trygghet

en av mormors bröder ligger på sjukhus i vasa med förstörda njurar och KOL. han är lillponken, sladdbarnet, som fick samma namn som sonen de hade förlorat några år tidigare. han som aldrig fick någon egen familj fast han är så barnkär. han som övertalades ta över föräldragården i en liten håla i finska österbotten, fast han inte ville egentligen. som tog hand om sin mamma tills hon dog i början av sjuttiotalet, som fogade sig i sin lott, avstod från kvinnan hans mor inte godkände. som försökte sig på ekologiskt jordbruk för över trettio år sedan men fick ge upp. som har de starkaste armarna jag vet.

i början av åttiotalet fick han vår hund. vi tog honom med oss dit på semester, såg honom löpa som ett svart streck genom potatisåkern, såg det omedelbara samförståndet mellan hunden och gubben. han fick bli kvar. där var han mer behövd. varje år åkte vi tillbaka och hälsade på. hunden kände igen oss, var överlycklig, så där hundlycklig som bara hundar kan vara. och jag älskade den där hunden så det gjorde ont. när han började bli gammal kunde jag vakna kallsvettig och känna "nu är han död". men det var han inte, inte förrän jag redan hade sörjt honom färdigt. sexton år blev han. på slutet var det illa ställt, på nätterna gnällde han och jag fick sitta bredvid honom på golvet och stryka hans grånande päls för att han skulle lugna sig. han led men min gammelmorbror kunde inte med att låta avliva hunden. fast till sist blev det ju så ändå. efteråt fick han aldrig tillbaka livsglädjen riktigt. det är tolv år sedan.

jag inser att jag är bortskämd. jag har min mormor i livet och därtill de fyra av hennes bröder som överlevt krig och elände. min morfar har jag aldrig träffat, men bröderna granlund har varit mina ställföreträdande morfäder. speciellt då lillbrorsan. och nu vet vi inte om han klarar det här. och visst har han levt sitt liv, även om det inte blev riktigt som han ville. men ändå. det är en värld som går förlorad. illusionen av trygg beständighet blir omöjlig sedan.

vår generation bygger aldrig upp nåt slår det mig ibland. vi bryter ner en massa saker, som förvisso behöver brytas ner, men bygger vi verkligen något? vi bygger oss själva kanske. ensamma monader som flyter runt, krockar med varann ibland för att sedan skiljas åt igen. våra föräldrar får stå för den stabila tryggheten. dom ska stanna där dom är och alltid finnas för oss. vi vill ha friheten men är inte riktigt beredda att bära dess villkor.

jag vill börja bygga snart. inte samma som mina föräldrar byggt, men något. som står fast när allt annat rasar. som det måste rasa.