Är du normal, lille vän?

Tendens i p1 idag handlade om diagnos eller inte diagnos för olika tillstånd av psykisk ohälsa. Idéhistorikern Karin Johannisson berättade om synen på olika tillstånd av melankoli, spleen, ennui, mjältsjuka, nevrasteni och allt vad det har hetat, och hur det tidigare varit en del av det normala, hur det har setts som en del av de mänskliga villkoren. Men hur vi idag sätter diagnoser på allt, medicinerar och pjåskar.

Och jag tänker att börjar man inte i fel ände om man bara kritiserar diagnoshysterin, den lättvindiga medicineringen och sjukskrivandet av personer med lättare psykiska besvär? Visst, jag är med på att ångest och nedstämdhet är en del av livet, att det inte går, inte bör, medicineras bort. Men hur lever man då med ångest i det här samhället? Hur orkar man jobba heltid om man inte ens orkar ta hand om sig själv? Hur klarar man att välja pensionsfonder och telefonabonnemang och elleverantör när man inte ens klarar att välja vad man ska äta? Hur undviker man att det jäser över när normalitetskostymen är så jävla trång?

Jag vet att inte hur jag hade orkat om det inte hade varit för selektiva serotoninåterupptagshämmare. Visst, jag kanske borde konfrontera min ångest i stället. Möta den och lära mig att leva med den. Men var finns tiden för det? Jag måste betala hyran och handla mat. Jag måste plugga och prestera, för var det något som verkligen gav mig ångest så var det att slava som timanställd på ett dåligt betalt, men psykiskt krävande skitjobb. Tiden går, jag blir inte yngre, och faktum är att jag vill leva, inte grubbla. Jag vill kunna fungera tillsammans med andra människor. Är det för mycket begärt?

Är det inte dags att i stället fundera på vad samhället gör med vår syn på oss själva? Tänka efter om det verkligen är så att människorna är till för samhället. Och inte tvärtom. Om vi tvingas se oss själva som arbetskraft som antingen är behövd eller överflödig, funktionsduglig eller defekt - är det konstigt att vi får ångest? Kan vi inte börja där istället för att skuldbelägga pillerknaprarna? Det handlar inte om att sluta pjåska. Utan om att börja bry sig.