hur ofta har man inte hört någon säga: "staffan westerberg förstörde min barndom"? hur många går runt och känner så egentligen, djupt och innerligt? men man har hört någon säga det och upprepar det för att det liksom låter bra. två andra såna fraser som jag har hört upprepas i olika varianter är:
1)"vilken tjej jag skulle kunna tänka mig att ha sex med? chloë sevigny!" (det är alltså en heterosexuell tjej som säger detta. nina hemmingsson har till och med gjort en serie om det!)
2) "tacos är verkligen inte första dejten-mat!" (eftersom man alltid spiller och kladdar, vilket aldrig någonsin har lett till att någon fått ligga (vilket alla också "vet" (undantaget skulle möjligtvis vara meg ryan då när hon är så där charmigt klumpig i nån romantisk komedi. men det är ju tyvärr bara meg ryan som är meg ryan.)))
undrar hur det kommer sig att vi känner ett sånt behov av att yttra dessa saker. kanske man tyckte det lät coolt när nån annan sa det nån gång, man vet att det går hem liksom. fast det blir inte så coolt när det upprepas varje gång man äter tacos med folk (och det hände några gånger på nittitalet). det kanske är ett sätt att markera samhörighet, att säga något som "alla vet" och som alla håller med om. förbrödring och så.
eller så är det något slags postmoderna ordspråk. muntligt traderad evig visdom.
jag kan erkänna att jag själv har utbrustit i fras nr. 2. ettan har jag klarat mig ifrån, jag håller med nina; kirstie alley verkar roligare.
Rörande röra
3 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar