summa summarum

så här års brukar det vara dags att summera. året. livet. och sånt.

mitt 2008 har sett ut som följer:

fyllt 30, haft trevlig fest och ångest.

gjort slut med en fin människa som jag hade väldigt roligt med för att jag tyckte mig skymta ett grönare gräs långt borta vid horisonten.

ältat och gråtit. insett att jag gjort rätt.

pluggat hälften så mycket som jag borde.

flyttat upp mig. högläge, större lägenhet. galna tapeter.

tvekat, funderat och inte riktigt kommit till skott.

stått ut med mig själv. ändå. tagit mig igenom.

köpt bh i rätt storlek för första gången i mitt liv. ett lyft, om man vill vara vitsig.

varit på roadtrip i finland, tältat och bajsat i skogen (nytt för i år).

fått ett jobb där jag får klä upp mig hur mycket jag vill och sitta bakom en dator och prata engelska med folk.

oroat mig över en sjuk pappa. och en skröplig gammelmorbror, som till slut gav upp natten till julafton.

varit arg och kverulerat. sagt (skrivit) vad jag tycker.

varit mycket ensam. nyttigt och smärtsamt.

haft ryggont som mirakulöst gick över när jag blev singel och fick sova ensam i tempursängen.

åkt skitmycket tåg och varit tacksam över studentrabatten.

slutat färga håret och upptäckt min vackra naturliga nyans.

haft några fina och djupa samtal med fina människor.

tänkt resa mycket. kom aldrig iväg till tyskland, däremot till skåne.

varit rastlös och inte klarat att se en hel film åt gången.

surfat för mycket.

varit ute i friska luften för lite.

skrattat en hel del. faktiskt.

∑ ett ganska dåligt år. men ett år av eftertänkande. summering. det behövs det med.

dagens tips: pensionärsdokumentär från 1986

filmen bussresan (på svt play) måste ni bara se. en gammal ungkarl ger sig ut på sitt livs första utlandsresa, med buss till holland. scenen på passkontoret rörde mig till tårar, hans generade stolthet över uppmärksamheten när ögonfärg ska kontrolleras, längd ska mätas. att denna bortkomna och blyga man vågar ge sig ut i det stora äventyret i främmande länder!

och tanterna som, ganska hetsigt, diskuterar vad som egentligen är fram- och baksidan på åreskutan. tanterna som sitter med handväskan i ett fast grepp i knäet på sina hotellrum, eller i sina strykfria polyesterklänningar från åshild på den fina restaurangen. och så dessa historier som döljer sig därbakom. dessa vänskaper som uppstår. romantiken som spirar.

det är så vackert.

en skööööön känsla

jag var hos studievägledaren idag. eller förlåt, utbildningskoordinatorn. vi har lagt upp en plan. en sak i taget och ses igen i vår. och jag hade ju inte alls så mycket att ta igen om man jämförde med många andra. och det är märkligt, men ett ton grus föll från mitt hjärta. att någon säger att det inte är så farligt. att det ordnar sig. att skammen jag känner är överdriven. är bara så sköööönt.

nu måste jag dock ta kontakt med två av mina ofavoritlärare, ondskefulla batikprydda g. och den baksluga fnissgubben s. det ska xml-as och flummas om informationsanvändning. hej hopp.

yes!

här ser ni bruden som fixade 16 poäng av 17 på statistiktentan. föjevvla gôtt!


jag ser tydligen inte klok ut när jag tror att jag flörtar. men det bjuder jag på.

på den här skitutbildningen finns det två möljiga strategier, om man inte bryter ihop och hoppar av vill säga (eller hoppar av för att inte bryta ihop). antingen kan man som jag få världens prestationsångest, bli paralyserad som en hare i strålkastarskenet och hinna med ungefär hälften av det som ska göras. det lilla man gör gör man dock bra och får vg på. eller så kan man som min klasskamrat daniel glida igenom på knappa g:n. undrar vilket som är smartast egentligen?

embroideries galore

idag har broderidjävulen farit i mig. det blev ett och ett halvt äpple plus nåt slags hare. det tar tid att brodera! här nedan får ni beundra min fina hare - skissen och det nästan färdiga resultatet. den eventuella diskrepans ni tycker er se mellan förlagan och själva konstverket beror antagligen på kameran eller ljuset eller så.

luciaminnen och zombies

på lågstadiet var jag huvudet högre än resten av klassen. då bestämde fröken att jag skulle vara lucia, eftersom jag var så "lång och ståtlig".

på högstadiet fick vi bestämma själva. vi i 9e hade vår kandidat i madde, som inte bara hade långt, tjockt brunt hår, utan också var en himlans trevlig och rolig tjej. motkandidaten kom från 9c och jag minns faktiskt inte vad hon hette. hon hade lockigt blont hår som en lucia ska ha.

det blev omröstning. men innan beslut kunde tas kände några av killarna att mer information var av nöden. "vem har snyggast häck?" ropade någon, och det var ju en relevant fråga. så de båda kandidaterna ställde upp sig framför auditoriet, drog upp tröjorna och förevisade sina jeansrumpor. madde tog lätt hem segern. och det kändes ... inte fullt så bra längre.

var vår lärare befann sig vet jag inte. antaligen var han där och tyckte allt var i sin ordning. en härlig minnesbild från en högstadieskola någonstans i sverige år 1993.

zombiesarna då? jo, igår när jag läste lite bourdieu kom jag att tänka på den här killen och hans idéer om zombierna som den nya arbetarklassen. en framvällande, odifferentierad massa, med det enda målet att tillfredställa sina djuriska behov (det vill säga äta hjärna). läs!

måste dansa

det här fick mig att dansa i köket i förmiddags. om och om igen. dom är så coola, dessa tonåriga syskon som spelar ungefär alla instrument som finns. och vilka röster sen! och trumtjejen har sån jäkla skön stil! jag är förtrollad.

fast man kan ju undra vem som har sponsrat videon... subtil varumärkesplacering på min ära.

och så ska jag till london också!

med söta sarah. vi ska fly bort från våra invanda liv för några dagar. och london, där har jag aldrig varit. eller kanske förresten som ett litet grodyngel i mammas mage; jag har för mig att mina föräldrar var i london hösten -77. det är kanske därför jag längtar dit. hur som helst vill jag gärna ha tips på roliga saker man kan göra, som inte är typ madame tussauds och harrods. och var ska man bo? helst skulle jag vilja bo här, kanske i shelleyrummet eller varför inte keatssviten?

det heliga arbetet

debatt mellan sven otto littorin och wanja lundby-wedin på p1 idag när jag diskade (man blir bildad av att diska ska ni veta). om och om igen kör dom sitt mantra "skapa jobb", och jag undrar om dom inte hör hur tokigt det låter. vaddå skapa jobb. jobb, arbete, är väl det som måste göras. eller? när ska vi släppa luthers kjolfåll (eh..) och inse att livet inte består av arbete allena, att människovärdet inte mäts i ens förmåga att göra rätt för sig. det är som att vi inte får ha det för bra. utopi är ett fult ord, vi vill inte ha några utopier. vi känner oss skamsna när vi tänker på dom stackarna som slet tolv timmar om dan i gruvan och aldrig hade hört ordet semester. men om det nu faktiskt inte finns arbete nog att utföra? kan man tänka tanken att vi faktiskt skulle kunna leva annorlunda? eller ska vi sätta folk på att gräva en grop och sen fylla den igen bara för att dom ska ha nåt att göra? är det inte hela grejen med civilisation, att det ska gå framåt?

jo, jag vet att det kostar att leva, att man måste försörja sig. men jag vet också att det går att leva bra på ganska lite pengar. och jag är hellre lat än rik. jag vet inte hur man skulle lösa det rent samhällsekonomiskt, men tänk om man åtminstone kunde ta arbetstidsförkortning på allvar, som ett seriöst inlägg i debatten. istället för att se ner på dom lata jävlarna som inte vill göra rätt för sig. eller rättare sagt; dom besvärliga jävlarna som inte vill rätta sig i leden, hålla käft och konsumera.

(utopi: av grekiskans eu (väl) och topos (plats). eller ou (icke) och topos. en god plats som inte finns?)

julporr! (känsliga läsare varnas)

eftersom jag nu förfogar över ohemula mängder granris har jag passat på att ta julen till oanade höjder härhemma. granris is the shit!

ojämnt och heimlaga' ska de va.

hallspegeln har pyntats ytterligare.

och äntligen har jag fått det fint i köksfönstret.

gloooooo... ooooo... oooooria in excelsis deo!

på vägen hem från jobbet ramlade jag in i gustav adolfskyrkan bara sådär. en massa människor var på väg dit och jag rycktes med i strömmen. det skulle bli julkonsert med kulturskolan, visade det sig. och det var maffigt vill jag lova. ljuståg. fläskiga orglar. barnkör. trumpeter. bongotrummor!

jag fick sjunga berenden väg och o kom låt oss tillbejda. och det gjorde jag med besked. och ibland bara slöt jag ögonen och var tyst och hörde den tusenhövdade (nåja) skaran sjunga med en mun. slutackorden var så feta och bombastiska att jag fick spjärna emot med fötterna för att inte trilla ur kyrkbänken. varenda hårstrå stod på ända och jag gick därifrån leende från öra till öra.

sen gick jag förbi en julgransfarm som plötsligt har materialiserat sig på min gata. där fick jag ungefär en hel gran i risform, alldeles gratis. jag önskade de snälla granfarbröderna god jul och stretade hemåt. det här ska bli en fin jul. tjockt fet.

oi maamme, suomi, synnyinmaa

förresten go vänner, ni firar väl finlands självständighetsdag idag? en del länder har ju faktiskt nåt att fira på riktigt.

dubbelsängsångest

den där förbannade tvåsamheten. vill jag ha. jag tror på det där med att bygga en väldigt djup relation, jag tror på att älska, att dela sitt liv med någon, att höra ihop med någon. jag tänker fortsätta tro att det kan fungera tills motsatsen en gång för alla bevisats.

det är allt det där andra som hör till som ger mig andnöd. vi kan sammanfatta det med ordet dubbelsängsångest. dubbelsängen står för mig som symbol för allt det osunda en kärleksrelation kan bära med sig. ägandet. ofriheten. bristen på eget utrymme. tänk att inte få ligga och läsa så länge man vill på kvällen. tänk att inte ha ett enda utrymme som är helt ens eget. så har jag ju inte haft det sen jag var fyra år ungefär. då fick jag och brorsan varsitt eget rum. innan hade vi delat och dessutom haft ett gemensamt lekrum. förväntas jag alltså gå tillbaka till det? visst, det är underbart att somna tillsammans, att vakna tillsammans, att ligga och prata innan man somnar, och en massa andra saker man kan göra. men varje natt, hela livet? ska någon vara med och bestämma vad jag ska äta, när jag ska gå och lägga mig, vilka jag ska umgås med? måste man köpa hela det paketet?

nej, det måste man naturligtvis inte. man kan ha separata sovrum, man behöver inte åka på semester tillsammans vatenda år, man behöver inte ens bo ihop. varsin lägenhet i samma trappuppgång vore ju idealiskt. och så det här med sexuell trohet. jag kommer ju helt säkert att bli förälskad massor av gånger i mitt liv, även om jag har träffat den jag älskar och hör ihop med. borde man inte kunna lita så pass på varann att man tillät den andra några små äventyr? fast jag vet ju att jag aldrig skulle klara att leva så, jag skulle förgås av svartsjuka. det handlar väl om självkänsla, återigen. att i alla lägen veta sitt eget värde. och så långt har jag inte kommit.

dubbelsängen tornar upp sig där någonstans i mitt sinne, enorm och självgod, skymmande allt det fina som faktiskt kan finnas mellan två som älskar varann. dubbelsängen med sina fluffiga kuddar och matchande sängbord. varsin sänglampa, varsin väckarklocka. men när du släcker din lampa måste jag också ligga i mörkret, även om jag inte är trött. när din klocka ringer vaknar jag också.

jag kan inte andas.

en dag av försoning

var det idag. jag har haft inte mindre än tre fantastiska och förlösande samtal idag. ett via msn. ett med en präst. och ett med en skäggig finne. jag tycker om alla nu. jag tycker om mig själv. och det är stort och fint och bra. kärlek till er alla!

f'låt

förra inlägget blev ju snuskigt i överkant. det där med staken tyckte jag ju var lite vitsigt av mig. men att sen dra in stackars birger i det hela, det blev lite mycket. men det var mitt i natten...

mer jul

nu ska ni få se lite pynt. skoj va?
jag har en finfin stake och är inte avundsjuk på nån. så det så farbror freud! ärvd av gammelmorbror birger.

ett av fyra små jultavlor jag akvarellade en gång i min ungdom när jag hade tålamod med sånt. står i bokhyllan.

min favvoslackertomte med händerna i byxfickorna. han har rätt inställning.

hallspegeln har pyntats med gamla ljushållare. under finsockor och -vantar. sockorna har mormor stickat, vantarna vet jag inte, kanske faster laila?

i ljushållarna har jag petat in diverse fint. ett örhänge till vänster och i mitten en oslipad ametist som min moster maggan hittat i alperna. det känns fint att ha hela släkten bidrar till min julstämning.

när jag var liten och byggde kojor hade jag alltid en orange filt över alltihop. det blev världens mysigaste ljus därinne. såklart har jag en orange julstjärna!

det här med preventivmedel ...

... är inte så aktuellt i mitt liv just nu. vilket inte hindrar mig från att fundera över ämnet. när jag var sjutton började jag med p-piller. så gör man. jag gick upp 20 kilo på ett år. jag fick konstiga humörsvängningar. men hey, det är det väl värt för att få ligga? inte för att jag hade nån sexlust att tala om (också en vanlig biverkning som ju faktiskt gör p-piller dubbelt preventiva. eller?), men pojkvännen måste ju få sitt.

den som tycker att det här resonemanget är en liten aning sjukt räcker upp en hand. det är alltså värt att må skit dygnet runt, riskera sin hälsa och sitt välbefinnande, bara för att vid de få tillfällen när det ska liggas slippa bekymra sig. och dessutom kanske man inte ens vill ligga.

samtidigt förstår jag ju tanken bakom. oönskade graviditeter vill vi inte ha. "naturens slaveri" har jag för mig att simone de beauvoir kallar det, detta att kvinnokroppen när som helst kan tas i anspråk för "högre syften", helt oberoende av kvinnans egna planer. jag är oändligt tacksam att jag lever i en tid och på en plats där jag inte behöver riskera detta kroppens plötsliga förräderi, inte behöver känna denna ständiga skräck som grumlar njutningen.

men varför är det fortfarande kvinnans kropp som ska kontrolleras? när kommer p-piller för män? det verkar vara på gång. om två till fem år. och så påstår man att det har varit komplicerat. ha! jag tror det handlar mer om att: "Dessutom har intresset från industrin varit måttligt. Att ta fram nya läkemedel kostar mycket pengar." och att kvinnor lydigt tar sina piller, oavsett hur dom mår.

jag har i alla fall bestämt mig. när jag (om jag) träffar mannen i mitt liv blir det till att investera i en p-dator. så det så.

tillägg efter visst funderande: jag låter lite förnumstig märker jag. det är ju inte så enkelt detta. och p-dator är inte en lösning för alla, eftersom det bara är 94% säkert. så det gäller ju att man som jag har kommit till en punkt i livet där barn inte vore en katastrof.

dagens serie

jag har gjort väldigt få serier i mitt liv. konstigt eftersom jag har både ritat och skrivit en hel del. jag kan faktiskt bara kommit på två stycken. en gjorde jag på högstadiet när vi hade religion och skulle skriva om något avsnitt i bibeln. jag gjorde en serie om moses (?) och den brinnande busken. det blev inte så populärt hos läraren, men väldigt snyggt vill jag minnas.

och så serien om lena blom. lena blom var gift (eller sambo?) med vår skrivarkurslärare kjell. lena blom var en fantastisk kvinna. därför hette lous och min serie "den fantastiska lena blom".

första (och hittills enda) delen handlade om hur lena blom under en balettlektion lyckades trassla in sig så till den milda grad att de var tvungna att amputera, för att sedan sätta tillbaka, både armar och ben på den stackars lena blom. tyvärr blev utgången tragisk:

men lena blom är, som synes, glad ändå. och fantastisk.

ajm fråm sviiiden

en bra sak med mitt extrajobb är att jag får träna på att prata engelska så gott som varje gång jag jobbar. en dålig sak är att jag då avslöjar hur pinsamt stapplande min engelska har blivit. den har helt uppenbart förtvinat under år utan nämnvärd träning. givetvis har jag blivit bättre på att förstå både talad och skriven engelska, men att prata har jag undvikit. helt enkelt för att jag tycker det är lite jobbigt och pinsamt.

oftast gör det inte så mycket att jag pratar svengelska, för de flesta utbytesstudenterna pratar inte så bra engelska dom heller. men ibland kommer det britter och amerikaner också, och då blir det sååå jobbigt. visst är det löjligt. jag menar; dom åker till ett främmande land och kan tala sitt modersmål. dom ska faktiskt vara glada och tacksamma för att jag kan kommunicera på engelska!

en groda jag gör hela tiden är att ställa konstaterande frågor av typen: "och du har tittat i hyllan?", "du har lånekort här?" och så vidare. fast på engelska. det verkar inte funka riktigt. det ord jag använder oftast är nog okej. det funkar alltid, men känns väldigt töntigt att kläcka ur sig i tid och otid. men hey, på svenska har jag massor av användbara nonsensfraser av typen: "då ska vi se", "sådärja", "då var det fixat", "det är ingen fara", "det var så lite så". på engelska blir det "ok", eller "it's ok".

men jag tar mig. jag har lärt mig att institution (som i institutionen för data- och affärsvetenskap) inte heter "institution" på engelska, utan "department". stort framsteg!

i väntan på advent

jag har en julgran! typ.

med fint blingbling i.

ullgull köper sig kompisar och annat

hur många bestick behöver en flicka egentligen? jag kan nu stoltsera med hela fyra olika varianter i kökslådan. idag hittade jag nämligen mina drömmars köksutensilier. härligt, välbalanserat finskt rostfritt stål. jag har älskat dom sen barnsben. det finns inga andra knivar som ligger så bra i handen. inga andra skedar som smakar så gott. inga andra gafflar med den vänliga uppsynen. det var dyrt. men värt.













sen hittade jag en fin kompis för bara en krona. vi ska ha mycket skoj ihop.

spontanpoesi

min blogglista ser förresten rolig ut just nu, med en välljudande följd av rubriker:

neck full of sores
nattsvart
nattkatt

det blev en fin liten dikt.

civilisation ja tack

trots alla tecken på motsatsen visade det sig idag att civilisationen faktiskt går framåt. direkt från sängen beställde jag och lou blue pizza, på nätet, utan att behöva prata med någon. nästa steg blir ju att eliminera det där jobbiga momentet när man måste öppna dörren för pizzakillen.. kanske pizzaanpassade brevinkast?

dekadensen är hård. är detta början till slutet? romarna låg ju till bords, och se hur det gick för dem.

björn ranelid

björn ranelid, min längtans solarieknaprige alfapoet, kom och ta mig härifrån i din midnattsblå jaguar!

i alla fall blir alla tv-debatter mycket mer underhållande om björn ranelid får vara med. mer björn ranelid åt folket!

johnny boy

jag vaknade i morse och tänkte på johnny. johnny var min första pojkvän någonsin, ja faktiskt den första person (förutom ett blandat urval fula gubbar) som överhuvudtaget hade visat den sortens intresse för mig.

johnny bodde i hyreshusen på andra sidan bäckby centrum med sin köksfläktsrökande morsa. johnnys pappa var död och i hans ställe fanns en vag karaktär vid namn kjell.

johnny gick i obs-klass. ofta skolkade han och hängde på våra lektioner i stället. han tydde sig till vår so-lärare ulla berg, som förtjust slöt honom till sin fylliga barm. han behöver lite kärlek, förklarade hon för besökande föräldrar.

johnny var småtjock, hade tättsittande ögon och potatisnäsa. han såg snäll ut. han retades med mig sådär som andra pojkar retades med andra flickor. detdär som vuxenvärlden förklarade med att dom var kära. det hade jag inte upplevt förut. den allvarliga, tillbakadragna flicka som var jag blev överväldigad och blossande.

på min födelsedag kom johnny och hans kompis eddie hem till mig och åt smörgåstårta. vi lyssnade på guns 'n roses i vardagsrummet och jag fick en kram. när johnny skule gå hem följde jag honom en bit och vid gångtunneln under järnbruksgatan kysste han mig. han sa att jag var nästan vacker i marskvällens svaga ljus.

en månad och tio dagar varade mitt livs första förhållande. vi höll till i johnnys sunkiga rum eller vid biljardborden på roffes sportcenter. han fick ta mig på brösten utanpå bh:n. han sa att jag var söt. att gudarna visste vad dom gjorde när dom skapade min kropp. han kallade mig sin egendom.

andra dagar fanns jag inte alls. andra dagar gjorde han slut med mig och sa att jag borde tvätta mig oftare. själv stank han milsvitt omkring av billigt rakvatten. sen blev vi ihop igen och pratade om att göra det. för det var viktigt att få det gjort. en gång när vi låg och kramades i hans säng körde han ner hakan i mitt ena bröst så jag hade ont i flera dagar efteråt. jag har fortfarande en liten knöl där. en annan gång tog han fram en köttyxa som han hade gömt under sängen.

sista gången han gjorde slut berättade han att han hade andra flickvänner. en brud i varenda håla i hela västmanland. jag var lite lite stolt över att ha ett alldeles eget svin att hata.

jag var fjorton år.

hilfe!

min lägenhet börjar bli inbodd, äntligen. men soffhörnan är fortfarande under uppbyggnad. jag behöver ett soffbord och kanske en matta. så här ser det ut nu:

jag hade först en stor brunrandig matta, men den smått ofrivilliga fondväggen gör att det blir lite mörkt. så mattförslag mottages tacksamt. funderar på en matta med frufflor. men vilken färg? sen är det bordet då. nu har jag som synes en fotpall men en planka på, vilket blir en aning instbilt. har hittat ett gammalt bord på myrorna, det är i runt, i bambu och har glasskiva. men jag vet inte om det passar. annars hade ju mitt femtiotalsbord som jag fått ärva av farmor och farfar passat bra:

men eftersom mina kära föräldrar älskar att åka till återbruket med diverse "skräp", oavsett vem det tillhör, finns numera endast benen kvar som ett sorgligt minne av det som en gång var. ja, jag är fortfarande lite bitter. men men, det har varit mycket femtiotal ett tag; det kan vara roligt med nåt annat.

sen tänkte jag flytta min orangea taklampa till hörnet mellan soffan och fåtöljen, där den ska hänga ganska lågt som mysbelysning. jag måste ha nåt starkare i taket, jag blir deprimerad av mörkret. då ryker också det lilla bordet.

förslag tack!

ordens brist på makt

på vägen mellan uppsala och västerås nån gång 1999 eller så, underhölls hela bussen av en liten mörkhyad flicka. högt och ljudligt sjöng hon abbas gamla hit mamma mia på sin alldeles egna hittepåengelska:

mamma mia, goa goa gej
my my, how can I nazist you?

vilket sätt att avväpna ett ord.

varning! ytligt innehåll!

det här med att vara lik en kändis...

...har aldrig känts så viktigt. såklart har jag funderat på om det är så att jag liknar nån. men det var liksom aldrig nån som såg ut som jag.

men nu ser jag att jag i vissa vinklar är inte så lite lik julia louis-dreyfus, elaine i seinfeld. samma smile, samma ansiktsform ("face like a frying pan" som kramer beskrev elaine vid något tillfälle). kolla själva:

hade jag hittat en bra bild från seinfeldtiden hade likheten varit mer slående; hon har väl som alla andra bantat ner sig en del. det fanns mer babyhull på dom där kinderna förr. lite skoj är det i alla fall. om man inte har annat att roa sig med...

just det där lite tveksamma leendet. äsch, det är väl mest min inre bild av henne som är lik mig. vi skulle knappast bli förväxlade på stan... hakan är i alla fall jäkligt lik!

dit man längtar

frusen in i märgen längtar jag tillbaka till förrförra sommarn i bastuns förlovade land. lägg märke till maskeringen av ölmärket, ingen smygreklam här inte!

vad är det som händer med mig?

i dag använde jag helt spontant ordet "käck" i en mening, nämligen "då har vi en sån här käck apparat här på väggen" när jag skulle guida en låntagare till återlämingsmaskinen. jag känner inte igen mig själv.

tal till nationen

barack obamas segertal gav mig rysningar och det är faktiskt inte konstigt att dom är patrioter med sådan briljant retorik och fantastiska talare. det blir nåt religiöst över det hela, man återberättar den stora berättelsen om det stora landet som vi (dom) alla är en liten del av. jag tänker direkt på förberedelsen för nattvarden, det där med "så är vi, fastän många, del av samma kropp". och det är lite äckligt men också lite vackert.

det verkar också vara svårt att få till en värdig och presidentmässig vinkning utan att det ser ut som att man heilar.

hahahaha!

kvällens skratt: fråga barnen på p1 (perfekt till disken). en gubbe ringde in och frågade barnen om man ska ta med sig egna kassar till affären.
- ja, sa barnen.
- men ska man ha en tygkasse då? frågade gubben
- ja, sa barnen.
- men då ska det vara organiskt odlad bomull, sa gubben.
- ja, sa barnen.
- jag har alltid två kassar i min bil, sa gubben.

här sker en plötslig fokusförskjutning i diskussionen som den stackars gubben inte hade räknat med. han blir plötsligt ifrågasatt av barnen! för inte åker man väl bil till affären!? åh så roligt när någon som är ute efter att uppfostra någon annan (gärna "mindre vetande") faller på eget grepp.

sen blev jag lite ledsen av att höra hur lite som har hänt sedan jag gick i skolan. barn har fortfarande ingen uppfattning om olika funktionshinder, känner ingen funktionshindrad och vet överhuvudtaget inte riktigt vad det handlar om. "dom är sjuka", "dom går i en egen klass", "man kan inte prata med dem" och så vidare. där har vi vår nya kunskapsskola. inget flum och daltande med såna där handikappade! och sen frågar man barnen om man tycker att de funktionshindrade ska få gå i samma skola som dem. sån typisk skolfråga. klart barnen svarar ja, som dom väluppfostrade barn dom är. och så kan vi luta oss tillbaka och vara nöjda.

jag tänker osökt på den här gamla hederliga sketchen. visar man tillräckligt tydligt vilket svar man vill ha, så får man det. särskilt om den man frågar är i underläge.

vad poliserna är unga nuförtiden

kom jag på mig med att tänka i morse när jag mötte fyra stycken vid ingången till vårdcentralen. sen fick jag träffa en läkare, som också var jätteung. eller tja, typ i min ålder. dessutom pojkbandsfager. sen var jag till optikern. och hon var också jätteung. jag tror detta kan vara en ny trend. för det är väl inte jag som håller på att bli gammal?

den unga läkaren var jättetrevlig och förstående. men det hjälps inte. jag vill ju träffa en vuxen människa! en medelålders kvinna helst, som skjuter upp glasögonen i pannan på det där förtroendeingivande sättet. så det så.

i mina öron

det här är en sympatisk idé. man kan lägga in sin favvoartister och få tips på annan musik som liknar. mycket praktiskt för mig som tycker det är svårt att hålla sig uppdaterad när det gäller musik. men lite skumt är det ju att jag har fått lyssna på den här sju gånger på två dagar. å vad söt han är lille marc almond! speciellt jag-dansar-tryckare-med-mig-själv-movesen på slutet.

tisdagsvisdom

jag tror jag gillar min yogakurs i alla fall. idag fick vi nämligen en reviderad version av förra veckans visdomsord. här ingick till och med frasen "fri vilja"! fast sen blev det en märklig diskussion i alla fall.

men jag ser det lite som en (oavsiktlig) kurs i argumentationsanalys. jag menar, finn fem fel i frågan "tror du på slumpen eller ödet?". pengarna eller livet liksom, pest eller kolera. jag tror på kausalitet och fri vilja (inom vissa ramar). nåt annat vore väl inte möjligt om man ska leva i den här världen också? både ödet och slumpen är ju världsbästa ursäkter för att slippa ta ansvar.

vi var två tappra som inte trodde på ödet. det skrattades lite överseende åt oss och sen fick vi gå hem.

biologism

nu ska vi hetsa lite mot biologister. alltså dom som tycker inte bara att det finns stora biologiskt grundade skillnader mellan mäns och kvinnors psyken, vilket kanske det gör. utan också att vi bör rätta oss efter detta. för NATUREN är vis, ack så vis. den har inrättat allt till det bästa. bara att rätta sig i leden, ställa sig vid spisen med en unge på varje höft och njuta av tillfredställelsen i att man äntligen har hittat sitt uppdrag i livet.

jag brukar tänka så här. att NATUREN väntar på varje tillfälle att ta över dig. varje del av din kropp är ett potentiellt ekosystem. din hud och dina slemhinnor, ditt blod, dina lungor, din hjärna. överallt kan liv spira och leva. vilda djur är som bekant fulla av parasiter; skabb, mask, virus och bakterier. här har du ditt naturliga tillstånd. sluta tvätta dig. ät rått kött. och sjukvård är jäkligt onaturligt faktiskt.

slutsats: NATUREN är inte god. NATUREN vill inte ditt bästa.

drastiska jämförelser? jo det är det ju. det är också ganska drastiskt att tro att den moderna människan, präglad av tusentals år av kultur och teknik, ska kunna föras tillbaka till något slags "naturligt tillstånd". vi har tvingat ut naturen ur våra kroppar, så gott det nu går. varför vill vi ha den i våra hjärnor?

utsikt från glasberget

ibland är det lite synd om mig när jag måste knata uppför den låååånga backen hem. men jag tycker om att ha överblick.

gamla sms som jag inte haft hjärta att radera:

1. "Nu har jag badat och slagit mig halvt fördärvad. :) du är det bästa som hänt mig. Fastän du är ond. ;)" (från mitt ex)

2. "Att läsa mellan raderna; "Jag måste be någon i huset mata mina marsvin när jag åker bort". Din tolkning av någon som säger det? Kram" (från en okänd människa)

nu kan jag radera dom. skönt.

flickflickornas flickflicka

som bloggflicka hamnar man lätt i klichéer. jag läser inte de vanliga modebloggarna, men däremot en del vintage- och second handbloggar. eftersom jag tycker det är roligt med gamla prylar och kläder. själv blandar jag ganska hejvilt stilar och epoker. visst är femtital snyggt, men jag skulle aldrig kunna inreda hela min lägenhet så. likadant med kläder. varför välja bara en stil? men det är just vad vissa gör. orka liksom!

i en del av de där bloggarna verkar man dessutom inte begränsa sig till bara utseendet. de kör hela grejen; bakar cupcakes (muffins hette det på min tid, men vad vet jag?), älskar söta kaniner och rådjur, och hänger runt hemma i übersöta outfits. allt ska iscensättas, från mys i sängen till skogspromenader till jag vet inte vad. hur gör dom på toa liksom? bajsar rosa? det här är dessutom smarta flickor, konstnärliga och med ambitioner. varför vill man då göra sig till en korsning av femtiotalshemmafru och liten flicka (eller tja, nåt slags bilder av hemmafruar och småflickor, nedkokat till en buljong av rosetter, kakbak och hoppa-i-höstlöv-med-en-pojke-man-tycker-om)?

att göra hela sitt liv till ett konstverk kan vara intressant, visst. lite yoko ono sådär. men pardon me, måste man inte typ... säga nåt också? bör det inte vara livet som blir konst och inte tvärtom? flickighet kan säga mycket, det kan kontrasteras på ett intressant sätt mot grymhet och bisarreri. lena cronqvist gör det bra. inger edelfeldt med. men dessa bloggflickor löper liksom linan ut utan minsta tecken på ångest och instängdhet i ett ruttet ideal.

jag tänker lite på en av de namnkunnigaste tolkien-experterna vi har i landet, anders stenström. som tagit sig namnet beregond. en vän och jag har funderat mycket på hur beregond fungerar i vardagen. om han är beregond, fullt ut och hela tiden. och vilka märkliga anakronismer han måste råka ut för när han fösöker leka kvasi-medeltid. hur känner sig egentligen beregond när han står i kylskåpsdörren och halsar mjölk direkt ur förpackningen, i ringbrynja? känns det inte lite ovärdigt?

jaja, man börjar väl bli gammal och gnällig. och precis som en gammal gubbe blir jag alldeles upplivad och munter av att uppröra mig. ha!

här är förresten lite light-slash med beregond och faramir. sött eller hur?

bibliotekariehumor

kvinnofrågor - Ohja!

hyllsignum alltså. betyder typ samhällsvetenskap- sociala frågor-könsrollsfrågor- kvinnofrågor. SAB är roligt ibland.

eller faktiskt alltid. jag gillar att ordna saker.

trygghet

en av mormors bröder ligger på sjukhus i vasa med förstörda njurar och KOL. han är lillponken, sladdbarnet, som fick samma namn som sonen de hade förlorat några år tidigare. han som aldrig fick någon egen familj fast han är så barnkär. han som övertalades ta över föräldragården i en liten håla i finska österbotten, fast han inte ville egentligen. som tog hand om sin mamma tills hon dog i början av sjuttiotalet, som fogade sig i sin lott, avstod från kvinnan hans mor inte godkände. som försökte sig på ekologiskt jordbruk för över trettio år sedan men fick ge upp. som har de starkaste armarna jag vet.

i början av åttiotalet fick han vår hund. vi tog honom med oss dit på semester, såg honom löpa som ett svart streck genom potatisåkern, såg det omedelbara samförståndet mellan hunden och gubben. han fick bli kvar. där var han mer behövd. varje år åkte vi tillbaka och hälsade på. hunden kände igen oss, var överlycklig, så där hundlycklig som bara hundar kan vara. och jag älskade den där hunden så det gjorde ont. när han började bli gammal kunde jag vakna kallsvettig och känna "nu är han död". men det var han inte, inte förrän jag redan hade sörjt honom färdigt. sexton år blev han. på slutet var det illa ställt, på nätterna gnällde han och jag fick sitta bredvid honom på golvet och stryka hans grånande päls för att han skulle lugna sig. han led men min gammelmorbror kunde inte med att låta avliva hunden. fast till sist blev det ju så ändå. efteråt fick han aldrig tillbaka livsglädjen riktigt. det är tolv år sedan.

jag inser att jag är bortskämd. jag har min mormor i livet och därtill de fyra av hennes bröder som överlevt krig och elände. min morfar har jag aldrig träffat, men bröderna granlund har varit mina ställföreträdande morfäder. speciellt då lillbrorsan. och nu vet vi inte om han klarar det här. och visst har han levt sitt liv, även om det inte blev riktigt som han ville. men ändå. det är en värld som går förlorad. illusionen av trygg beständighet blir omöjlig sedan.

vår generation bygger aldrig upp nåt slår det mig ibland. vi bryter ner en massa saker, som förvisso behöver brytas ner, men bygger vi verkligen något? vi bygger oss själva kanske. ensamma monader som flyter runt, krockar med varann ibland för att sedan skiljas åt igen. våra föräldrar får stå för den stabila tryggheten. dom ska stanna där dom är och alltid finnas för oss. vi vill ha friheten men är inte riktigt beredda att bära dess villkor.

jag vill börja bygga snart. inte samma som mina föräldrar byggt, men något. som står fast när allt annat rasar. som det måste rasa.

illvillig geometri

höstdepression i antågande. diskberget växer, jag ligger på soffan och slösurfar och skiter i att jag har examinerande seminarium i morgon. ingenting rubbar mina onda cirklar.

men jag jobbar på det, okej okej?

... and all the men and women merely players

livet är en pjäs. du har huvudrollen i ditt liv, men du är inte regissör.

är dagens yogavisdom. det var nåt om öde och karma och yada yada också. alla höll med i en anda av kosmisk harmoni och samförstånd med världsanden. utom jag då. jo, det är klart, svarade läraren på min invändning, en kvinna som blir misshandlad av sin man har ju ett eget ansvar att lämna honom. det var ju inte riktigt så jag menade. det var verkligen inte så jag menade. skuldbeläggande av offer är inget jag ställer mig bakom. men här var diskussionen slut. i fortsättningen ska jag nog bara hålla käften. and let them suck.

det regnade, men bilderna blev bra

jag fyllde mina ögon med ljuset och tankarna på allt det nya.

utsikt över skåne

i helgen var jag på skåneturné. först åkte jag till kerstin och love i kristianstad, åt massa gott, shoppade, pratade gamla minnen och skrattade åt vår tid på lärarprogrammet i eskilstuna. vi mindes våra kära klasskamrater noac näverlur, king louie och hon med pepparkaksögonen som flörtade lite för ohämmat med min speciellt utvalde lektor i litteraturvetenskap. och så var vi på handbollsmatch, roligt och spännande var det. vilket fick mig att inse att jag måste göra upp med mitt sportförakt. mer om det senare. dom vann förresten!


här envisas vi med att äka räkmacka ute.

sedan vidare till eva på österlen. matlagning och tedrickande och långa diskussioner i köket. många pekfingrar i vädret och "men är det inte så att...". speciellt var vi upprörda över j.r.r. tolkien och de osunda värderingarna i härskarringen. det är roligt att vara arg. fast ibland ska man bara let them suck. har jag lärt mig.

hösten börja komma och känslan med att komma bort ifrån hela skiten

billy ringde mig tidigt en morgon
och fråga om jag skulle hänga med
jag frågade vart och han svara "bort"
och vi drog till domus och han fick ut sin lön
jag ringde min mamma och sa "jag sticker nu"
vi hängde på första tåget som stod inne på stationen

kom jag att tänka på när jag åkte genom halmstad häromdagen. och det visade sig att jag kunde skrämmande mycket av texten också. men det är ändå nåt vackert med den. upproret mot den totala förnedringen i att jobba på domus, det ödesmättade uppbrottet, vägen mot undergången. sen kan man ju ifrågasätta budskapet om att den som inte inordnar sig i systemet (och accepterar sitt kneg på domus) oundvikligen börjar knarka i amsterdam. men igår fann jag ett visst nöje i att tänka mig att jag var på väg bort, ut i världen, kanske för alltid. när jag bara skulle till skåne över helgen. du fattar vad det handlar om?

ikväll ska jag på handboll och heja på kerstins love som spelar i ifk kristianstad. spännande ska det bli.

ljuva drömmar

kan man skicka biblioteksbesökare på boot camp? där dom får lära sig att skjuta in stolar, slänga bananskal i papperskorgen och inte stapla böcker i hörnen. hårt som fan ska det vara, gärna med nån snaggad före detta amerikansk militär som skriker åt dom. men det går väl förmodligen inte i mes-sverige.

denna dag

dagens theme song har varit stad i ljus med tommy körberg. och på vägen hem såg jag i ett gymfönster en man som tränade i ett par mikroskopiska jeansshort i åttitalstvätt. i sanning en märklig dag.

om snippor och framstjärtar

har just slukat senaste ottar. temat denna gång var barn och sexualitet. ett ämne många inte vill ta i med tång.

ta en titt på den glada prinsessan till höger. hon vet inte riktigt hur barn blir till. marie på lekis har sagt att en mamma och en pappa ska vara nakna och ligga på varann med ett barn emellan. så blir det flera barn. men var får man då det första barnet ifrån? och ibland när hon är hård i magen tror hon att det kanske är en bäbis som är på väg ut. för hon har brottats naken med sin bästis jocke. om den tredje hemliga öppningen mellan benen vet hon ingenting.

vi sa gudskelov inte framstjärt i min familj. utan kisseblomma. vilket visserligen är väldigt sött. men också talar om klart och tydligt att detta organ kissar man med. inget annat. nu heter det då snippa har jag förstått. jag tycker det är ett rätt illa valt ord faktiskt. det är härlett ur snopp på samma sätt som johanna är härlett ur johan, eller lärarinna ur lärare. gud tog adams revben och skapade kvinnan. lite mer fantasi hade man väl kunnat förvänta sig. nåt eget hade vi väl kunnat få?

förhoppningsvis blir det i alla fall enklare när det finns ett vedertaget ord. men jag tror tyvärr att det fortfarande finns en massa barn som går med en massa konstiga frågor som dom inte vågar ställa till nån. och att vuxna tror att barn är (eller bör vara) oskuldsfulla och så långt det går hållas ovetande om alla dom där "vuxensakerna".

nu känner jag lite att jag har tappat den fina tanke jag hade från början. jag återkommer.

en kvinnas doft

nu när jag inte har nåt liv blir det en hel del film. massa olika filmer faktiskt. i kväll har jag sett parfymen. och känner att jag måste gnälla lite.

jag gillar onda sagor. sweeney todd och så vidare. men den här var... ja, jag vet inte vad jag ska säga. utom att jag blev väldigt illa berörd. jag brukar inte ha några problem med att folk mördar andra folk på film. mördelimörd liksom, så var det inte mer med det. men det här var mer som elefantjakt. man dödar nåt fint och värdefullt för att komma åt en lite skitdetalj. elfenben - eller i det här fallet lukt.

sen gör man visst världens mest fantastiska parfym. som doftar vaddå? kärlek såklart! det vet ju alla att döda unga kvinnor doftar kärlek. och mördaren var ett missförstått geni, en konstnär. men tyvärr finns det inte plats för sådana i denna trångsynta värld. det är då för sorgligt. eller är det nåt jag inte fattar med den här filmen?

en sak till. måste man verkligen vara snygg för att lukta gott?

är tid pengar?

i vår sköna nya värld var det väl meningen att vi skulle kunna luta oss tillbaka lite och låta maskinerna göra jobbet. ändå är det fortfarande nästan omöjligt att ifrågasätta åttatimmarsdagen. man ska göra rätt för sig, basta! att det sedan inte finns jobb så det räcker åt alla, det är ju faktiskt dom lata medborgarnas fel. det finns väl massor av jobb. därute. typ.

man kan till exempel jobba med telefon- eller kanvasförsäljning. lura på folk saker dom inte vill ha i situationer när dom bara vill vara ifred. eller varför inte starta ett företag. hitta på att folk behöver något dom inte behöver som man kan kränga. klart det finns en massa jobb!

jag hoppas att jag aldrig behöver jobba heltid. jag behöver inte alla dom där pengarna. jag behöver ingen platt-tv, ingen ny bil, ingen årlig thailandsresa. jag vill ha min tid. och inte nödvändigtvis till att göra något konstuktivt.

och varför lagar vi inte saker längre? vi borde laga mer. det mesta som går sönder går ju faktiskt att laga. det är nästan alltid värt det, om inte ekonomiskt så i alla fall resursmässigt. varför inte stoppa lite strumpor framför tv:n? att laga en reva i ett par byxor tar kanske en kvart. hur lång tid tar det att jobba ihop till ett par nya?

jag tror många helt enkelt inte vet hur man gör. därför har jag tänkt att man skulle samla en massa information om hur man lagar en massa olika saker någonstans. jag är själv lite dålig på att laga saker, för jag vet inte alltid hur man gör.

hur som helst. tid är inte pengar. men pengar är tid. åtminstone om man är löntagare. inte några nya insikter kanske, men det är så lätt att glömma.

jag som trodde att jag gillade nördar

nu tror jag att jag kanske hatar dom.

och så tänker jag på en annan sak

hur ofta har man inte hört någon säga: "staffan westerberg förstörde min barndom"? hur många går runt och känner så egentligen, djupt och innerligt? men man har hört någon säga det och upprepar det för att det liksom låter bra. två andra såna fraser som jag har hört upprepas i olika varianter är:

1)"vilken tjej jag skulle kunna tänka mig att ha sex med? chloë sevigny!" (det är alltså en heterosexuell tjej som säger detta. nina hemmingsson har till och med gjort en serie om det!)

2) "tacos är verkligen inte första dejten-mat!" (eftersom man alltid spiller och kladdar, vilket aldrig någonsin har lett till att någon fått ligga (vilket alla också "vet" (undantaget skulle möjligtvis vara meg ryan då när hon är så där charmigt klumpig i nån romantisk komedi. men det är ju tyvärr bara meg ryan som är meg ryan.)))

undrar hur det kommer sig att vi känner ett sånt behov av att yttra dessa saker. kanske man tyckte det lät coolt när nån annan sa det nån gång, man vet att det går hem liksom. fast det blir inte så coolt när det upprepas varje gång man äter tacos med folk (och det hände några gånger på nittitalet). det kanske är ett sätt att markera samhörighet, att säga något som "alla vet" och som alla håller med om. förbrödring och så.

eller så är det något slags postmoderna ordspråk. muntligt traderad evig visdom.

jag kan erkänna att jag själv har utbrustit i fras nr. 2. ettan har jag klarat mig ifrån, jag håller med nina; kirstie alley verkar roligare.

wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen

jag sitter och tänker på att vi ofta har ett ganska oreflekterat förhållande till litteratur (böcker, film osv). att vi förväntar oss att få en bit verklighet serverad. att vi avfärdar allt som inte är "som på riktigt". men litteratur är inte som på riktigt. litteratur är en illusion. ju fullständigare illusionen är, desto mindre ser man av det som ligger bakom.

jag tänker på staffan westerberg. stackars staffan westerberg. som försökte göra något som inte var som på riktigt, något som var i grunden absurt, och som inte heller riktigt byggde på de regler i förväntar oss att sagor ska följa (för inom vissa givna ramar accepterar vi litteratur som inte är som på riktigt). staffan westerberg som förstörde en hel generation. nå, han lyckades i alla fall göra ett outplånligt intryck på en hel generation.

jag tänker på den marxistiske litteraturteoretikern pierre macherey, som menade att det är där texten tiger som ideologin blir synlig. i alla samhällen finns sådant man inte pratar om. vad tiger vi om?

in vino veritas

här sitter jag och försöker skriva hemtenta. men vissa dagar går det bara inte. vissa dagar finns inget flow. och till slut sitter man där och förhandsgranskar efter varje framkrystad liten mening och om man kisar lite och tittar på lite håll så är det nästan en halv sida, och inte märks det väl om man ökar radavståndet litelitegrann... suck. igår försökte jag som bekant muta mig själv med vin. det gick väl sådär. det var lite för gott helt enkelt och tillslut blev jag lite suddig på ansiktet. men jag ska ge metoden en chans till. ikväll. snart.

tur att jag bara har ett år kvar av min utbildning. annars skulle jag få lov att gå raka vägen till aa istället för af när jag är klar.

(jag har lite problem med tidsangivelserna här på min blogg. så när jag skrev detta var klockan alltså inte tio i nio på morgon, utan runt sex på kvällen. så nära aa är jag inte än.)

flitens lampa

det är inte så illa att plugga en fredagkväll. inte om man har lite nötter och ett glas vin till Marxism och litteratur. boken är från sjuttiotalet (surprise!), ser i stort sett oläst ut och fick hämtas upp ur bibliotekets magasin. på baksidan står det: "Marxistisk litteraturkritik får allt mer ökad betydelse i Europa i stort, även i vårt land." och sen blev det åttiotal...

så går en dag från våra liv

jag fungerar inte utan kaffe. jag kan inte dricka kaffe utan mjölk. och imorse var mjölken slut. katastrofläge alltså. på grund av kaffebristutmattningen samt massiv yogaträningsvärk kom jag inte iväg till affären heller. jag låg bara på soffan och var förlatmad. som det heter (prova till exempel meningen "nej jag kan inte komma till jobbet idag, jag har drabbats av förlatmning").

när jag ändå låg där på soffan kunde jag ju ändå plugga lite. det var ju bra. men när jag låg där och läste om hur den ökande konsumtionen gör att människor trots kortare arbetstid ändå upplever sig ha mindre fritid, kom jag på att jag faktiskt bara måste köpa en höstjacka. så tio över fem hastade jag ner på stan (dom stänger sex här), rusade runt i alla affärer och konstaterade surt att folk fortfarande inte har fattat det här med klimathotet. ullkappor är verkligen fint. jättefint. men synnerligen opraktist i regn och snålblåst och orkan och översvämning. vi kommer inte att ha en julkortsvit vinter i år heller. särskilt inte här i borås. det kommer att bli regn och slask och jag tänker inte köpa en ullkappa.

så det blev inget. men jag köpte i alla fall två liter mjölk hos bögåke som var världens trevligaste icahandlare som vanligt. så fick jag mitt kaffe till slut. det var min dag det. och den kommer aldrig mera åter.

jag är botad!

de senaste sju åren eller så har jag inte tålt lukten av rökelse. den är så intimt förknippad med ett riktigt svin jag kände en gång i tiden. vi kan kalla honom dumandreas. ja, är man ihop med mig och sedan beter sig illa får man ett nedsättande epitet, så är det bara. vi har slakmicke, rövroger (som sedermera uppgraderades till rövroger ultra - nu ännu rövigare) och kort och gott dumandreas. inte så moget kanske, men dom förtjänar det. hur som helst, rökelsedoft har gett mig fjärilar i magen - och inte av den trevliga sorten. men idag på yogan kände jag ingenting av det. så nu är jag officiellt botad från svinpesten. skönt.

yoga ja. det är en träningsform som passar mig perfekt. men måste det vara allt det där kvasiandliga tjafset runtomkring? meditation - visst. prata en stund kring nåt visdomsord - sure. det gör jag gärna. jag kan till och med lyssna på utläggningar om reinkarnation och karma; det är spännande att höra vad andra människor tror på. men försök inte pracka på mig allt det där. det är lite samma känsla som när man går på möte i en frikyrka (vilket jag har gjort ofrivilligt ett antal gånger). dom tycker synd om en för att man inte är frälst. för att man inte har hittat harmonin. för att man kämpar så och mår så dåligt ibland och tycker livet är meningslöst. men hey, vet ni vad? harmoni är så jävla tråkigt. att ha ångest ger mig faktiskt mer än att lalla runt och vara "lycklig" och lägga mitt liv i händerna på gud eller den kosmiska energin eller vad fan som helst.

därmed inte sagt att inte lycka är efterstävansvärt. men lycka är inte ett konstant tillstånd. lycka finns i ögonblick, i snöfall och kyssar och morgonkaffe och orgasmer och tusen andra små saker. dessutom tycker jag livet blir så oändligt mycket vackrare i kontrast till motsatsen, till utslocknandet.

på tal om slash. igen.

Slash fiction is a genre of fan fiction that focuses on the depiction of romantic (and often sexual) relationships between two or more male characters, who may not be engaged in relationships in the canon universe.
Wikipedia


jag skrev ju tidigare om de där manliga hjältarna och hur deras cirklar rubbas så fort en kvinna träder in på scenen. åtrån och lusten sätter käppar i hjulen, men det är aldrig mannens fel, utan det är kvinnan som frestar, det är hon som så att säga bär med sig sexualiteten in i berättelsen. nåväl, i slash fiction förekommer inga kvinnor (det finns även s.k. femslash men det är ett annat kapitel). männen frestar sig själva och varann och på så sätt faller hela den manliga värdigheten. han, som stod för förnuft, kontroll, tankeskärpa och handlingskraft blir plötsligt alldeles bortkollrad och kroppslig. och kvinnan ser på (d.v.s läser eller skriver) och njuter. det är en dubbel njutning; dels att se en "förnuftets hjälte" falla, dels att det inte sker genom en kvinnas försorg, utan en annan mans (som i sin tur också råkar ut för samma sak). mannen faller så att säga i sin egen grop, och blir det sexobjekt han alltid försöker få kvinnan att vara.

sen kan det ju också finnas en lockelse i uttalat sexuella skildringar där det inte finns någon besvärande könsmaktordning inblandad. nåt slags feministisk porr liksom. finns det förresten inte ett avsnitt av sex and the city där tjejerna tittar på gayporr ungefär på samma sätt som killar (av en viss typ) tittar på vanlig porr tillsammans? ska väl tilläggas att all slash fiction inte är uttalat erotisk.

det här inlägget blev både långt, lite virrigt och i vissa stycken ogenomtänkt. men jag slänger ut det som ett bete i det svarta vattnet och ser om jag får nåt på kroken.

jag skulle köpa vilket djur som helst!

ett par gånger om året blir jag nyförälskad i dessa gossar. de var min pubertala pojkbandskärlek (fast officiellt var det naturligtvis NKOTB som gällde). jag känner nu att det är ett skov på gång.

det var speciellt neil som satte mitt hjärta i brand. hans distans, hans ironi, hans snobbigt nasala brittiskhet, åh!

den här säger väl ungefär vad det handlar om.

stora flickor

jag hittade en fantastisk blogg med tillhörande forum häromdagen: kurvigheter. tips, peppning m.m. för oss stora flickor. där länkas också vidare till denna blogg som bl.a. debatterar om det verkligen är så farligt som "dom" vill få oss att tro att vara "överviktig". som debatten ser ut idag, med fetmaepidemier och så vidare, kan man ibland få för sig att människovärdet är omvänt proportionellt mot ens BMI. vilket såklart inte är sant. men man måste påminna sig, påminna sig och påminna sig. som mitt ex sa; "jag är jätteviktig, jag är till och med överviktig".

såsom i en spegel

hittade en instruktion för hur man gör en schysst femtitalslugg, klart man måste testa... blev inte direkt fantastiskt, men den här bilden blev rätt fin, tagen i spegeln som den är.

jag hade inte tänkt publicera några bilder på mig själv i vuxet format, men vafan. här är jag.

dialektala mysterier

heter det sörpla eller surpla egentligen? jag har alltid trott sörpla, men så är jag ju västmanlänning också, och vi kan inte skilja på u och ö (hemma heter det "mjulk" och "hönd"). alla andra verkar stava med u. surpla alltså. det känns fel.

skörderaseri

jag är husmor idag. jag långkokar. jag tvättar och plockar. jag har rutigt förklä och bär saker på höften.

jag längtar ut i skogen, till svampen. längtar efter att sylta, safta och lagra för vintern. längtar trädgårdsland och äppelträd och dimma över åkrar. men det får bli sen.

här är i alla fal en del av förrförra årets skörd.

på tal om slash...

... det här är så vackert.

man ska väl kunna lägga in videon i själva bloggen, men jag får inte till det. nån mer erfaren bloggare får gärna tala om hur man gör...

inspirationen rinner till

och jag som trodde att det var jag som plötsligt hade blivit dum i huvet och olämplig för högre studier. när de bara var det att jag läste tråkiga kurser med oengagerade lärare som gärna förödmjukade studenterna offentligt.

men nu är det ju roligt igen. jag kan nästan inte fatta det. ett uppsatsämne börjar ta form - en läsarstudie av tjejer som läser science fiction. det finns så många fördomar därute. att science fiction skrivs av män för män. fast delvis är det ju sant, eller har varit i alla fall. hur ser det ut idag? i usa verkar det finnas en hel rörelse av feministisk sf, och en uppsjö av fanzines.

i min tidiga bokslukarålder läste jag mycket av typen "ensam manlig intellektuell hjälte klarar biffen". tintin och sherlock holmes var självskrivna, och det fanns också en del science fiction som passade in i mönstret. det var nästan störande när en kvinna någon gång kom in i bilden. då blev det alltid en massa känslor och tjafs, folk blev kära och betedde sig. kvinnor = sex = bekymmer och fokusförflyttning från de stora, viktiga frågorna. eva frestar adam och så vidare.

hinner inte skriva mer nu, ska ner på stan och äta tapas, mums! det kommer nog mer om detta sen, har lite tankar kring den spännande genren slash bland annat...

jag såg stora havet idag och jag förstod hur stort det var

när jag var ett litet barn - och det börjar bli längesen nu - kunde jag sitta i timmar med kartboken. på någon av de första sidorna i vår uråldriga atlas fanns en karta över havsbotten med undervattniska berg och dalar och bottenlösa djup. åttatusen meter djupt, tiotusen meter djupt, elvatusen. till mormor var det en mil. tänk att åka tio gånger så långt, fast nedåt, i det mörka vattnet.

det var gravar därnere. djupgravar. på kartan var de mörkt mörkt petrolblå. det syntes hur djupt det var. och djupet drog och lockade. vad som var begravt därnere visste man inte.

på finlandsfärjan stod jag på däck och tittade nedåt. sögs ner. kände tyngden av det enorma rostiga skrovet ovanför mitt huvud, och liter på liter på liter med främmande tyngande vatten.

idag när jag skulle kolla upp en adress på eniro råkade jag skrolla mig ut på öppna havet. vet inte om det ens är en satellitbild, för det är bara ett jämnblått färgfält. men svindeln kom. och suget.

jacob hellman är förresten en fantastisk källa till bloggrubriker har jag märkt. synd att han inte gjorde fler låtar.

inte skakad men rörd

mina tårkanaler verkar vara förbundna med en outsinlig underjordisk källa. det salta flödet springer fram vid alla möjliga obekväma tillfällen. igår flödade det över under yogapasset. avslappning och meditation betydde tydligen ältande och sorg. och det behöver ju komma ut. och jag har ju försökt att stoppa det i veckor med feelgoodböcker och -filmer, med att inte lämna en tyst sekund för tankarna att irra.

förra gången jag var nysingel och skör hände samma sak under ett friskis & svettis-pass. en låt att stretcha till, det var faktiskt den här med niklas strömstedt, satte ord på precis det jag kände. så jävla banalt.

egentligen är det väl en tillgång att kunna gråta. men det skulle vara skönt att kunna vrida åt kranen ibland, att kunna uppföra sig som folk. det är ju inte riktigt socialt accepterat att gråta i tid och otid. att gråta är att tappa ansiktet, att släppa på fasaden. som att man har spelat allt annat och bara gråten är sann. när gråten egentligen bara är ett av många uttryck.

kanske är det inte jag som borde gråta mindre. kanske är det resten av mänskligheten som borde gråta mer. "... därför att ögonglasen skola tvättas ibland för att man skall se klarare." det visste till och med strindberg.

att jobba med människor gör dig förr eller senare till misantrop. människor är ouppfostrade. människor skräpar ner. människor kissar bredvid, skjuter inte in stolar och försöker alltid hitta kryphål. framförallt är människor jävligt gnälliga...

lovely beak boots

här är dom. i vinter ska jag vara näbbigare än nånsin! lite mer patina hade varit fint dock, men det kommer väl med tiden.

det slår mig nu - håller min blogg på att urarta till en titta-vad-jag-har-köpt-blogg? jag får hålla mig i skinnet.

skönheten och odjuret

såg en affisch för filmen Wall-e på vägen hem från coop. jag är rätt sugen på att se den; jag gillar robotar (mina favoriter är nog Huey, Dewey och Louie i Silent running; kan man bli mer uttrycksfull utan ansikte?). Men något som stör mig är denna evinnerliga upprepning av skönheten-och-odjurettemat. han: en sjaskig rosthög, hon: skinande ny och vit. såklart. ger mig fan på att det kommer en scen där han råkar lämna oljiga avtryck på hennes perfekta vita yta.

visst det är fint att den som själv är vacker kan älska någon som inte är det, men varför är det aldrig tvärtom? varför är hon aldrig skitig och ful och han en ouppnåelig skönhet? för att bli älskad av den sköne måste honodjuret alltid genomgå någotslags förvandling och den fula ankungen bli en svan. det finns väl i och för sig ett exempel, den mysputtriga hollywoodsoppan Min stora kärlek. där ser han ju faktiskt hennes inre skönhet. inuti är hon smal.

babel

det här meddelandet har jag fått från en fransman. jag misstänker att det har gått igenom något slags översättningsmaskineri...

ello gudinna skönhet jag att du är bra är att du åkte till God Jul och dina nära relationer jag vill ska veta att du via vår e-post i riktning eftersom när de ser mig Jag föll för täckning av ditt leende som påminner så mycket har av en ängel är bredvid din ser att den verkliga områden i rose färg är med ögon som är sant solens strålar för olyckor i hjärtat att jag ge till m

mera skor

jag har just ropat in ett par näbbstövlar på tradera. är det en bra sak? jag vet inte riktigt.

friskt vågat

nu är det nya tag som gäller! jajamensann!

lite oroväckande är att jag har börjat googla en gammal förälskelse. jag vart lite nyfiken på om han fortfarande är ihop med sin gunilla å så. kollar lite om hans jobb. undrar om jag är på väg att bli en stalker...

bara, bara vara vänner

nu har jag tagit det sista avskedet. kläder som har legat blandade med andra i tvättkorgar har skiljts åt för alltid. rena kläder som har legat i garderober på olika sidor av stan luktar fortfarande som om det var möjligt.

när man vet att det är rätt, hur kan det göra så ont? (ja, det är nu min blogg blir banal) hur kan den absoluta intimiteten bytas mot pinsamma tystnader? och så kan man ju inte låta bli att röra vid varann. och då är intimiteten där igen. som om inget hänt. som om kropparna inget vet.

jag är en människa som både hatar och älskar avsked. jag är förfärligt svag för det bitterljuva. jag är lite av en marianne dashwood faktiskt. jag frossar i känslor. men nu känner jag mig mest bara trött. det var ett vackert avsked. men till slut sa jag till honom att gå. att vi inte skulle dra ut på det. sen kvävde jag mina tårar. helt out of character.

och sen då? aldrig ses igen? vara vänner? ingen vet.

jag försöker tänka att de underbara människorna jag har varit nära fortfarande finns därute. som fixstjärnor.

klass å sånt

jag var länge väldigt politiskt omedveten. i sjuan höll jag på att bli inlurad i liberala ungdomsförbundet. frihet är ju fint tyckte jag, men som tur är blev det inget av det hela. sedan undvek jag ämnet några år, och när det var dags att rösta för första gången, tyckte jag att jag var smart när jag valde bort höger-vänsterskalan och röstade på miljöpartiet. det gör jag förresten fortfarande, men av lite andra anledningar.

vi pratade aldrig politik hemma. mina föräldrar röstade på sossarna. det har dom alltid gjort och det kommer dom förmodligen alltid att göra. allt annat, både till höger och vänster, är i deras ögon lite suspekt.

pappa pluggade när jag var liten, och tog så småningom studenten från teknisk linje. mamma läste in högstadiet för några år sedan. innan hade hon bara sexårig grundskola, husmodersskolan (!!!!) samt barnskötarutbildning. min farbror är civilingenjör, och det är han som sitter inne med familjens samlade erfarenhet från högre utbildning. mina föräldrar upphörde aldrig att förundras över att dom hade fått så intelligenta barn.

under mitt andra år på lärarprogrammet kommer så en lärare och påstår att någon någonstans har sagt att barn från arbetarfamiljer har en så kallad "begränsad språklig kod", som är mycket situationsberoende, till skillnad från den utvecklade koden, som medelklassbarnen begåvas med. detta skulle kunna inverka menligt på dom små arbetarbarnens prestationer i skolan.

först blev jag arg. jag vet inte om man kan kalla mina föräldrar för arbetare i traditionell mening, men det är ju helt klart att de tillhör den mindre utbildade delen av befolkningen. trodde den här människan (basil berstein, heter han för övrigt) att vi i arbetarklassen bara utstötte gutturala läten vid middagsbordet och var helt oförmögna att tillägna oss undervisning? det fanns minsann massor av böcker i mitt barndomshem! tänkte jag trotsigt.

det här var, tro det eller ej, ett slags uppvaknande för mig. jag hade nog faktiskt aldrig tänkt att jag kunde tillhöra en specifik samhällsklass. jag var ju min egen. jag var ju unik. och jag var absolut inte som mina föräldrar. jag skulle ju skaffa mig en utbildning. jag hade ju ingenting med arbetarklassen att göra.

men efter mitt möte med basil bernstein började jag se helt andra saker. jag såg varför jag hade känt mig så vilsen på gymnasiet. varför jag var den enda i klassen som inte tycktes ha kompetens för sällskapslivet, som inte visste hur man förde sig eller hur man pratade. etter värre blev livet som student i uppsala, studentsnobbismens högborg. vad skulle jag där och göra?

av någon anledning verkar folk rädda för att prata om klass och klasstillhörighet. många verkar på fullaste allvar tro att vi skapar oss själva. jag försöker inte förhandla bort individens ansvar för sitt liv. men vi blev dom vi blev innan vi hade kontroll över våra liv. de förutsättningarna måste vi alltid förhålla oss till när vi gör våra fria, aktiva val. jag kommer förmodligen alltid att dras med mitt arbetarklassjälvförakt, jag kommer alltid att ha svårt att passa in. även på en klassresa har man en massa bagage.

det här med att blogga

är fan så svårt. i ett av de första inläggen skrev jag något om att jag skulle träna på att skriva utan att censurera mig själv. hahaha, mycket lustigt! resultatet blev uppenbarligen en mycket mager blogg, med väl uttänkta, synnerligen ospontana inlägg. hyfsat skitenödigt, som vi säger här i borås.

problemet kanske är att man inte vet vem man skriver till. alla som någon gång tänkt bli svensklärare vet hur viktigt det är med en verklig mottagare för att en text ska bli autentisk. här på nätet har man visserligen massor av potentiella mottagare. men man vet inte vilka dom är. och dessutom vet man precis vilka vissa av dom är. hur mycket insyn vill jag ge dom i mitt liv?

bloggar är en stor del av charmen med internet. jag vet att många stör sig på allt informationstunt, privat pladdrande. en googling ger ju ofta miljarder bloggträffar som är totalt ointressanta om man verkligen söker information om något. men det är väl själva sökningen det är fel på? möjligheten borde finnas att fitrera bort vissa typer av dokument, inte bara vissa söktermer. hur som helst, alla har rätt att finnas i vår fantastiska cyberspace.

tillbaka till min egen blogg, min boråsblues. den kommer nu att få en ny inriktning. den kommer att bli ytligare, banalare, privatare. den kommer att vara till för mina vänner, som jag har flyttat långt ifrån. de andra, som av en händelse snubblar över min blogg, skiter jag faktiskt i. fast dom får ju såklart läsa om dom vill...

precis när ni (och då menar jag alla ni som följer min fantastiska blogg!) trodde att bloggen avsomnat för gott, kommer jag tillbaka med förnyad kraft och en massa blues!

singel igen. samma gamla mönster som upprepar sig. man kommer nära, trasslar in sig, börjar tvivla, hoppar bungyjump i känslotrådarna, som brister såklart - och man är fri. utan bindningar till något. utan ansvar mot någon. redo att fly, börja om, bli en annan. och stråk av oändlig trötthet däremellan.

jaja, allt det där vet ni ju.

/a

f***ing skor!

vad är ett rimligt pris för ett par skor? hur mycket ska man vara beredd att betala för att få riktiga skor, som håller?

förra året hittade jag äntligen ett par stövlar. jag hade letat i flera år. men mina kraftiga (läs: inte anorektiska) vader satte stopp för alla stöveldrömmar. men så, ca 7 år efter att det blivit modernt med höga stövlar igen, insåg skobranschen att människor har olika storlek inte bara på fötterna utan också på benen. jag var överlycklig. ett par stövlar, i riktigt skinn och inte nåt fult stretchmaterial. dom var dyra. 900 spänn hostade jag upp. det är mycket pengar i min värld. men jag såg det som en investering. stövelproblemet löst för flera år framöver.

drygt ett år senare, efter att ha använt stövlarna kanske 15 gånger, tappar jag plötsligt en klack. bara sådär. hos skomakaren får jag veta att det kommer att kosta 250 kronor att fixa, eftersom han måste byta klack på båda skorna.

slutsats: om man varje år måste klacka om sina dyra stövlar för flera hundra, varför då inte i stället köpa riktigt billiga stövlar, använda en säsong och sedan köpa nytt? så kan man dessutom varje år få det allra allra senaste.

sånt här gör mig riktigt riktigt arg. ska det inte vara möjligt att vägra slit-och-släng genom att köpa grejer som håller? betala mer för kvalité? jag undrar vad det var jag betalade för egentligen. eller om jag helt enkelt skulle ha betalat ännu mer om jag hade velat ha skor som höll mer än en säsong av måttligt användande. är jag naiv som tror att nästan tusen spänn betyder bra skor?

lösensumma?

oh no! mina alfapetregler! kommer jag att få små bitar av dom med posten?

åh gudrun!

var på väckelsemöte med gudrun schyman igår. om feminism. jag vill bli som gudrun. rolig, kunnig, skarp. och med pondus.

tyvärr tenderar såna här föreläsningar att bara locka redan frälsta. förutom de två män som plösligt reste sig och gick i protest. dom var nog inte frälsta. och blev det nog inte heller.

det bästa av allt var gudruns argument för delad föräldraledighet. "det handlar inte om pengar. att stanna hemma handlar om en individuell kärleksrelation som varje förälder har till sitt barn. det kan man inte delegera till någon annan." varför man nu skulle vilja det. men det finns det uppenbarligen många män som är beredda att göra. (herregud vad den man som vill skaffa barn med mig kommer att ha att bevisa! kan man kanske skriva nåt slags kontrakt? så man inte sitter där sen som en annan bitterfitta, lurad att ta ut alla föräldra- och vabdagar och få usel pension)

lite besviken blev jag dock på gudruns försök att ta död på "gamla fördomar" om feminister. som att vi inte skulle raka oss under armarna. det gör vi inte heller! flera av oss har också hängbröst. men det är liksom inte det det handlar om.

oxfilé

en gång hade jag en oxfilé. den hade kommit i min ägo efter en separation. mitt ex tog den ur den före detta gemensamma frysen, gav den till mig och sa: "jag vet att jag kommer att köpa oxfilé igen. men jag tror inte du kommer att göra det." så. en oxfilé.

den låg många månader i min frys, nästan bortglömd bakom sejblock och fryst spenat. tills jag en dag bestämde mig för att flytta långt långt bort. så långt bort att oxfilén inte kunde följa med. under några sommarveckor tömde jag kyl och skafferi, skänkte mina sista blåbär till mor och far. oxfilén fick dom också ta hand om.

tanken var att jag skulle laga en grandios avskedsmiddag till mina nära och kära. för första, och kanske sista gången, bjuda på oxfilé. men så var det det där med mormor. som har lite svårt att tugga. vore det inte bättre med köttfärsbiffar ändå? menade mamma.

oxfilén låg kvar i frysen. som ett blodigt köttigt samvete.

sista veckan innan jag åkte tog vi så fram den. undrade förhoppningsfullt om den verkligen hade hållit sig så länge. men enligt bäst-före-datumet skulle den gå att äta minst ett halvår till. och inte kan man slänga en fullt funktionsduglig oxfilé.

en måndag åt vi upp den. men ris och vidbränd sky. mamma, som jobbade den kvällen, smakade inte ens.

om den var god? jovars. det bästa var ändå att vi blev av med den.