Vi tycks ha ett omättligt behov av sanningssägare, av klarsynta barn som genomskådar och vågar säga att kejsaren är naken. Och det är vackert så. Det mesta här i världen mår bra av att granskas. Men att "säga som det verkligen är", att vara "rak och ärlig" och "sticka ut hakan" har blivit ideal som inte ifrågasätts. Och det går en suck av lättnad över landet när någon äntligen vågar säga det som alla redan tänker, egentligen. Att ingen vill ligga med en man som byter blöjor. Att Sverige är vårt land och att de som kommer hit minsann får ta skeden i vacker hand, seden dit de kommer och skolavslutning i kyrkan (Är jag den enda svenskfödda som aldrig någonsin har varit med om en skolavslutning i kyrkan?). Att feta människor ju har sig själva att skylla och därför gör sig ännu mer löjliga (om det överhuvudtaget är möjligt) genom att propsa på samma rättigheter som alla andra. Att verklighetens folk är förtryckt av alla besvärliga minoriteter som inte vill rätta sig i ledet och leva som vanligt folk och titta på Let's dance på fredagkvällen.
Och när
Anna, Jimmy,
Katrin och
Göran har sagt sitt formligen väller det fram en djupt känd indignation ur folkdjupen. Äntligen! Och så vågar man själv ge uttryck åt sin besvikelse över allt som är så fel. Som är feministernas, muslimernas, fettonas eller kulturelitens fel. Äntligen är det okej att hata igen (nu när vi inte längre får hata judar och homosexuella). Så skönt!
(Jag menar naturligtvis inte att på något sätt likställa så vitt skilda grupper som "muslimer" eller "kultureliten", inte heller att dessa grupper skulle vara homogena. Jag vet inte om man kan tala om något förtryck av den så kallade kultureliten, men däremot är idén om "vanligt folk" väldigt exkluderande. Så. Både hängslen och livrem. Jag är inte den som sticker ut hakan i onödan...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar