Mor lilla mor

Det här skulle kunna vara ett hyllningstal till alla mammor. Men det är det inte. Sånt kan söner hålla på med, dom som inte har något att förlora på det. Själv känner jag ingen lust att instämma i hyllningskören på alla-utslitna-hemmafruars-årliga-lediga dag. Pliktskyldigt köpa rosor och choklad för att döva tacksamhetsskulden gentemot de där kvinnorna som offrade allt för vår skull. Som har glömt vilka dom är och tappat sina flickskratt. Som har gått från att ta hand om småbarn till att ta hand om skolbarn till att ta hand om tonåringar till att ta hand om sina gamla föräldrar. Och sedan, som en livets dessert, förväntas ta hand inte bara om barnbarnen utan också sin skröpliga karl. Jag ser dom överallt, fast dom borde ha gått ur modet för länge sedan.

Jag känner en växande panik i bröstet. Snälla snälla låt mig inte bli som dom. Låt mig bli en slarvig morsa som glömmar packa jympapåsen, som inte tar ansvar för att köpa presenter till svärföräldrarna och som hellre kladdar geggamoja med sina barn än jagar dammråttor. Men det finns ett tryck som är svårare än allt annat att motstå. Var nu en duktig flicka och hjälp din mamma. Dela hennes martyrskap. Offra dig och få inget tillbaka. Håll männen om ryggen när dom dricker för mycket, svär och ryar, glömmer barnens fördelsedagar, misslyckas med att hålla pitten i brallan. Dämpa. Håll ihop. Håll skenet uppe. Sopa rent framför dörren.

Längta bort, men tala aldrig om dina egna behov. Ge istället omgivningen dåligt samvete. Lär din dotter att vara kvinna, mor och maka, så som du har lärt dig av din mor, och hon har lärt av sin. Dämpa och håll ihop. Allt.