när jag var ett litet barn - och det börjar bli längesen nu - kunde jag sitta i timmar med kartboken. på någon av de första sidorna i vår uråldriga atlas fanns en karta över havsbotten med undervattniska berg och dalar och bottenlösa djup. åttatusen meter djupt, tiotusen meter djupt, elvatusen. till mormor var det en mil. tänk att åka tio gånger så långt, fast nedåt, i det mörka vattnet.
det var gravar därnere. djupgravar. på kartan var de mörkt mörkt petrolblå. det syntes hur djupt det var. och djupet drog och lockade. vad som var begravt därnere visste man inte.
på finlandsfärjan stod jag på däck och tittade nedåt. sögs ner. kände tyngden av det enorma rostiga skrovet ovanför mitt huvud, och liter på liter på liter med främmande tyngande vatten.
idag när jag skulle kolla upp en adress på eniro råkade jag skrolla mig ut på öppna havet. vet inte om det ens är en satellitbild, för det är bara ett jämnblått färgfält. men svindeln kom. och suget.
jacob hellman är förresten en fantastisk källa till bloggrubriker har jag märkt. synd att han inte gjorde fler låtar.
Rörande röra
3 år sedan
2 kommentarer:
Det här är ju otäckt. Jag har också växt upp med en stor kartbok, (fanns det olika bergarter och ädelstenar i början också?) och precis som du var jag fascinerad av djupet, men jag var rädd för det. Min referens (vilket man inte kan kalla det egentligen) var Mount Everest. lika högt som M.E fast åt andra hållet... och ännu djupare.
Efter Estonia blev det värre och tro det eller ej, men jag har också scrollat ut i havet, först av nyfikenhet för att se hur det såg ut. Men när jag kom en bit ut från land fick jag smått panik av blotta tanken av att vara så långt ut alldeles ensam och stängde ner. Tycker inte om när man inte ser botten, det där suget du pratar om skrämmer mig.
jo, jag är ju skiträdd jag med. men det finns en viss njutning i det.
tsunamisar var länge det otäckaste jag nånsin hade hört talas om. men när det faktiskt hade hänt var det inte så farligt längre.
Skicka en kommentar