de senaste sju åren eller så har jag inte tålt lukten av rökelse. den är så intimt förknippad med ett riktigt svin jag kände en gång i tiden. vi kan kalla honom dumandreas. ja, är man ihop med mig och sedan beter sig illa får man ett nedsättande epitet, så är det bara. vi har slakmicke, rövroger (som sedermera uppgraderades till rövroger ultra - nu ännu rövigare) och kort och gott dumandreas. inte så moget kanske, men dom förtjänar det. hur som helst, rökelsedoft har gett mig fjärilar i magen - och inte av den trevliga sorten. men idag på yogan kände jag ingenting av det. så nu är jag officiellt botad från svinpesten. skönt.
yoga ja. det är en träningsform som passar mig perfekt. men måste det vara allt det där kvasiandliga tjafset runtomkring? meditation - visst. prata en stund kring nåt visdomsord - sure. det gör jag gärna. jag kan till och med lyssna på utläggningar om reinkarnation och karma; det är spännande att höra vad andra människor tror på. men försök inte pracka på mig allt det där. det är lite samma känsla som när man går på möte i en frikyrka (vilket jag har gjort ofrivilligt ett antal gånger). dom tycker synd om en för att man inte är frälst. för att man inte har hittat harmonin. för att man kämpar så och mår så dåligt ibland och tycker livet är meningslöst. men hey, vet ni vad? harmoni är så jävla tråkigt. att ha ångest ger mig faktiskt mer än att lalla runt och vara "lycklig" och lägga mitt liv i händerna på gud eller den kosmiska energin eller vad fan som helst.
därmed inte sagt att inte lycka är efterstävansvärt. men lycka är inte ett konstant tillstånd. lycka finns i ögonblick, i snöfall och kyssar och morgonkaffe och orgasmer och tusen andra små saker. dessutom tycker jag livet blir så oändligt mycket vackrare i kontrast till motsatsen, till utslocknandet.
