Jag är, egentligen, rätt glad och tacksam över att leva precis här och nu. Och ändå kan jag inte låta bli att drömma om undergång och apokalyps, om sotiga ruiner och att gå ut om morgonen för att hämta in en spann frusen luft. Krig och katastrofer skrämmer vettet ur mig. Men lugnet efteråt, tystnaden. Alla brustna band och brända broar.
De jag älskar finns inte med i mina fantasier. Jag vill inte se min pappa i en värld utan insulin. Jag är där, ensam och fri och oändligt sorgsen. Kanske har jag någon hos mig, en sliten och trött existens med bottenlösa ögon, och vi klamrar oss fast vid varandras värme när de vilda tamhundarna ylar i natten.
Jag vet inte vad det är som drar mig. En trötthet kanske, en leda vid allt som är småttigt. En längtan efter att ställa tillvaron på sin spets. Och tanken på hur skönt det skulle vara om allt redan var förlorat.
Hur som helst. Kunskapens pris - Balladen om den vilsne vandraren (baserad på det svenska rollspelet Mutant - undergångens arvtagare) ger rätta känslan. Se och njut. Freddie Wadling liksom! Fast ja, den muterade hamstern är väl inte så övertygande kanske.
Rörande röra
2 år sedan
3 kommentarer:
Lite som Väggen av Marlen Haushofer, har du läst den?
Den har jag missat. Åker genast upp på läslistan!
Den känslan du beskriver, att få slippa alla värdsliga problem och bara överleva, den har alltid tilltalat mig med.
Skicka en kommentar