvarig hicka. Det hela började enligt uppgift när han slaktade en gris, och höll sedan i sig i sju år. Sen dog han.

För andra barn var detta kanske mest en fascinerande anekdot, med pikanta detaljer som den döda (?) grisen, det tragiska slutet och det magiska sjutalet. För mig var det blodigt allvar. Lite som vissa människor kanske kan se en svindlande vision av sin egen möjliga framtid bland a-lagarna på parkbänken, såg jag mitt liv ta den eviga hickans plågsamma väg. Hicka till döds.

Jag har en viss medfödd disposition för hicka. Hela mitt liv har jag haft åtekommande hickdagar, när hickan har kommit och gått tre-fyra-fem gånger. Jag lärde mig tidigt att besvärja den, att stenhårt kontrollera andning och koncentration och häva krampen i diafragman. Jag lärde mig undvika kolsyra och alltför stora tuggor potatis. Men fortfarande finns hotet där någonstans. En tråd i väven som är mitt livs alla möjligheter leder till konstanta hyperneuroakustiska diafragmakontravibrationer. Ett livsöde så gott som något.

fredag 30 januari 2009

Långa människors lov

Jag älskar långa människor. Alla min vänner är långa. Jag omger mig med långa ståtliga kvinnor; Åsa, Sarah, Linda Lou, Kerstin och Eva. Inte en endaste har jag bland mina nära vänner som är under en och sjuttio (rätta mig om jag har fel).

Själv var jag länge längst av alla. På korten från skolavslutningen i trean sticker jag upp bakom de andra barnen, huvudet längre. Jag växte som ogräs. Hade långa pinniga ben och taskig koordination. Men sen kom puberteten och jag stannade på mina modiga en och sextiosex. Och dom andra växte om.

Ibland tror jag fortfarande att jag är lång. Då vill jag krypa ihop och göra mig liten, inte ta upp så mycket plats. Kanske är det här mina långa vänner kommer in i bilden. Med dem känner jag mig normal, jämnstor, fast dom egenligen är längre än jag. Jag väljer såklart inte mina vänner utifrån längden. Men att känna sig kroppsligt bekväm med någon ökar chansen att hitta även en själslig gemenskap.

Min fäbless för långa människor kanske också kan hänga ihop med att min mor är ett välväxt fruntimmer på en och sjuttiofyra. Min fina mamma är såklart sinnebilden för en god människa. Alltså är lång lika med bra.

Nu jobbar jag på att socialisera mig med dom korta människorna. Att känna mig bekväm. Att flytta fokus från kroppen. Det är inte lätt men det ska gå.

måndag 15 september 2008

stora flickor

jag hittade en fantastisk blogg med tillhörande forum häromdagen: kurvigheter. tips, peppning m.m. för oss stora flickor. där länkas också vidare till denna blogg som bl.a. debatterar om det verkligen är så farligt som "dom" vill få oss att tro att vara "överviktig". som debatten ser ut idag, med fetmaepidemier och så vidare, kan man ibland få för sig att människovärdet är omvänt proportionellt mot ens BMI. vilket såklart inte är sant. men man måste påminna sig, påminna sig och påminna sig. som mitt ex sa; "jag är jätteviktig, jag är till och med överviktig".