nu har jag tagit det sista avskedet. kläder som har legat blandade med andra i tvättkorgar har skiljts åt för alltid. rena kläder som har legat i garderober på olika sidor av stan luktar fortfarande som om det var möjligt.
när man vet att det är rätt, hur kan det göra så ont? (ja, det är nu min blogg blir banal) hur kan den absoluta intimiteten bytas mot pinsamma tystnader? och så kan man ju inte låta bli att röra vid varann. och då är intimiteten där igen. som om inget hänt. som om kropparna inget vet.
jag är en människa som både hatar och älskar avsked. jag är förfärligt svag för det bitterljuva. jag är lite av en marianne dashwood faktiskt. jag frossar i känslor. men nu känner jag mig mest bara trött. det var ett vackert avsked. men till slut sa jag till honom att gå. att vi inte skulle dra ut på det. sen kvävde jag mina tårar. helt out of character.
och sen då? aldrig ses igen? vara vänner? ingen vet.
jag försöker tänka att de underbara människorna jag har varit nära fortfarande finns därute. som fixstjärnor.
Rörande röra
3 år sedan
2 kommentarer:
Har inget vettigt att skriva men skriver för att visa att jag läser och vet. Är också en känslofrossare, i synnerhet i de svartare tonerna..du vet.
tack!
Skicka en kommentar