Att förstå sig själv

Jag förstår mig själv i alla åldrar. Nästan. Jag förstår den tilltagsna och vilda jäntan jag var innan jag började lekis, som ogenerat pussade killkompisarna, klättrade på allt och jagade dom som var dumma genom kvarteret med knuten näve. Jag förstår den kobenta gängliga tysta flickan som drömde sig bort genom tråkiga mattelektioner och pubertetstjejen som var främmande i världen och i kroppen. Jag förstår högstadiets tysta uppror, gapet mellan inre och yttre, det oerhörda modet när jag ringde killen jag varit kär i under två år, förnedringen och stoltheten och okuvligheten. Jag förstår och beundrar. Och jag vet vem jag är idag, vad jag vill, vad jag inte vill, jag ser mina mönster och mina misstag och kan förlåta det mesta.

Men jag förstår inte vem jag var mellan 17 och 22 sådär ungefär. Vart tog jag vägen då? Vad fick mig att ge upp allt? Det är fem oförklarliga, försvunna år. Fem år av leka vuxen, parmiddagar, charterresor, amerikanska komedier, pizza, Volvo, dålig smak, slentriansex, och en oerhörd tyngd i fötterna om söndagarna. Just det minns jag tydligt, hur jag var så trött att jag knappt orkade röra mig, hur plågsamma och utmattande helgernas obligatoriska myspromenader var. Jag minns känslan av overklighet, av "ska det vara så här resten av livet"? En gång i duschen minns jag att jag liksom vaknade till, kroppen var het av det strömmande vattnet, men en sval luftström kylde mitt huvud och jag var mig själv en kort stund.

Sen krisade jag, grät, inbillade mig hjärntumörer, grät lite mer och väntade på döden. Allt var tömt på innehåll. Jag läste en matematikkurs den vintern och föll i gråt under föreläsningarna när läraren talade om ett x som gick mot oändligheten. Varför fick inte vi gå mot oändligheten? Varför var allt så futtigt, fåfängt, ändligt? Varför var jag ett stycke ruttnande kött och en längtande själ i samma varelse? Jag var också mycket melodramatisk.

Och sen kom uppbrottet, otroheten, poesin, tonårsrevolten, promiskuiteten, oförsiktigheten, skinnkjol och eyeliner och billigt rödvin på en onsdag. Jag var osannolikt naiv, trodde man blev ihop av att kyssas och att molotovcocktail var en drink. Och det kan jag också förstå, även om jag gjorde en del dumt. Framförallt är jag tacksam mot mig själv att jag vågade det språnget. Mitt liv blev ett annat. Inte alltid lyckligt, men mitt. Jag är på min sida nu.