En gång fick jag tjugo långskaftade röda rosor. Klart man ler då. Man har inte så mycket val. Även om det var för att fira ettårsdagen av ett förhållande som gav mig magont. Även om köparen tjänade så bra att tjugo långskaftade röda rosor var en fis i rymden i hans budget.En annan gång fick jag rosor från en kille som förlåt. Det var för att han hade sagt att han tyckte jag borde banta. De rosorna åkte faktiskt rakt i komposten.
En blomsterhandlare jag hörde intervjuas en gång sa att hon brukade fråga män som kom för att köpa blommor "Hur dum har du varit?". Och sedan anpassades mängden blommor efter svaret.
Vad är grejen? Varför accepteras dessa blommande avlatsbrev? Jag fattar inte faktiskt. Att få rosor smakar lite surt tycker jag, oavsett anledning. För att det har en air av storstilad gest, av avledningsmanöver, av att köpa sig fri. Plocka hellre en bukett ängsblomster. Stilpoäng om du vet vad de heter också. Att ge tid och tanke imponerar mer än att ge pengar.
Sen är ju inte rosodling världens schysstaste bransch heller. Jag säger tack, men nej tack! Ni ser att jag inte ler med ögonen va?
1 kommentar:
Mm, du ler inte med munnen heller. Jag får lite ont i magen, men det kanske beror på att jag just lagt upp ett inlägg om Manipulativa Pojkvännen. (Igår när jag skrev färdigt det hade jag också ont i magen, men av allt skratt inlägget genererat medan jag skrev det.)
Men jag har en roshistoria om när jag gav rosor och som genererade en jättevacker, halvt oavsiktlig kärleksförklaring. Den få vi ta någon gång!
Skicka en kommentar