Kan man grilla ensam?

Idag är stora grillardagen, tydligen. På jobbet pratade dom om att grilla: -Ska ni grilla? -Ja, ska ni? -Det är klart! Vem ska inte grilla idag?

-Jag! sa jag inte. För jag ville inte dra onödig uppmärksamhet till det faktum att jag faktiskt inte ska upphetta mat över glödande kol just idag. Och inte heller ville jag göra dem uppmärksamma på att jag ska tillbringa denna vårens första kväll i ensamhet.

För mig själv, i min ensamhet, försöker jag reda ut begreppen. Är jag ensam? Vill jag vara ensam? Lider jag av min ensamhet? Vilka alternativ har jag? Och vad är egentligen värst -ensamheten eller skammen över ensamheten?

Det är egentligen bara den sista från som har ett självklart svar - skammen är värre, tusenfalt. Men allt det andra, hur hänger det ihop?

För snart två år sedan bröt jag upp och flyttade nästan 40 mil, till en stad där jag inte kände någon. Jag tänkte inte efter särskilt, visste bara att jag ville bort, långt bort. Och jag kan säga att det blev ingenting av det jag hade tänkt mig. Inget moget studentliv med vin- eller tekvällar i studiekamraters kök, diskuterandes livet och världen. Inga långa, mörka, blyga bibliotekariemän med vänliga händer. Inga kurser i finsk tango.

Inte ens utbildningen var i närheten av mina förväntningar. Alla utom två i klassen bodde på annan ort. Och hon som bodde här var jag kanske lite rädd för, till en början. Föreläsningarna var få. Ingen ville stanna i Borås längre än nödvändigt. Och redan första kursen bjöd på maktmissbrukande lärare, märkliga krav och en kunskapssyn som hörde hemma i 70-talets Ungern. Ett gap öppnades sig mellan studenter och lärare, och det gapar fortfarande.

Jag var ensam. Jag såg mycket film där i början, plöjde både I, Claudius och Brideshead revisited. Gjorde några tappra försök med studentlivet, men det är svårt att dölja att man kommer ensam och går ensam varje gång. Folk tittar en aning snett. Andra folk vill förbarma sig. Och båda är lika illa.

Och sen då? På Spraydate fanns en trevlig finne som jag började chatta med. I oktober träffades vi över en kaffe och sen var det igång. Vi hade roligt ihop. Det fanns inget som liknade passion, men vaddå - det var ju ändå bara för att stilla ensamheten lite. Fast sen blev det ju, som det alltid blir, seriöst ändå på nåt vis. Undermedvetet hade jag hela tiden bakdörren öppen, men jag lät mig svepas iväg. Kanske utnyttjade jag honom. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte trodde att han var kär i mig heller. Och det var nog mest mitt eget hjärta jag krossade när jag vansinneskörde ner från Västerås för att göra slut den 25: juli. Några nya vänner skaffde under den tiden? Ja visst. Men dom var alla hans vänner. Och vad dom gör idag vet jag inte.

Och sen då? En överjävlig vinter. Saknad efter den jag ratat. Tröstätande. Skaffade jag nya vänner? Inte så många. Visserligen hade jag blivit vän med min enda klasskamrat i stan, ni vet hon den där smått skrämmande personen. Men hon hade flyttat från stan. Jag gjorde några försök att umgås med klasskamrater och jobbarkompisar, men nej... jag orkade inte riktigt visa mig från min bästa sida.

Så jag vet inte. Är min ensamhet självvald? Är jag ett offer för olyckliga omständigheter? Är jag tragisk som sitter ensam framför datorn på valborgsmässoafton och dricker öl? Behöver jag be om ursäkt för min ensamhet?

Det finns inga enkla svar. Ibland saknar jag människor att prata med. Och kanske framförallt hitta på saker med. Men samtidigt orkar jag faktiskt inte bygga något nytt just nu. Det kan väl få vara okej? Och det är inte det sämsta att ha sig själv till vän. Det är nog faktiskt det bästa. Banne mig om jag inte ska gå ut på gården och grilla också! Den ultimata gemenskapsbekräftelsegrejen, kidnappad av en crazy cat lady utan katter!