Det är skillnad på olika

När jag gick på lågstadiet hörde jag första gången talas om den spännande sjukdomen "annalyxia". Det var en sjukdom man viskade om, pratade om i smyg, spekulerade kring runt bordet i matsalen medan man försökte skala sin potatis så att det bara blev en centimeterstor kub kvar i mitten. Therese L. berättade att det fanns en flicka om var så sjuk att hon inte fick ta ett enda steg, för då skulle hon dö! Vi gjorde stora ögon och beundrade.

Sjukdomen hade en konstigt namn. Kanske var den döpt efter en flicka som hette Anna? Hade den något med lyx att göra? Så var det nog; det hela omgärdades av en fläkt av exklusivitet. Det här var en sjukdom som var få förunnade - de som hade den kontrollen över sin kropp att de helt enkelt kunde låta bli att äta.

Självmord och självskadebeteende var högstadiets romantiska ämne. Så vackert att dö ung, och för egen hand! Missförstådd av världen. Nu skulle dom få se minsann! Så fint att visa ärrade underarmar, i en vink låta förstå allt som rörde sig under ytan. Fast det var bara vackert om man själv var snygg förstås.

Lite senare var det kanske lite fint att dricka lite för mycket. Att sluddra jag skiter i allt och det skiter jag i och ta ett fastare tag om rödtjutsflaskan. Att vara tjusigt destruktiv, ta tjusiga risker, visa sådär lagom av en intressant ångest, som av en händelse, för att man hade tappat lite av kontrollen. Fast såklart bara om man var snygg.

Det finns missbruk och destruktiva beteenden som inte är lika tjusiga. Som att äta för mycket, att fylla hålet i hjärtat med mat istället för alkohol, rakblad eller svält. Det är väl inte ens nåt riktigt missbruk (kan det ha att göra med att man inte blir snygg av det?). Det är väl bara att ta kontroll över sig själv! Det kan väl inte vara så svårt? Kanske tjockisarna skulle kunna lära en del av anorektikerna?

Jag tycker alla borde lyssna på det här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=3381&BroadcastDate=&IsBlock

Så ont att höra! Så nära. Så tacksam jag är för att jag aldrig mötte den där motgången som knuffade mig över den hårfina gränsen, då när jag var som allra skörast.