Att vara sin ensamma kropp

Jag gillar Elsie Johansson. Skarpt. Hennes trilogi om Tå-Pelles Nancy fick mig att tänka massor när jag var i tjugoårsåldern, om klass och klassresor, sorg och saknad, kvinnor och män. Faktiskt skulle jag nog säga att de var de böckerna som utlöste min hittills största livskris. Hon fick mig att se att jag redan var på väg bort, att jag inte kunde stanna där jag var, fick mig att förstå blandningen av kärlek och skam som jag kände för mitt ursprung. Och faktiskt, så småningom, lägga bort skammen.

Igår läste jag ut Sin ensamma kropp. Ingen omskakande läsupplevelse den här gången. Men jag är glad att någon vågar skriva om en gammal kvinnas längtan efter närhet och kroppslighet. Jag tänker på alla dessa gamla änkor. Som är glada att slippa ställa upp för husfridens skull, som aldrig fick lära sig njuta. Eller de som saknar och längtar, men inte tillåts sätta ord på sin längtan, inte får äga sin sexualitet. Vilket slöseri. Jag hoppas verkligen att tanterna inte har händerna på täcket.