Exakt såhär

känner jag mig inte alls idag. Jag känner mig faktiskt väldigt långt ifrån en röd, glad, pengastinn plastgris från tidigt 80-tal. Jag är mer av en bitter, pank, lite grå (men förvisso kemikaliespäckad) sen 70-talsprodukt.

Efter det muntra brevet från CSN har det bara gått framåt. Jag insåg att jag var tvungen att välja mellan att betala telefonräkningen eller köpa mat. I spargrisen fanns det förvisso en rejäl matpeng, men plöstligt är nyckeln puts väck, och jag kan bara inte med att nödslakta. Innan jag klev utanför dörren sken solen så fint från klarblå hösthimmel. Sen började det regna. Sen visade det sig att de hade tagit bort min brevlåda, den som låg precis runt hörnet och man kunde springa till i tofflor och långkalsonger. Sen var frimärkena slut i affären. Sen tappade jag matkassen. Sen tänkte jag att nej, nu är det jag som går och köper godis för mina sista pengar! Sen stod jag i kö en halvtimme för att betala mitt godis, när kassörskan plötsligt säger tyvärr kan vi inte ta emot kort. Men du kanske kan gå och ta ut? Nej, det kunde jag ju inte, eftersom jag bara hade 30 kronor på kontot. Förnedringen! Sen gick jag hem.

Men! När allt går åt helvete så kan man ju alltid blogga om det! För det är ju roligt att läsa om, visst?