Metablogg

Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett skojigt inlägg om min anställningsintervju (med rubriken Menschock!). Men så blev jag bara trött på mig själv, min putslustighet, och det inre kravet jag känner på att leverera ömsom roliga, ömsom tänkvärda blogginlägg. Och så kanske inte folk vill läsa om min mens, tänkte jag. Och så vidare. Men nu försöker jag påminna mig om bloggens ursprungliga syfte - att träna mig i att skriva utan att slå ner på vartenda litet ord. Att vara lite spontan och ogenomtänkt och inte vara så jävla ängslig. Så nu får ni läsa om min mens i alla fall.

För efter dryga 20 år kunde man ju anta att jag skulle ha koll på de där cyklerna och vara förberedd och så, men icke. Det var nog det enda i hela världen jag inte hade tänkt på. Då överraskar min kropp med en menschock. Underbart. Jag skulle precis kliva på bussen som skulle ta mig till Linköping och intervjun, och min första tanke var att jag skulle få lov att lämna återbud. Att kallsvettig sitta och vrida sig i livmoderkramper gör nog inget bra intryck. Men jag frågade i alla fall busschauffören om det möjligtvis kunde finnas värktabletter i första hjälpenlådan. Det fanns det inte. Men en snäll tant längst fram stack åt mig ett par monster-Panodil (här snackar vi engrammare) och så var allt frid och fröjd igen.

Frågan är om inte det var det som hjälpte mig genom intervjun. Jag har aldrig varit så avslappnad och lugn under en anställningsintervju. Trots att det var fem chefer som grillade mig i en timme kändes det mest som ett mysigt kafferep. Jag skämtade lite med dem, sa lite smarta saker och såg dem frimodigt i ögonen. Ja jävlar vilken bra intervju. Drugs are good, m'kay... Särskilt i kombination med endast två timmars sömn natten innan. Det ska jag nog göra om.

Igår natt drömde jag om intervjun. Fast då var det mer som en audition med Idoljuryn. Jag tror jag sjöng Mister Kelly av Owe Törnqvist. Hoppas jag gjorde det bra.