Långa människors lov

Jag älskar långa människor. Alla min vänner är långa. Jag omger mig med långa ståtliga kvinnor; Åsa, Sarah, Linda Lou, Kerstin och Eva. Inte en endaste har jag bland mina nära vänner som är under en och sjuttio (rätta mig om jag har fel).

Själv var jag länge längst av alla. På korten från skolavslutningen i trean sticker jag upp bakom de andra barnen, huvudet längre. Jag växte som ogräs. Hade långa pinniga ben och taskig koordination. Men sen kom puberteten och jag stannade på mina modiga en och sextiosex. Och dom andra växte om.

Ibland tror jag fortfarande att jag är lång. Då vill jag krypa ihop och göra mig liten, inte ta upp så mycket plats. Kanske är det här mina långa vänner kommer in i bilden. Med dem känner jag mig normal, jämnstor, fast dom egenligen är längre än jag. Jag väljer såklart inte mina vänner utifrån längden. Men att känna sig kroppsligt bekväm med någon ökar chansen att hitta även en själslig gemenskap.

Min fäbless för långa människor kanske också kan hänga ihop med att min mor är ett välväxt fruntimmer på en och sjuttiofyra. Min fina mamma är såklart sinnebilden för en god människa. Alltså är lång lika med bra.

Nu jobbar jag på att socialisera mig med dom korta människorna. Att känna mig bekväm. Att flytta fokus från kroppen. Det är inte lätt men det ska gå.