skönheten och odjuret

såg en affisch för filmen Wall-e på vägen hem från coop. jag är rätt sugen på att se den; jag gillar robotar (mina favoriter är nog Huey, Dewey och Louie i Silent running; kan man bli mer uttrycksfull utan ansikte?). Men något som stör mig är denna evinnerliga upprepning av skönheten-och-odjurettemat. han: en sjaskig rosthög, hon: skinande ny och vit. såklart. ger mig fan på att det kommer en scen där han råkar lämna oljiga avtryck på hennes perfekta vita yta.

visst det är fint att den som själv är vacker kan älska någon som inte är det, men varför är det aldrig tvärtom? varför är hon aldrig skitig och ful och han en ouppnåelig skönhet? för att bli älskad av den sköne måste honodjuret alltid genomgå någotslags förvandling och den fula ankungen bli en svan. det finns väl i och för sig ett exempel, den mysputtriga hollywoodsoppan Min stora kärlek. där ser han ju faktiskt hennes inre skönhet. inuti är hon smal.