Rock'n'rollgrabbar

Nu ska jag berätta om en ung man jag kände för länge sen. Han var så jävla rock'n'roll. Han ville leva hårt och dö ung. Han bodde i sina skinnbrallor och Jim Morrison var hans husgud. Hans favoritbok var Bulgakovs Mästaren och Margarita, och hade man inte läst den kunde man lika gärna gå och dränka sig. Han lånade pengar men tyckte inte att han behövde betala tillbaka. Och om man ändå ville ha sina pengar tillbaka, beskyllde han en för att vara en ytlig bracka. Så här i efterhand kan jag tycka att det finns en viss humor i att hans föräldrar bodde på Östermalm.

Han kunde charma vem som helst. Och särskilt mig. Tyvärr blev han rätt besviken när det visade sig att jag varken hade läst Mästaren och Margarita eller jobbat som strippa. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Skulle han ignorera mig? Eller skulle han uppfostra mig? Det blev en rätt misslyckad blandform; varannan dag uppfostran, varannan dag inte låtsas om. Uppfostran var för det mesta verbal. Men ibland hade jag blåmärken på armarna efter hans nypor. Det var när han hade provat den behavioristiska modellen.

Han hade en särskild fäbless för trasiga människor. Men de måste vara trasiga på rätt sätt. Till exempel kvinnor som försörjde sig på sina kroppar, de var hans favoriter. Tjejer som gjorde misslyckade självmordsförsök var däremot ytterligt patetiska. "Åh nej, inte en sån där ropa-på-hjälp-tjej!"

Jag har fortfarande inte fått tillbaka mina pengar. Men det är okej. Den lektionen var värd mycket mer än femhundra spänn. Även om jag inte lärde mig riktigt det han hade tänkt sig.