Att skriva för barn

är så galet svårt att det borde krävas licens. Särskilt om man skriver för den svåra bokslukaråldern sådär 9-12. Jag försöker just nu ta mig igenom Cornelia Funkes Bläckhjärta, men banne mig, det tar emot! Och det är synd, för både omslaget, titeln och tjockleken får mitt elvaårshjärta att bulta längtansfullt. Men det är något i tilltalet, det där förnumstiga, sättet att använda personernas namn lite för ofta istället för personliga pronomen. Karaktärernas förment mysiga excentricitet, som bara blir obehaglig. Jag menar, vilken pappa hade accepterat att någon sa "Rör du mina böcker så skjuter jag dig!" till hans barn med ett godmodigt skratt?

Och så denna jävla bokporr då. Jag inser att jag som bibliotekarie borde ha våta drömmar om såna här böcker. Men det funkar inte på mig. Jag tycker bara det blir löjligt när den om och om igen måste påtalas, denna kärlek till böckerna. Man riktigt känner hur Cornelia Funke gnuggar sina bibliofilhänder och skrockar förtjust åt sitt didaktiska upplägg. Övertyga barn att älska böcker med en flera hundra sidor tjock bok? Tror inte det va. Här predikar vi för de redan frälsta. Visst, jag tycker om böcker. Men inte alla böcker. Och jag tror inte att böcker förändrar världen. Funke är visserligen tyska, men det är något mycket medelklassamerikanskt över denna romantisering av läsande, finkultur, eviga estetiska värden. Något som för övrigt också störde mig i Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru.

Men nu har jag lite återfått tron på barnkulturen. Jag håller nämligen på att avnjuta tv-serien Ebba och Didrik. Den är banne mig som ett fönster rakt in i min egen uppväxt. Didrik är på flera sätt otroligt lik min bror, med sin kompromisslösa integritet, sitt komponerande, sin slutenhet och otillgänglighet. Han har till och med samma frisyr som Martin hade i den åldern! Pappan, och hans försök att styra familjen med fast hand har en vag likhet med min egen far. Fast min pappa skulle aldrig ha fått för sig att kränka sina barn på det viset. Mamman, ja, hon är väl som mammor är. Lite sluten, lite identetslös. Hon bär upp allt. Och Ebba, det är väl jag det. Orädd, lillgammal, retfull, egensinnig, naiv. Åh, när hon är på kalas hos den bortskämda flickan! Jag visste inte heller att man skulle vänta tills de hade sagt "Varsågod". Jag har också varit hem till de där flickorna som hade rosa läppstift och tandkräm som smakade godis. Som fick så många julklappar att de kunde bygga kojor av paketen.

Mårten har jag också känt. I min version hette han Jocke och hade en rätt frånvarande pappa och en elak styvmor som hette Lillemor. Han fick det mesta han pekade på men var ganska ensam. Han hade alltid godis eller chips, mitt i veckan. Han lurade i mig en massa saker som jag svalde med hull och hår. Sen tyckte han vi skulle gå ut och leta pengar, för han visste ett jättebra ställe. Där låg mynten i prydliga små högar på en gräsmatta. En annan gång tog vi våra ballongdäckscyklar för att snatta på ICA Trean. Men när det kom till kritan hade dom ju ändå inget gott godis där, så Jocke tyckte vi skulle åka hem istället. Åh, Jocke, vart tog du vägen?

Hur som helst, har du inte sett Ebba och Didrik, gör det nu! Finns bland annat på stadsbiblioteket i Borås. Eller läs böckerna, av Christina Herrström.