En illasinnad hicka

Guinnes rekordbok lästes flitigt när jag var barn. Speciellt sidorna som behandlade människokroppens dimensioner och fasoner. Världens fetaste man, världens längsta man (jo dom var män alihop), och mannen som hade rekord i långvarig hicka. Det hela började enligt uppgift när han slaktade en gris, och höll sedan i sig i sju år. Sen dog han.

För andra barn var detta kanske mest en fascinerande anekdot, med pikanta detaljer som den döda (?) grisen, det tragiska slutet och det magiska sjutalet. För mig var det blodigt allvar. Lite som vissa människor kanske kan se en svindlande vision av sin egen möjliga framtid bland a-lagarna på parkbänken, såg jag mitt liv ta den eviga hickans plågsamma väg. Hicka till döds.

Jag har en viss medfödd disposition för hicka. Hela mitt liv har jag haft åtekommande hickdagar, när hickan har kommit och gått tre-fyra-fem gånger. Jag lärde mig tidigt att besvärja den, att stenhårt kontrollera andning och koncentration och häva krampen i diafragman. Jag lärde mig undvika kolsyra och alltför stora tuggor potatis. Men fortfarande finns hotet där någonstans. En tråd i väven som är mitt livs alla möjligheter leder till konstanta hyperneuroakustiska diafragmakontravibrationer. Ett livsöde så gott som något.