lördag 14 februari 2009

Att vända på dygn

gör jag som andra vänder pannkakor. Helt obekymrat. Men nu har jag tagit det till en helt annan level. Jag gick och la mig tidigt i torsdags (tolv ungefär), tänkte sova ut ordentligt och satte klockan på tio. När klockan ringde skuttade jag ur sängen, ut i köket och satte på kaffe. Men fy vad kallt det var, så medan kaffet kokade la jag mig i sängvärmen en stund. Sedan vaknade jag halv ett. Sedan vaknade jag halv två. Med huvudvärken från helvetet. Och kaffet smakade pekka.

Igår kväll dårå, efter en kort och konstig dag nästan utan dagljus, tänkte jag lägga mig i rimlig tid. Jag var fortfarande trött. Men jag läste fel sorts bok innan jag skulle somna, börjde tänka sorgliga tankar och få saltvatten i öronen. Jag kunde liksom inte sluta tänka på den stora Förgängligheten, och till slut var jag tvungen att bota min Weltschmertz med en annan bok. En arg bok. Bitterfittan. Jag har inte vågat läsa den förut, för jag är redan avogt inställd till tvåsamheter, men nu var tiden inne. Och fastnade gjorde jag. Efter ungefär halva boken tänkte jag att nu borde jag nog ändå sova. Klockan var säkert över tre. Det var den. Den var sju minuter över sju. Det var ljust bakom persiennen. Och lika bra att fortsätta läsa. Vara vaken hela dagen och sen stupa i säng klockan åtta på kvällen. Det här kanske var det bästa som kunnat hända. Tänkte jag och läste vidare.

Så nu sitter jag här och äter frukost. Har sovit fyra och en halv timme, och nu skiner solen in genom mina skitiga fönster och det är ganska vackert. Jag är ganska nöjd och jag har inte gett upp hoppet om kärleken.

Idag är det för övrig alla f***ing hjärtans dag, dagen när det är ok att trycka upp den ofrivilliga ensamheten i ansiktet på folk (kampanjen har förresten hållit på sen dom tog ner julskyltningen). Jag ska köpa tulpaner och bjuda mig själv på hemlagad sushi och semla. Jag älskar ju mig. Och det är fanimej fantastiskt.

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Vilka fina sushisar! Det skulle jag vilja göra någongång, med bara det gottaste. Men det blir aldrig av.

PS. Vi firar inte alla hjärtans i vårt hushålle. Det är liksom ba fömycke...

Ulrika sa...

Tack! Det är väldigt simpelt, lite pilligt bara.

Och all heder till er för att ni vägrar denna kapitalistiska förtryckarhögtid! Ni är fina ni.