Långsam fredag

Det är lite långsamt här ikväll. Långsamt som i längtan, som i saknad. Jag börjar läka mig nu efter senaste kraschen. Men jag lever inte det liv jag vill leva. Jag lever med andan i halsen, på väg någon annanstans. Vet att jag inte ska stanna här, så varför anstränga sig? Å andra sidan kan man ju se på hela livet så. Jag vet att jag inte ska stanna här. Så varför anstränga sig?

Anstränga sig måste man. Det är det enda man måste. Men det tar så mycket kraft och jag vet inte var jag ska få den ifrån.