flickflickornas flickflicka

som bloggflicka hamnar man lätt i klichéer. jag läser inte de vanliga modebloggarna, men däremot en del vintage- och second handbloggar. eftersom jag tycker det är roligt med gamla prylar och kläder. själv blandar jag ganska hejvilt stilar och epoker. visst är femtital snyggt, men jag skulle aldrig kunna inreda hela min lägenhet så. likadant med kläder. varför välja bara en stil? men det är just vad vissa gör. orka liksom!

i en del av de där bloggarna verkar man dessutom inte begränsa sig till bara utseendet. de kör hela grejen; bakar cupcakes (muffins hette det på min tid, men vad vet jag?), älskar söta kaniner och rådjur, och hänger runt hemma i übersöta outfits. allt ska iscensättas, från mys i sängen till skogspromenader till jag vet inte vad. hur gör dom på toa liksom? bajsar rosa? det här är dessutom smarta flickor, konstnärliga och med ambitioner. varför vill man då göra sig till en korsning av femtiotalshemmafru och liten flicka (eller tja, nåt slags bilder av hemmafruar och småflickor, nedkokat till en buljong av rosetter, kakbak och hoppa-i-höstlöv-med-en-pojke-man-tycker-om)?

att göra hela sitt liv till ett konstverk kan vara intressant, visst. lite yoko ono sådär. men pardon me, måste man inte typ... säga nåt också? bör det inte vara livet som blir konst och inte tvärtom? flickighet kan säga mycket, det kan kontrasteras på ett intressant sätt mot grymhet och bisarreri. lena cronqvist gör det bra. inger edelfeldt med. men dessa bloggflickor löper liksom linan ut utan minsta tecken på ångest och instängdhet i ett ruttet ideal.

jag tänker lite på en av de namnkunnigaste tolkien-experterna vi har i landet, anders stenström. som tagit sig namnet beregond. en vän och jag har funderat mycket på hur beregond fungerar i vardagen. om han är beregond, fullt ut och hela tiden. och vilka märkliga anakronismer han måste råka ut för när han fösöker leka kvasi-medeltid. hur känner sig egentligen beregond när han står i kylskåpsdörren och halsar mjölk direkt ur förpackningen, i ringbrynja? känns det inte lite ovärdigt?

jaja, man börjar väl bli gammal och gnällig. och precis som en gammal gubbe blir jag alldeles upplivad och munter av att uppröra mig. ha!

här är förresten lite light-slash med beregond och faramir. sött eller hur?