Fikadilemma

Mitt största problem på jobbet rör fikarasterna. En trappa upp har ett politiskt parti med anknytning till arbetarrörelsen (utan att nämna några namn) sitt regionkontor. Min företrädare sprang upp dit och fikade varje eftermiddag klockan tre. Men så var hon också aktiv i Partiet (återigen inga namn nämnda - det finns ju bara ett Parti). Det är inte jag. Men jag har fått stränga order att fortsätta traditionen med trefika hos Partiet. Herrarna i bibliotekets styrelse är nämligen väldigt måna om att jag inte ska känna mig ensam.

Men ensam är tyvärr precis vad man känner sig när man sätter sig och tvångsmyser med människor man inte delar någon naturlig umgängesplattform med. Inte för att de är otrevliga. Inte för att deras politiska övertygelse skiljer sig så värst mycket från min. Men jag hör inte rikigt till, har inget att tillföra i deras initierade politiska samtal, har inte varit med på den-och-den konferensen, känner inte till den-och-den kommunpolitikern. Jag sitter mest tyst. Och känner mig socialt missanpassad. Och dricker faktiskt hellre mitt kaffe i ensamhet.

Samtidigt vet jag ju att jag behöver utmana mina sociala rädslor. Vad göra?