Idrottsminnen

Lågstadiet. Vi har gymnastiklektion med snälla fröken Anki. Jag jagar bollen som de andra, får aldrig tag på den men det gör inget. Men så plöstligt sker det oerhörda. Bollen är på väg rakt mot mig. Nu gäller det, nu är det min tur, äntligen! Jag höjer händerna och fångar bollen i en perfekt lyra. Och för en bråkdels sekund är lyckan total och jag börjar se mig om efter någon att passa vidare till. Innan sorlet brakar loss, de indignerade suckarna, de besvikna ropen. Vi spelar fotboll.

Lågstadiet igen. Jag gör mål. Jag gör mål! Självmål. Och det brakar loss igen.

Mellanstadiet. Vi har redskapsgymnastik. Och för första gången ber läraren mig att visa för klassen! "Flå katt" i romerska ringarna ska jag visa och stoltheten vet inga gränser. All kvällsträning i orangea lekparken ska få sin belöning. Jag gör det bra, jag vet att jag gör det bra. Men vid nedslaget klatschar mina fötter aningen för hårt i gympamattan och magistern rynkar på näsan. Ber Niklas göra om. Göra rätt.

Mellanstadiet igen. Det drar ihop sig till Mjölkkannan. Alla ska vara med, eftersom friidrott är roligt. Alla mellanstadieelever i hela stan kommer att vara där på Arosvallen, vi ska mätas och tidtagas och bedömas och resultaten ska sättas upp på stora anslagstavlor så att alla kan se. Tre grenar ska man välja. Kast med liten boll är säkert. Kulstötning likaså. Men sedan måste jag ta något jag är riktigt dålig på. Här gäller det att välja strategiskt, minimera förnedringen så långt det går. Kanske kanske att jag kan vara sjuk just den dagen?

Mellanstadiet igen. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Högstadiet. Vår ordinarie idrottslärare är föräldraledig, och vi avverkar vikarier på löpande band. En gammal hockeyspelare där, en ung fotbollstjej som inte tycker mensvärk är nåt att gnälla om där. Jag minns det som en enda lång räcka av lagsporter där jag gjorde mitt bästa för att hålla mig undan så jag inte skulle sabba för laget. Jag blir vald sist. Och sist igen. Och igen.

Gymnasiet. Vår idrottslärare går i pension och så in i vikariesvängen igen. Ytterligare en ung outbildad fotbollstjej uttalar sig fördömande om överviktiga. Sen blir det lagsporter så det står härliga till.

Är det nåt som har förstört mig för livet så är det fanimej skolans "idrottsundervisning". Någon undervisning har det naturligtvis aldrig varit tal om. Utan en uppvisning av vad man redan kan, ett godkännande av etablerade hackordningar och ett uppmuntrande av vi-och-domtänk. Det som skulle bli rörelseglädje blev en alienation från den egna kroppen, det som skulle bli en träning i laganda och samarbete blev sanktionerad mobbning (redan i tioårsåldern fick vi välja lag själva, under förevändning att det var demokratiskt).

Min kropp blev liksom aldrig godkänd i allt det där. Först var jag lång och gänglig och klumpig. Närsynt och inte alldeles snabb i reaktionerna. Jag kom i puberteten tidigt och var allmänt obekväm och rädd att någon skulle se eller känna hur min kropp hade utvecklats. Bästa sättet att undvika det var bylsiga kläder och orörlighet. Och sedan var det liksom klappat och klart. Jag var dålig på idrott, punkt. En självuppfyllande profetia så klart. Ganska långt senare blev jag också lätt överviktig (det var först på gymnasiet, precis lagom för att jag skulle bli dödligt sårad av vikarietjejens dumma kommentarer) och det var ju det yttersta beviset på att jag var lat och hade en trist attityd.

Och i allt detta, medan man försöker vänja sig vid en kropp som förändras och förändras igen precis som man trodde man hade vant sig, ska man visas upp, mätas och bedömas inför sina kompisar och plågoandar, inför den söta killen man är kär i, inför en bistert pannrynkande lärarkår som har bestämt att det är roligt med friidrott.

Jag är så glad att jag är vuxen nu.