Ståkkålmsnatt

Det som satte igång mina undergångsfantasier igår var Toffs bok, med den underbara undertiteln Med kommentarer av Muham Bentson (är det något jag älskar så är det fingerade historiska dokument!). Det här är något så ovanligt som svensk science fiction, skriven av Kalle Dixelius. Ett postapokalyptiskt äventyr i 2200-talets Ståkkålm, bland skyfflare och knegare, brudar och snubbar, mäsk och potatis, finknull och fulknull. Huvudpersonen Toff får den märkliga och farliga idén att skriva en bok, och snart befinner han sig långt utanför de snäva ramar Fullmäktige satt upp för knegarlivet.

Jag vet inte varför, men jag gillar tanken på att framtiden är så sjaskig. Precis som jag gillar tanken på sunkiga tradarhak i rymden (och här passar jag på att tipsa om Mikael Niemis Svålhålet). Och jag fullkomligt älskar när det dyker upp artefakter från vår tid, den oerhörda vikt som tillmäts "futtigheter" som vi knappt lägger märke till - populärlitteratur, hushållsmaskiner. Hur lite kontroll vi har ändå över hur vi ska bli ihågkomna. Vi som tog oss själva på så stort allvar. Vi som trodde att allt gick framåt. Att framtiden var släta vita ytor, vänliga robotar och idel förnuftiga människor.

Och så kulisserna. Ruinerna av det Sverige vi lever i nu. Som i slutet av mutantfilmen i förra inlägget. Globen som svartnad ruin ger mig rysningar av allra behagligaste sort. Det blev inte så mycket sömn inatt. För jag hängde med Toff, Tompy och Anna Pelle.

Annars då? Joråvars, idag har jag öppnat och läst igenom mitt uppsatsdokument!!! Det ser faktiskt riktigt bra ut, ändå. Det enda som känns surt är att den sista intervjun inte går att transkribera på grund av usel ljudkvalité, trots assistans av bror ljudtekniker. Det blir helt enkelt till att göra om den. Men det ska väl gå det med.