Inget alls, faktiskt. Inget Utopia så klart, men helt okej.
Borås har ett oförtjänt dåligt rykte. Man vill inte bo här. Inte om man är en person med ambitioner. Då bor man i Göteborg, och pendlar hit under mycken tandagnisslan. Det är viktigt att markera avstånd till hålan Borås. Så till den grad att man inte kan stanna kvar en sekund längre än nödvändigt, inte ens om man har blivit inbjuden till någons hem. Man vill inte vara här. Man vill nog inte ens förknippas med någon som bor här. Och om man mot alla odds skulle välja att bosätta sig här förväntas man ändå ta avstånd från staden och aldrig någonsin se sig som en boråsare. Lite så här (ungefär 22 sekunder in i klippet).
Jag tänker inte spela med längre. Det är ett fjantigt medelklassigt påfund att man måste bo i en storstad för att vara någon. Min boråsblues har till viss del berott på andra människors ovilja att överhuvudtaget befatta sig med den här staden. Men nu tänker jag komma ut. Jag trivs i Borås.
Lyssna på det här, om synen på storstad kontra småstad eller landsbygd.
Rörande röra
3 år sedan
4 kommentarer:
Vi får se i November.
Jag vill gärna förknippas med någon som bor i Borås för hon är väldens bästa Ullgull :) Kommer och hälsar på och sjunger boråsblues med dig snart ...
Jo, i november är det upp till bevis! Jag tror att lite Edith Piaf skulle göra sig under balkongen...
Lou: Ja, kom hit!
Du kom väl ut ur den garderoben för länge sedan?
Jag längtar tills jag kommer och hälsar på! (Bara en dryg vecka kvar!) Och jag förknippas mycket gärna med personer därifrån, i alla fall någon som är sympatisk, kreativ och förstår mig som ingen annan...
Skicka en kommentar