Mannen från Uruguay
Det var kulturdag i förorten där jag hade tillbringat mina tidiga tonår. Nu var jag kanske 25 och höll på att hitta min flumvänsterkulturella stil. Jag hade en knälång stormönstrad kjol som visserligen var ny, men hade en härlig köpt-på-Myrorna-feeling. Tyckte jag då.
Det var jag och Jonas och hans ogifta fru från Chile. Och varenda invandrad latinamerikan i hela Västerås. Inget ont i det, bara en aning överraskande. Men jag repade mod och körde mina dikter (som kändes olidligt svennigt opolitiska, vilket mina fördomar sa mig inte skulle "gå hem", som man säger i branschen) i rasande tempo och med darrig stämma. Tänkte att jag nog inte gjorde något vidare intryck men att det nog var lika bra det.
Men så får han syn på mig tvärs över lokalen. Banar sig väg och slår sig entusiastiskt ner vid mitt bord. "Först när jag såg dig tänkte jag 'Hon är så borgerlig!', men sen började du läsa och då tänkte jag bara 'Wow!'" Han bjöd hem mig på middag till sin familj. Han gav mig sitt nummer och fick mig att lova ringa. Han erbjöd sig att ordna en resa till Uruguay så jag skulle få träffa hans bror kulturministern (hm...). Han visste inte till sig, och kunde inte för sitt liv förstå att ingen hade "upptäckt" mig. Han var helt enkelt mitt mest hängivna fan någonsin. Sen kom hans fru och bad lite om ursäkt och fick efter viss övertalning med honom hem.
Nej, jag ringde aldrig. Och jag har fortfarande inte varit i Uruguay. Men det värmde mitt borgerliga hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar