Nu säger jag som det är: Mitt liv suger så jävla fet röv just nu! Jag försöker summera. På grund av en kombination av lathet, dåligt självförtroende, undermålig utbildning (som givetsvis kraftigt bidragit till de två tidigare faktorerna) och en livssituation som bäst kan beskrivas som en social katastrof har jag tagit något mer än hälften av poängen på min utbildning. Hälften. En stor del av de otagna poängen är naturligtvis uppsatsen; när den väl är klar återstår "endast" 28 poäng. När det gäller ungefär hälften av dessa, är min motvilja mot läraren ifråga så stark att jag helst skulle vilja ... nej, inte värt att skriva det så här offentligt.
A-kassa kan jag som ni säkert förstår helt glömma. Jag har ändå gått runt och tänkt att på nåt sätt ordnar det sig. Nu börjar mitt sparkapital ta slut, så idag ringde jag till kommunen för att kolla om jag kunde få socialbidrag, eller försörjningsstöd som det heter. Se det går inte. Det går inte an att ha en massa högskolepoäng att ta, eftersom man ska söka jobb åtta timmar om dagen. Det spelar liksom ingen roll om man så skulle skriva uppsatsen på nätterna och söka jobb på dagarna. Fan, fan, fan! För att ytterligare bidra till den massiva förnedringen började jag gråta när jag pratade med socialsekreteraren. Varför inte löpa linan ut liksom, när man ändå håller på?
Dessutom gjorde jag bort mig när de ringde från arbetsförmedlingen igår, genom att yttra något så svenneignorant så jag knappt trodde att jag hade hört rätt. Var fan kom det ifrån? Där rök antagligen chansen till en praktikplats inom skolan. Bra förebild för ungdomar - knappast! Mina social skills börjar uppenbarligen förtvina.
Jag vet inte vad jag ska göra. Ta studieuppehåll och försöka hitta ett jobb, vad som helst? Börja bråka med högskolan och få dem att erkänna att de har gjort fel? Det skulle i alla fall vara välgörande för min självkänsla. Säga upp min lägenhet, sälja mina grejer och flytta hem till mor och far? Hoppa på en folkhögskolekurs och pressa de sista ljuva dropparna ur CSN? Jag tror i alla fall att jag har en termin på gymnasienivå kvar. There's no end to the possibilities!
Så ligger det till. Svart på vitt såhär ser det inte fullt så illa ut faktiskt. Eller ja, med en hel del förnedrande trixande borde det väl gå att hålla sig borta från gatan. Men jag tar gärna emot tips, pepp och arga tillrop riktade mot en viss institution på en viss högskola som jag inte tänker nämna vid namn.
Rörande röra
3 år sedan
6 kommentarer:
Pepp pepp =) Jag kommer snart och ingjuter mod, styrka och kraft i dekadensens värld - vive la decadance!
En stor fet suck.... ska vi gräva ner oss med massa pyssel och gott fika i ett skyddsrum och spränga världen precis innan vi stänger luckan? Jag är fan på.
Jag tycker vi säger det, Kerstin! Fast först får Lou komma med lite dekadens...
Jag hjälper gärna till med mina nordirländska kontakter när det gäller bombtillverkning för att spränga ett visst ställe i luften...
Kan du inte komma ner till Skåne så kan vi gå långa promenader vid havet och diskutera sakernas tillstånd tills det inte känns så jobbigt längre?
Och Kerstin, du måste stänga luckan INNAN du spränger! Vad lär man sig i svenska skolor egentligen...
Tack! Tanken var väl i mitt huvud att att vi skulle trycka på knappen som satte igång nedräkningen, 10 sekunder borde räcka för att hinna stänga ordentligt, men det blev kvar i huvudet... Men det blev väldigt roligt skrivet ändå, tycker jag. Vad var meningen med allt fika om vi ändå skulle sprängas preciiis innan? Haha, vilken miss!
Btw, jag är lärare, så det kan ju förklara ett och annat.
Skicka en kommentar