den där förbannade tvåsamheten. vill jag ha. jag tror på det där med att bygga en väldigt djup relation, jag tror på att älska, att dela sitt liv med någon, att höra ihop med någon. jag tänker fortsätta tro att det kan fungera tills motsatsen en gång för alla bevisats.
det är allt det där andra som hör till som ger mig andnöd. vi kan sammanfatta det med ordet dubbelsängsångest. dubbelsängen står för mig som symbol för allt det osunda en kärleksrelation kan bära med sig. ägandet. ofriheten. bristen på eget utrymme. tänk att inte få ligga och läsa så länge man vill på kvällen. tänk att inte ha ett enda utrymme som är helt ens eget. så har jag ju inte haft det sen jag var fyra år ungefär. då fick jag och brorsan varsitt eget rum. innan hade vi delat och dessutom haft ett gemensamt lekrum. förväntas jag alltså gå tillbaka till det? visst, det är underbart att somna tillsammans, att vakna tillsammans, att ligga och prata innan man somnar, och en massa andra saker man kan göra. men varje natt, hela livet? ska någon vara med och bestämma vad jag ska äta, när jag ska gå och lägga mig, vilka jag ska umgås med? måste man köpa hela det paketet?
nej, det måste man naturligtvis inte. man kan ha separata sovrum, man behöver inte åka på semester tillsammans vatenda år, man behöver inte ens bo ihop. varsin lägenhet i samma trappuppgång vore ju idealiskt. och så det här med sexuell trohet. jag kommer ju helt säkert att bli förälskad massor av gånger i mitt liv, även om jag har träffat den jag älskar och hör ihop med. borde man inte kunna lita så pass på varann att man tillät den andra några små äventyr? fast jag vet ju att jag aldrig skulle klara att leva så, jag skulle förgås av svartsjuka. det handlar väl om självkänsla, återigen. att i alla lägen veta sitt eget värde. och så långt har jag inte kommit.
dubbelsängen tornar upp sig där någonstans i mitt sinne, enorm och självgod, skymmande allt det fina som faktiskt kan finnas mellan två som älskar varann. dubbelsängen med sina fluffiga kuddar och matchande sängbord. varsin sänglampa, varsin väckarklocka. men när du släcker din lampa måste jag också ligga i mörkret, även om jag inte är trött. när din klocka ringer vaknar jag också.
jag kan inte andas.
Rörande röra
3 år sedan
4 kommentarer:
Mmm men det känns som att det är så opolitikst korrekt att leva i en tvåsamhet, att man inte är öppen och bra om man inte anpassar sig efter ändrade normer. Jag kan köpa konceptet med flerkärlekar, men för mig funkar det inte. Man får väl tänka i nyanser. Är så många människor som tror de har rätt bara för att det är något nytt och modernt.
javisst. fast jag vill nog ändå påstå att jag inte hör till dom. jag har funderat på detta lääänge. men som sagt, jag tror inte det funkar för mig heller. sen beror det väl på hur förhållandet är. älskar man verkligen varann kanske man inte känner det behovet. har aldrig haft nåt sånt fint som du och tone verkar ha..
Hahha och jag och Tone lyckas återigen lura omvärlden om vårt perfekta förhållande mohahaha.
jaja, men ni är kära i alla fall? det kanske räcker.
Skicka en kommentar