Distraktionens välgörande kraft

- insikter i studieteknik

När jag sen omsider hade tagit körkort vid fyllda 27, insåg jag hur fantastiskt ett samtal i en bil kan vara. När jag kör alltså. Jag har mitt fokus på bilen, vägen, skyltar, älgar, barn och allt annat som kan dyka upp, och plötsligt är det som om en censurinstans i hjärnan kopplas ur. Uppmärksamheten räcker helt enkelt inte till alltihop samtidigt. Och jag är aldrig så ärligt härligt öppenhjärtlig som bakom ratten.

Nu har jag upptäckt att samma metod funkar när man ... t.ex. skriver uppsats. Man kanske har en lagom långsam konversation på msn, lyssnar på musik, sjunger med (här rekommenderar jag något som man kan hyfsat, för mig funkar t.ex. Pet shop boys alltid, det kräver lagom lite uppmärksamhet. Jag rekommenderar också något som låter hyfsat när man sjunger, för mig går då Simon & Garfunkel bort eftersom de alltid lyckas lägga sig på precis fel tonart och det låter illa helt enkelt (och eftersom jag häromdagen hörde min granne sjunga misstänker jag att de hör mig också och lite värdighet vill man ju ändå behålla)). Och skriver samtidigt, helt utan förlamande självkritik. Det bara flyter på liksom. Och jag som trodde att mitt problem var bristande koncentration!

Men innan jag uttalar mig om denna revolutionerande metods förträfflighet ska jag granska resultatet. Det gör jag i morgon. Om jag törs.