livet är en pjäs. du har huvudrollen i ditt liv, men du är inte regissör.är dagens yogavisdom. det var nåt om öde och karma och yada yada också. alla höll med i en anda av kosmisk harmoni och samförstånd med världsanden. utom jag då. jo, det är klart, svarade läraren på min invändning, en kvinna som blir misshandlad av sin man har ju ett eget ansvar att lämna honom. det var ju inte riktigt så jag menade. det var
verkligen inte så jag menade. skuldbeläggande av offer är inget jag ställer mig bakom. men här var diskussionen slut. i fortsättningen ska jag nog bara hålla käften.
and let them suck.
4 kommentarer:
Ooh, vad snabbt du har lärt dig! Det tog ju ÅR för mig att lära mig praktisera LTS i verkligheten. Och det var ju vid den famösa spotta-på-fingret-och-skrapa-på-kinden-incidenten
vi får väl se nästa gång hon sätter igång... lts är helt klart enklare i teorin.
Man är väl ändå ingen passiv skådis som väntar på regi? Jag försöker regissera mitt eget liv efter bästa förmåga, men sen kan motskådisar och "Deus ex machina" ställa till det. Lite tjusningen med "pjäsen".
eller hur?
Skicka en kommentar