det här med preventivmedel ...

... är inte så aktuellt i mitt liv just nu. vilket inte hindrar mig från att fundera över ämnet. när jag var sjutton började jag med p-piller. så gör man. jag gick upp 20 kilo på ett år. jag fick konstiga humörsvängningar. men hey, det är det väl värt för att få ligga? inte för att jag hade nån sexlust att tala om (också en vanlig biverkning som ju faktiskt gör p-piller dubbelt preventiva. eller?), men pojkvännen måste ju få sitt.

den som tycker att det här resonemanget är en liten aning sjukt räcker upp en hand. det är alltså värt att må skit dygnet runt, riskera sin hälsa och sitt välbefinnande, bara för att vid de få tillfällen när det ska liggas slippa bekymra sig. och dessutom kanske man inte ens vill ligga.

samtidigt förstår jag ju tanken bakom. oönskade graviditeter vill vi inte ha. "naturens slaveri" har jag för mig att simone de beauvoir kallar det, detta att kvinnokroppen när som helst kan tas i anspråk för "högre syften", helt oberoende av kvinnans egna planer. jag är oändligt tacksam att jag lever i en tid och på en plats där jag inte behöver riskera detta kroppens plötsliga förräderi, inte behöver känna denna ständiga skräck som grumlar njutningen.

men varför är det fortfarande kvinnans kropp som ska kontrolleras? när kommer p-piller för män? det verkar vara på gång. om två till fem år. och så påstår man att det har varit komplicerat. ha! jag tror det handlar mer om att: "Dessutom har intresset från industrin varit måttligt. Att ta fram nya läkemedel kostar mycket pengar." och att kvinnor lydigt tar sina piller, oavsett hur dom mår.

jag har i alla fall bestämt mig. när jag (om jag) träffar mannen i mitt liv blir det till att investera i en p-dator. så det så.

tillägg efter visst funderande: jag låter lite förnumstig märker jag. det är ju inte så enkelt detta. och p-dator är inte en lösning för alla, eftersom det bara är 94% säkert. så det gäller ju att man som jag har kommit till en punkt i livet där barn inte vore en katastrof.