Brevid mitt hus finns ett litet berg. Det går en brant, brant stig upp dit. En stig vars början jag har gått förbi många många gånger och tänkt: nån gång ska jag gå upp där. När Åsa var här gjorde vi det. Det var en lång väg upp, och brant. Som Åsa så riktigt påpekade fanns det en viss risk för "pattmögel" (hon citerade här sin far Roland).
Men när man kommer upp. Då ser det ut såhär.
Men när man kommer upp. Då ser det ut såhär.
Mina solrosfrön har grott också, på ungefär tre dagar. Det, mina vänner, tycker jag är bara en anings aning skrämmande. Men det är väl sånt det är, livet. Griper minsta tillfälle att springa fram, om det så bara är i en liten jordklutt i en kruka i ett fönster. Om det var en alien som växte så galet snabbt under så enkla förhållanden skulle det vara livsfarligt, tänker jag. Som tur är kan människor och solrosor leva tillsammans i harmoni. Skönt.
5 kommentarer:
Och vad är pattmögel undrar jag då genast?!?
Min spontana gissning är att man blir svettig och ofräsch mellan och under pattarna. Så att det kan börja växa alger, mossa och mögel. Typ.
Patte är nog det fulaste ordet jag vet för tuttar. Men pattmögel var onekligen ett användbart ord. Kommer att användas!
Ja, det är ju klockrent!
Men heter det inte en patt, flera pattar? Eller jag vet inte. Men fult är det.
Jag tror att det är en patte, flera pattar. Som tutte/tuttar.
Skicka en kommentar