Konsten att förstöra små oskyldiga barn

Det har varit ont om bekännelser här på sistone, visst? Så nu ska jag ta i nåt som fortfarande känns ganska jobbigt och som jag skäms för litegrann fast det börjar bli längesen.

Bland det modigaste och förmodligen också dummaste jag har gjort i mitt liv är att söka jobb som lärare. Obehörig lärare, vid 23 års ålder och med ungefär ingen erfarenhet av barn överhuvudtaget. Det jag nog egentligen hade tänkt mig var väl att få undervisa i svenska på gymnasiet eller så. Men det är inte där man hamnar som ung och obehörig. Jag fick istället ansvaret för en tvåa. På lågstadiet alltså. Det var något av en problemklass och rektorn och de övriga lärarna visste inte till sig av lycka när de fick lämpa över hela ansvaret på mig.

Jag vill säga förlåt. Jag gjorde så mycket fel. Så mycket dumt. Jag var så orättvis och naiv. Jag såg inte vad som hände bakom kulisserna. Jag gick på så mycket fjäsk. Jag blev överlistad och manipulerad av åttaåringar.

Andra barn dömde jag på förhand. Ett av dem försonades jag med mot slutet. Jag bad honom om ursäkt. Vi blev vänner, och det är jag stolt över. Men framförallt ska han vara stolt över att han var vuxen nog att omvärdera mig.

Sen var det såklart många av barnen som tyckte väldigt mycket om mig. De tyckte det var roligt med en ung fröken som hade fina kläder och var "snäll". Och några få av dem vet jag att jag gjorde skillnad för. De blyga tysta, som jag såg och stöttade.

De finns i mitt hjärta allihop, fortfarande. Jag är glad ändå att jag fick lära känna dem. Men jag hoppas att jag slipper möta dem (och deras superläskiga föräldrar!) på stan. Jag hoppas att jag inte förstörde dem för livet.