är Invid Barkens stränder med Monica Svensson från 1971. Om man tittar nära och kisar kan man se att det står "Text o. musik Elsa v. Knorring". Det är min farmor det.
Jag lärde känna min farmor när hon inte längre var sig själv. Sockersjukan hade gjort henne nästan blind och efter farfars död hade hon inte någon lust att leva. Hon var alltid ledsen när vi hälsade på och jag kan nog inte påstå att vi någonsin hade ett riktigt samtal, farmor och jag.
Men historierna fanns ju. Bilderna. Diktpärmen. Och skivan. Tyvärr kan jag inte lyssna på den. Och jag minns inte texten. Men det är en fin bit. Och b-sidan är jäkligt svängig. Om du kommer hit med en grammofon under armen kan du få höra.
Jag lärde känna min farmor när hon inte längre var sig själv. Sockersjukan hade gjort henne nästan blind och efter farfars död hade hon inte någon lust att leva. Hon var alltid ledsen när vi hälsade på och jag kan nog inte påstå att vi någonsin hade ett riktigt samtal, farmor och jag.
Men historierna fanns ju. Bilderna. Diktpärmen. Och skivan. Tyvärr kan jag inte lyssna på den. Och jag minns inte texten. Men det är en fin bit. Och b-sidan är jäkligt svängig. Om du kommer hit med en grammofon under armen kan du få höra.
1 kommentar:
Hej!
Jag måste kontakta dig och berätta att vi är släkt. Du är barn till Ralf, Olle eller Peter förstår jag, och jag är kusin med dem (plus Laila, förstås).
Ser att den här bloggen är ganska gammal, så jag vet inte om du kommer att läsa det här över huvud taget.
Det är alltså jag som är "stjärnan" på skivan. :)
Jag brukade bo hos moster Elsa och morbror Enar en vecka varje sommar ända upp i tonåren.
Hör av dig om du vill ha kontakt.
monica@svamp.se
Skicka en kommentar