Rock'n'rollgrabbar

Nu ska jag berätta om en ung man jag kände för länge sen. Han var så jävla rock'n'roll. Han ville leva hårt och dö ung. Han bodde i sina skinnbrallor och Jim Morrison var hans husgud. Hans favoritbok var Bulgakovs Mästaren och Margarita, och hade man inte läst den kunde man lika gärna gå och dränka sig. Han lånade pengar men tyckte inte att han behövde betala tillbaka. Och om man ändå ville ha sina pengar tillbaka, beskyllde han en för att vara en ytlig bracka. Så här i efterhand kan jag tycka att det finns en viss humor i att hans föräldrar bodde på Östermalm.

Han kunde charma vem som helst. Och särskilt mig. Tyvärr blev han rätt besviken när det visade sig att jag varken hade läst Mästaren och Margarita eller jobbat som strippa. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Skulle han ignorera mig? Eller skulle han uppfostra mig? Det blev en rätt misslyckad blandform; varannan dag uppfostran, varannan dag inte låtsas om. Uppfostran var för det mesta verbal. Men ibland hade jag blåmärken på armarna efter hans nypor. Det var när han hade provat den behavioristiska modellen.

Han hade en särskild fäbless för trasiga människor. Men de måste vara trasiga på rätt sätt. Till exempel kvinnor som försörjde sig på sina kroppar, de var hans favoriter. Tjejer som gjorde misslyckade självmordsförsök var däremot ytterligt patetiska. "Åh nej, inte en sån där ropa-på-hjälp-tjej!"

Jag har fortfarande inte fått tillbaka mina pengar. Men det är okej. Den lektionen var värd mycket mer än femhundra spänn. Även om jag inte lärde mig riktigt det han hade tänkt sig.

Min fars dotter

är jag utan tvekan. Ibland är det bra, som när man ärver fylliga läppar och långa ögonfransar. Ibland är det dåligt, som när man ärver allergier. Och sömnvanor. För min far är en man som kan sova, det ska ni ha klart för er! När han i sin ungdom jobbade på varv och bodde i barack i Göteborg fick hans kompisar bryta sig in för att stänga av hans väckarklocka sådär klockan två på eftermiddagen när dom inte stod ut längre. Pappsen, han sov vidare han.

Han är överlag extrem i det han gör, far min. Han vet inte vad lagom är. Han har kafferekord på ett fik i Blötberget (23 koppar på en eftermiddag), och när han bara var en liten parvel hade han för vana att springa ut framför bilar för att "testa bromsarna". Tills han hamnade under bryggarbilen, klarade sig oskadd men förmodligen fick smisk så han inte kunde sitta på flera dar.

Sånt har jag aldrig gjort, jag är lugn och skötsam jag. Men jag sover. Till exempel tolv timmar per natt utan att vakna av väckarklockan. Nu har jag just ätit frukost, och klockan är 17.01. God morgon!

En dikt för M.J. (alltid M.J.)

Du
har två par urtvättade svarta jeans
och ett sätt att spärra upp ögonen,
inte när du blir förvånad
utan när du vet att du
förvånar.
Liksom förtjust.

Du
har hus på landet
och barn som du brukar hämta.
En kvinna som inte är din fru
har jag sett i telefonkatalogen.

Du
har nariga händer,
ett pojkfräckt leende
och en såndär rygg som är naken
även med kläderna på
(också över tinningarna ligger något naket
och alldeles sant).

Och det händer att jag måste hejda mig
för att inte smyga upp bakom
och lägga kinden emot
och andas
i samma takt som du.
Så att du skulle få blunda
för en gångs skull.

Tävlingen avgjord!

Jag hade inte mindre än två (2) deltagare i min tävling. Den ena svarade åt helsicke fel. Men den andra svarade rätt! Och det var såklart the one and only, den oförlikneliga queera bibliotekarien! Egentligen borde väl en barnlitteraturvetare ha diskvalificerats från tävlingen, men det har ju inte direkt drösat in rätta svar...

Den stiliga unga damen är förstås Tove Jansson. Vi är väl kanske mer vana att se henne ute i havsbandet i gummistövlar och randig tröja. Kanske också lite mer märkt av tidens tand. Men så här har hon också sett ut.

Är det någons liv jag skulle vilja leva, är det nog Tove Janssons. Lekfullheten som fanns där hela hennes liv, friheten, vänskapen, äventyrligheten. Men samtidigt lyckan i det lilla. Om du någon gång har vägarna förbi Tammerfors, ta då en tur till muséet Mumindalen. Där finns utställda de fantastiska miniatyrmiljöer som Tove och hennes livkamrat Tuulikki Pietilä byggde. Vuxna människor som kan leka på allvar, det är nåt det!

Sen funderar jag lite på om jag lider inte av penis-, utan mustaschavund. Det har varit mycke mustascher på sistone.

Då kommer han med mustaschen

De senaste dagarna har jag lyssnat smått fanatiskt på Queen. Och så sjunger jag med i Bohemian rhapsody fast jag knappt kan texten, det blir mest Figaro, Figaro i olika tonarter. Bra låt det där. Och Freddie Mercury, jag kan bara inte sluta fascineras! Den präktiga mustaschen är liksom bara början.

Och så minns jag såklart en skrivarkurs jag gick för några år sedan. Alla hade sina egna projekt att arbeta med, och så sågs vi sådär en gång i månader och gav varandra respons. I min responsgrupp fanns en medelålders dam som skrev en minst sagt udda historia om en kvinna som fick kontakt med en ande, vilken visade sig vara hennes stora kärlek ur ett tidigare liv. Hon skärmade av sig mer och mer från man och barn, försvann in i de högre sfärerna med sin älskade Aharon. Andesex förekom också vill jag minnas.

Det som var det riktigt spännande var att den här anden en tid hade levt på jorden som en känd rockstjärna. Freddie Mercury. Att kvinnan som skrev alltihop dessutom skrev om sitt eget liv, precis som det hade hänt. På riktigt. Var nog mer skrämmande än spännande.

Vad alla borde veta om blyghet

1. Det finns inga blyga människor som inte är medvetna om sin blyghet. Oh nej, i själva verket finns det ingenting vi vet bättre än just detta. Det finns därför ingen anledning för självsäkra pösmunkar att i tid och otid påpeka detta.

2. Genom att peka på blygheten gör man snarare den blyge en otjänst. Vad vi inte vill ha är fokus på vår egen person och våra "svagheter". Antagligen vet pösmunkarna mycket väl detta, men kan inte låta bli att påpeka det ändå.

3. En blyg person är inte nödvändigtvis en dörrmatta. Blyghet och integritet går utmärkt att kombinera.

4. Blyghet är heller inte nödvändigtvis en svaghet. Att vara blyg är att erkänna den Andre som subjekt, att vara medveten om den Andres blick. Men ändå våga visa sig, blotta sig utan den sociala kompetensens glatta fernissa. Att vara blyg är att vara modig.

5. Blyghet innebär självfokusering. Men ger också människokännedom i förlängningen. Genom sig själv känner man andra.

Så, en snabbkurs i blyghet för dummies. Annars har jag idag varit på mitt livs första styrelsemöte. Som ni säkert förstår var det där jag var blyg, och det var där pösmunken förtjust petade på denna ömma lilla punkt. Och mitt vana trogen försvarade jag mig med att detta ju faktiskt var mitt första styrelsemöte och att därför valde att mest iaktta och insupa atmosfären. När jag egentligen skulle ha sagt: "Ja, jag är blyg. Har du problem med det?"

Ja, ibland är jag en dörrmatta också.

Grabbarna på nätet

Nätdejting är en spännande sysselsättning. Ja, det är väl en aningens aning fjantigt också. Men vad ska en ensam flicka göra när friarna inte behagar stå på rad utanför dörren? Hur som helst, i ett svagt ögonblick råkade jag slinta på tangentbordet och betala pengar för att få obegränsad tillgång till läckra nätgrabbar under hela tre månader. Nu är de månaderna snart slut, och det är dags att summera.

Jag kan för det första kontatera att nio av tio presentationer från det manliga klientelet ser likadana ut. Man är äventyrlig. Man har tröttnat på kroglivet. Man vill ha någon att "mysa med". Ibland är man också "possetiv". Man gillar att resa. Man åker skidor. Man poserar på tropiska stränder. Eventuellt med surfingbrädor. Man tränar. Och tränar. Och tränar.

Allvarligt talat, när blev "att träna" ett intresse? Är det inte fotboll, löpning, slalom, orientering, klättring, dans, innebandy eller golf som man är intresserad av? Att säga att man är intresserad av träning är ungefär som att säga: "Eftersom jag gillar att hålla mig fräsch, är ett av mina stora intressen duschning."

Och sen dessa förifyllda formulär. Satans påfund är vad dom är. Man kan till exempel kryssa i om man är "smal", "ganska genomsnittlig", "vältränad", "kraftigt byggd" eller "några kilo för mycket". Vaddå "några kilo för mycket"? Vem fan bestämmer det? Lägg inte sådana värderingar i min mun, tack så mycket!

Jag låter nu den här epoken gå i graven utan vidare omnämnande.

Fast, det måste jag tillägga, även i nätdejtingens grumliga vatten kan man vaska fram ett eller annat guldkorn.

Ytterligare ett litet tillägg: Min egen presentation är förstås tokoriginell och dessutom både rolig, kreativ och intellektuell...

sveriges första bög

när jag var i de tidiga tonåren trodde min pappa att jag var kär i jonas gardell. jag köpte alla hans böcker. läste dom halvt i smyg och tackade min lyckliga stjärna för mammas ointresse för litteratur. för det var en hel del sex vill jag minnas. bögsex.

jag var såklart inte alls kär i jonas gardell. men hans käreksskildringar tog mig med storm, och det var nog första gången. jag har aldrig kunnat leva mig in i dom där kille-tjej-romansgrejerna. tjejerna var alltid så vackra och blonda och självsäkert nyckfulla. själva föremålet för åtrån.

jag var mer av en iakttagare. dessutom övertygad om att jag var obotligt ful. det var jag inte såklart, men att veta det nu hjälpte ju inte då. men i jonas gardells böcker kunde jag leva med den älskande ynglingen, känna med i hans åtrå, vara iakttagare av den manliga skönheten. jag var övertygad om den gamla grekiska sanningen att det inte finns något vackrare än kärleken mellan två män. ett tag gick det så långt att jag misstänkte att jag kanske var transsexuell och homosexuell. jag ville vara en kille som gillade killar helt enkelt.

ja, det var en märklig tid i mitt liv. jag är glad att jonas fanns med mig då. jag är glad att han var precis så melodramatisk som mitt tonårshjärta behövde. han var nästan sveriges första bög. och för mig en glimt av en annan värld, en annan sorts kärlek.

passa på att se hans de halvt dolda medan den fortfarande ligger ute på svt play. dramatiskt och symbolmättat som vanligt. men jag förlåter honom allt.

dagens tips: pensionärsdokumentär från 1986

filmen bussresan (på svt play) måste ni bara se. en gammal ungkarl ger sig ut på sitt livs första utlandsresa, med buss till holland. scenen på passkontoret rörde mig till tårar, hans generade stolthet över uppmärksamheten när ögonfärg ska kontrolleras, längd ska mätas. att denna bortkomna och blyga man vågar ge sig ut i det stora äventyret i främmande länder!

och tanterna som, ganska hetsigt, diskuterar vad som egentligen är fram- och baksidan på åreskutan. tanterna som sitter med handväskan i ett fast grepp i knäet på sina hotellrum, eller i sina strykfria polyesterklänningar från åshild på den fina restaurangen. och så dessa historier som döljer sig därbakom. dessa vänskaper som uppstår. romantiken som spirar.

det är så vackert.

johnny boy

jag vaknade i morse och tänkte på johnny. johnny var min första pojkvän någonsin, ja faktiskt den första person (förutom ett blandat urval fula gubbar) som överhuvudtaget hade visat den sortens intresse för mig.

johnny bodde i hyreshusen på andra sidan bäckby centrum med sin köksfläktsrökande morsa. johnnys pappa var död och i hans ställe fanns en vag karaktär vid namn kjell.

johnny gick i obs-klass. ofta skolkade han och hängde på våra lektioner i stället. han tydde sig till vår so-lärare ulla berg, som förtjust slöt honom till sin fylliga barm. han behöver lite kärlek, förklarade hon för besökande föräldrar.

johnny var småtjock, hade tättsittande ögon och potatisnäsa. han såg snäll ut. han retades med mig sådär som andra pojkar retades med andra flickor. detdär som vuxenvärlden förklarade med att dom var kära. det hade jag inte upplevt förut. den allvarliga, tillbakadragna flicka som var jag blev överväldigad och blossande.

på min födelsedag kom johnny och hans kompis eddie hem till mig och åt smörgåstårta. vi lyssnade på guns 'n roses i vardagsrummet och jag fick en kram. när johnny skule gå hem följde jag honom en bit och vid gångtunneln under järnbruksgatan kysste han mig. han sa att jag var nästan vacker i marskvällens svaga ljus.

en månad och tio dagar varade mitt livs första förhållande. vi höll till i johnnys sunkiga rum eller vid biljardborden på roffes sportcenter. han fick ta mig på brösten utanpå bh:n. han sa att jag var söt. att gudarna visste vad dom gjorde när dom skapade min kropp. han kallade mig sin egendom.

andra dagar fanns jag inte alls. andra dagar gjorde han slut med mig och sa att jag borde tvätta mig oftare. själv stank han milsvitt omkring av billigt rakvatten. sen blev vi ihop igen och pratade om att göra det. för det var viktigt att få det gjort. en gång när vi låg och kramades i hans säng körde han ner hakan i mitt ena bröst så jag hade ont i flera dagar efteråt. jag har fortfarande en liten knöl där. en annan gång tog han fram en köttyxa som han hade gömt under sängen.

sista gången han gjorde slut berättade han att han hade andra flickvänner. en brud i varenda håla i hela västmanland. jag var lite lite stolt över att ha ett alldeles eget svin att hata.

jag var fjorton år.

trygghet

en av mormors bröder ligger på sjukhus i vasa med förstörda njurar och KOL. han är lillponken, sladdbarnet, som fick samma namn som sonen de hade förlorat några år tidigare. han som aldrig fick någon egen familj fast han är så barnkär. han som övertalades ta över föräldragården i en liten håla i finska österbotten, fast han inte ville egentligen. som tog hand om sin mamma tills hon dog i början av sjuttiotalet, som fogade sig i sin lott, avstod från kvinnan hans mor inte godkände. som försökte sig på ekologiskt jordbruk för över trettio år sedan men fick ge upp. som har de starkaste armarna jag vet.

i början av åttiotalet fick han vår hund. vi tog honom med oss dit på semester, såg honom löpa som ett svart streck genom potatisåkern, såg det omedelbara samförståndet mellan hunden och gubben. han fick bli kvar. där var han mer behövd. varje år åkte vi tillbaka och hälsade på. hunden kände igen oss, var överlycklig, så där hundlycklig som bara hundar kan vara. och jag älskade den där hunden så det gjorde ont. när han började bli gammal kunde jag vakna kallsvettig och känna "nu är han död". men det var han inte, inte förrän jag redan hade sörjt honom färdigt. sexton år blev han. på slutet var det illa ställt, på nätterna gnällde han och jag fick sitta bredvid honom på golvet och stryka hans grånande päls för att han skulle lugna sig. han led men min gammelmorbror kunde inte med att låta avliva hunden. fast till sist blev det ju så ändå. efteråt fick han aldrig tillbaka livsglädjen riktigt. det är tolv år sedan.

jag inser att jag är bortskämd. jag har min mormor i livet och därtill de fyra av hennes bröder som överlevt krig och elände. min morfar har jag aldrig träffat, men bröderna granlund har varit mina ställföreträdande morfäder. speciellt då lillbrorsan. och nu vet vi inte om han klarar det här. och visst har han levt sitt liv, även om det inte blev riktigt som han ville. men ändå. det är en värld som går förlorad. illusionen av trygg beständighet blir omöjlig sedan.

vår generation bygger aldrig upp nåt slår det mig ibland. vi bryter ner en massa saker, som förvisso behöver brytas ner, men bygger vi verkligen något? vi bygger oss själva kanske. ensamma monader som flyter runt, krockar med varann ibland för att sedan skiljas åt igen. våra föräldrar får stå för den stabila tryggheten. dom ska stanna där dom är och alltid finnas för oss. vi vill ha friheten men är inte riktigt beredda att bära dess villkor.

jag vill börja bygga snart. inte samma som mina föräldrar byggt, men något. som står fast när allt annat rasar. som det måste rasa.