Och nu över till något helt annat

För halvannan vecka sedan läste jag ut Tony Samuelssons Jag var en arier. Den utspelar sig i Sverige på 1970-talet, men det är ett 70-tal helt i avsaknad av gröna vågar, unisexmode, vänsterrörelse, kvinnokamp, solidariet och velourpappor. Eftersom Sverige numera är en provins i Tredje Riket. Och Führern Albert Speers favoritprovins dessutom, full som den är av blonda barn och stolta, lojala arier.

Alternativhistoria, eller kontrafaktisk historieskrivning, är en spännande men knepig form. Det riskerar liksom att bara bli en lättnadens suck - tänk vilken tur ändå att det inte blev så! Men så enkel är inte Jag var en arier. Den extrema instrumentella kultursynen till exempel - är den verkligen heltigenom främmande? Den extrema objektifieringen av kvinnor? Det extrema föraktet för svaghet? Allt är lite, eller mycket, mer extremt, men inte så främmande som man skulle vilja. Och dessutom beskrivet med förledande självklarhet.

Ibland blir det också väldigt roligt, i just den där självklarheten. Som i meningen "Hon hade läppstift i samma naziröda färg som jag själv." Eller när Speer gråtmilt nostalgiskt konstaterar att hans kavaj "fortfarande doftar Hitler".