hahahaha!

kvällens skratt: fråga barnen på p1 (perfekt till disken). en gubbe ringde in och frågade barnen om man ska ta med sig egna kassar till affären.
- ja, sa barnen.
- men ska man ha en tygkasse då? frågade gubben
- ja, sa barnen.
- men då ska det vara organiskt odlad bomull, sa gubben.
- ja, sa barnen.
- jag har alltid två kassar i min bil, sa gubben.

här sker en plötslig fokusförskjutning i diskussionen som den stackars gubben inte hade räknat med. han blir plötsligt ifrågasatt av barnen! för inte åker man väl bil till affären!? åh så roligt när någon som är ute efter att uppfostra någon annan (gärna "mindre vetande") faller på eget grepp.

sen blev jag lite ledsen av att höra hur lite som har hänt sedan jag gick i skolan. barn har fortfarande ingen uppfattning om olika funktionshinder, känner ingen funktionshindrad och vet överhuvudtaget inte riktigt vad det handlar om. "dom är sjuka", "dom går i en egen klass", "man kan inte prata med dem" och så vidare. där har vi vår nya kunskapsskola. inget flum och daltande med såna där handikappade! och sen frågar man barnen om man tycker att de funktionshindrade ska få gå i samma skola som dem. sån typisk skolfråga. klart barnen svarar ja, som dom väluppfostrade barn dom är. och så kan vi luta oss tillbaka och vara nöjda.

jag tänker osökt på den här gamla hederliga sketchen. visar man tillräckligt tydligt vilket svar man vill ha, så får man det. särskilt om den man frågar är i underläge.

vad poliserna är unga nuförtiden

kom jag på mig med att tänka i morse när jag mötte fyra stycken vid ingången till vårdcentralen. sen fick jag träffa en läkare, som också var jätteung. eller tja, typ i min ålder. dessutom pojkbandsfager. sen var jag till optikern. och hon var också jätteung. jag tror detta kan vara en ny trend. för det är väl inte jag som håller på att bli gammal?

den unga läkaren var jättetrevlig och förstående. men det hjälps inte. jag vill ju träffa en vuxen människa! en medelålders kvinna helst, som skjuter upp glasögonen i pannan på det där förtroendeingivande sättet. så det så.

i mina öron

det här är en sympatisk idé. man kan lägga in sin favvoartister och få tips på annan musik som liknar. mycket praktiskt för mig som tycker det är svårt att hålla sig uppdaterad när det gäller musik. men lite skumt är det ju att jag har fått lyssna på den här sju gånger på två dagar. å vad söt han är lille marc almond! speciellt jag-dansar-tryckare-med-mig-själv-movesen på slutet.

tisdagsvisdom

jag tror jag gillar min yogakurs i alla fall. idag fick vi nämligen en reviderad version av förra veckans visdomsord. här ingick till och med frasen "fri vilja"! fast sen blev det en märklig diskussion i alla fall.

men jag ser det lite som en (oavsiktlig) kurs i argumentationsanalys. jag menar, finn fem fel i frågan "tror du på slumpen eller ödet?". pengarna eller livet liksom, pest eller kolera. jag tror på kausalitet och fri vilja (inom vissa ramar). nåt annat vore väl inte möjligt om man ska leva i den här världen också? både ödet och slumpen är ju världsbästa ursäkter för att slippa ta ansvar.

vi var två tappra som inte trodde på ödet. det skrattades lite överseende åt oss och sen fick vi gå hem.

biologism

nu ska vi hetsa lite mot biologister. alltså dom som tycker inte bara att det finns stora biologiskt grundade skillnader mellan mäns och kvinnors psyken, vilket kanske det gör. utan också att vi bör rätta oss efter detta. för NATUREN är vis, ack så vis. den har inrättat allt till det bästa. bara att rätta sig i leden, ställa sig vid spisen med en unge på varje höft och njuta av tillfredställelsen i att man äntligen har hittat sitt uppdrag i livet.

jag brukar tänka så här. att NATUREN väntar på varje tillfälle att ta över dig. varje del av din kropp är ett potentiellt ekosystem. din hud och dina slemhinnor, ditt blod, dina lungor, din hjärna. överallt kan liv spira och leva. vilda djur är som bekant fulla av parasiter; skabb, mask, virus och bakterier. här har du ditt naturliga tillstånd. sluta tvätta dig. ät rått kött. och sjukvård är jäkligt onaturligt faktiskt.

slutsats: NATUREN är inte god. NATUREN vill inte ditt bästa.

drastiska jämförelser? jo det är det ju. det är också ganska drastiskt att tro att den moderna människan, präglad av tusentals år av kultur och teknik, ska kunna föras tillbaka till något slags "naturligt tillstånd". vi har tvingat ut naturen ur våra kroppar, så gott det nu går. varför vill vi ha den i våra hjärnor?

utsikt från glasberget

ibland är det lite synd om mig när jag måste knata uppför den låååånga backen hem. men jag tycker om att ha överblick.

gamla sms som jag inte haft hjärta att radera:

1. "Nu har jag badat och slagit mig halvt fördärvad. :) du är det bästa som hänt mig. Fastän du är ond. ;)" (från mitt ex)

2. "Att läsa mellan raderna; "Jag måste be någon i huset mata mina marsvin när jag åker bort". Din tolkning av någon som säger det? Kram" (från en okänd människa)

nu kan jag radera dom. skönt.

flickflickornas flickflicka

som bloggflicka hamnar man lätt i klichéer. jag läser inte de vanliga modebloggarna, men däremot en del vintage- och second handbloggar. eftersom jag tycker det är roligt med gamla prylar och kläder. själv blandar jag ganska hejvilt stilar och epoker. visst är femtital snyggt, men jag skulle aldrig kunna inreda hela min lägenhet så. likadant med kläder. varför välja bara en stil? men det är just vad vissa gör. orka liksom!

i en del av de där bloggarna verkar man dessutom inte begränsa sig till bara utseendet. de kör hela grejen; bakar cupcakes (muffins hette det på min tid, men vad vet jag?), älskar söta kaniner och rådjur, och hänger runt hemma i übersöta outfits. allt ska iscensättas, från mys i sängen till skogspromenader till jag vet inte vad. hur gör dom på toa liksom? bajsar rosa? det här är dessutom smarta flickor, konstnärliga och med ambitioner. varför vill man då göra sig till en korsning av femtiotalshemmafru och liten flicka (eller tja, nåt slags bilder av hemmafruar och småflickor, nedkokat till en buljong av rosetter, kakbak och hoppa-i-höstlöv-med-en-pojke-man-tycker-om)?

att göra hela sitt liv till ett konstverk kan vara intressant, visst. lite yoko ono sådär. men pardon me, måste man inte typ... säga nåt också? bör det inte vara livet som blir konst och inte tvärtom? flickighet kan säga mycket, det kan kontrasteras på ett intressant sätt mot grymhet och bisarreri. lena cronqvist gör det bra. inger edelfeldt med. men dessa bloggflickor löper liksom linan ut utan minsta tecken på ångest och instängdhet i ett ruttet ideal.

jag tänker lite på en av de namnkunnigaste tolkien-experterna vi har i landet, anders stenström. som tagit sig namnet beregond. en vän och jag har funderat mycket på hur beregond fungerar i vardagen. om han är beregond, fullt ut och hela tiden. och vilka märkliga anakronismer han måste råka ut för när han fösöker leka kvasi-medeltid. hur känner sig egentligen beregond när han står i kylskåpsdörren och halsar mjölk direkt ur förpackningen, i ringbrynja? känns det inte lite ovärdigt?

jaja, man börjar väl bli gammal och gnällig. och precis som en gammal gubbe blir jag alldeles upplivad och munter av att uppröra mig. ha!

här är förresten lite light-slash med beregond och faramir. sött eller hur?

bibliotekariehumor

kvinnofrågor - Ohja!

hyllsignum alltså. betyder typ samhällsvetenskap- sociala frågor-könsrollsfrågor- kvinnofrågor. SAB är roligt ibland.

eller faktiskt alltid. jag gillar att ordna saker.

trygghet

en av mormors bröder ligger på sjukhus i vasa med förstörda njurar och KOL. han är lillponken, sladdbarnet, som fick samma namn som sonen de hade förlorat några år tidigare. han som aldrig fick någon egen familj fast han är så barnkär. han som övertalades ta över föräldragården i en liten håla i finska österbotten, fast han inte ville egentligen. som tog hand om sin mamma tills hon dog i början av sjuttiotalet, som fogade sig i sin lott, avstod från kvinnan hans mor inte godkände. som försökte sig på ekologiskt jordbruk för över trettio år sedan men fick ge upp. som har de starkaste armarna jag vet.

i början av åttiotalet fick han vår hund. vi tog honom med oss dit på semester, såg honom löpa som ett svart streck genom potatisåkern, såg det omedelbara samförståndet mellan hunden och gubben. han fick bli kvar. där var han mer behövd. varje år åkte vi tillbaka och hälsade på. hunden kände igen oss, var överlycklig, så där hundlycklig som bara hundar kan vara. och jag älskade den där hunden så det gjorde ont. när han började bli gammal kunde jag vakna kallsvettig och känna "nu är han död". men det var han inte, inte förrän jag redan hade sörjt honom färdigt. sexton år blev han. på slutet var det illa ställt, på nätterna gnällde han och jag fick sitta bredvid honom på golvet och stryka hans grånande päls för att han skulle lugna sig. han led men min gammelmorbror kunde inte med att låta avliva hunden. fast till sist blev det ju så ändå. efteråt fick han aldrig tillbaka livsglädjen riktigt. det är tolv år sedan.

jag inser att jag är bortskämd. jag har min mormor i livet och därtill de fyra av hennes bröder som överlevt krig och elände. min morfar har jag aldrig träffat, men bröderna granlund har varit mina ställföreträdande morfäder. speciellt då lillbrorsan. och nu vet vi inte om han klarar det här. och visst har han levt sitt liv, även om det inte blev riktigt som han ville. men ändå. det är en värld som går förlorad. illusionen av trygg beständighet blir omöjlig sedan.

vår generation bygger aldrig upp nåt slår det mig ibland. vi bryter ner en massa saker, som förvisso behöver brytas ner, men bygger vi verkligen något? vi bygger oss själva kanske. ensamma monader som flyter runt, krockar med varann ibland för att sedan skiljas åt igen. våra föräldrar får stå för den stabila tryggheten. dom ska stanna där dom är och alltid finnas för oss. vi vill ha friheten men är inte riktigt beredda att bära dess villkor.

jag vill börja bygga snart. inte samma som mina föräldrar byggt, men något. som står fast när allt annat rasar. som det måste rasa.

illvillig geometri

höstdepression i antågande. diskberget växer, jag ligger på soffan och slösurfar och skiter i att jag har examinerande seminarium i morgon. ingenting rubbar mina onda cirklar.

men jag jobbar på det, okej okej?

... and all the men and women merely players

livet är en pjäs. du har huvudrollen i ditt liv, men du är inte regissör.

är dagens yogavisdom. det var nåt om öde och karma och yada yada också. alla höll med i en anda av kosmisk harmoni och samförstånd med världsanden. utom jag då. jo, det är klart, svarade läraren på min invändning, en kvinna som blir misshandlad av sin man har ju ett eget ansvar att lämna honom. det var ju inte riktigt så jag menade. det var verkligen inte så jag menade. skuldbeläggande av offer är inget jag ställer mig bakom. men här var diskussionen slut. i fortsättningen ska jag nog bara hålla käften. and let them suck.

det regnade, men bilderna blev bra

jag fyllde mina ögon med ljuset och tankarna på allt det nya.

utsikt över skåne

i helgen var jag på skåneturné. först åkte jag till kerstin och love i kristianstad, åt massa gott, shoppade, pratade gamla minnen och skrattade åt vår tid på lärarprogrammet i eskilstuna. vi mindes våra kära klasskamrater noac näverlur, king louie och hon med pepparkaksögonen som flörtade lite för ohämmat med min speciellt utvalde lektor i litteraturvetenskap. och så var vi på handbollsmatch, roligt och spännande var det. vilket fick mig att inse att jag måste göra upp med mitt sportförakt. mer om det senare. dom vann förresten!


här envisas vi med att äka räkmacka ute.

sedan vidare till eva på österlen. matlagning och tedrickande och långa diskussioner i köket. många pekfingrar i vädret och "men är det inte så att...". speciellt var vi upprörda över j.r.r. tolkien och de osunda värderingarna i härskarringen. det är roligt att vara arg. fast ibland ska man bara let them suck. har jag lärt mig.

hösten börja komma och känslan med att komma bort ifrån hela skiten

billy ringde mig tidigt en morgon
och fråga om jag skulle hänga med
jag frågade vart och han svara "bort"
och vi drog till domus och han fick ut sin lön
jag ringde min mamma och sa "jag sticker nu"
vi hängde på första tåget som stod inne på stationen

kom jag att tänka på när jag åkte genom halmstad häromdagen. och det visade sig att jag kunde skrämmande mycket av texten också. men det är ändå nåt vackert med den. upproret mot den totala förnedringen i att jobba på domus, det ödesmättade uppbrottet, vägen mot undergången. sen kan man ju ifrågasätta budskapet om att den som inte inordnar sig i systemet (och accepterar sitt kneg på domus) oundvikligen börjar knarka i amsterdam. men igår fann jag ett visst nöje i att tänka mig att jag var på väg bort, ut i världen, kanske för alltid. när jag bara skulle till skåne över helgen. du fattar vad det handlar om?

ikväll ska jag på handboll och heja på kerstins love som spelar i ifk kristianstad. spännande ska det bli.

ljuva drömmar

kan man skicka biblioteksbesökare på boot camp? där dom får lära sig att skjuta in stolar, slänga bananskal i papperskorgen och inte stapla böcker i hörnen. hårt som fan ska det vara, gärna med nån snaggad före detta amerikansk militär som skriker åt dom. men det går väl förmodligen inte i mes-sverige.

denna dag

dagens theme song har varit stad i ljus med tommy körberg. och på vägen hem såg jag i ett gymfönster en man som tränade i ett par mikroskopiska jeansshort i åttitalstvätt. i sanning en märklig dag.

om snippor och framstjärtar

har just slukat senaste ottar. temat denna gång var barn och sexualitet. ett ämne många inte vill ta i med tång.

ta en titt på den glada prinsessan till höger. hon vet inte riktigt hur barn blir till. marie på lekis har sagt att en mamma och en pappa ska vara nakna och ligga på varann med ett barn emellan. så blir det flera barn. men var får man då det första barnet ifrån? och ibland när hon är hård i magen tror hon att det kanske är en bäbis som är på väg ut. för hon har brottats naken med sin bästis jocke. om den tredje hemliga öppningen mellan benen vet hon ingenting.

vi sa gudskelov inte framstjärt i min familj. utan kisseblomma. vilket visserligen är väldigt sött. men också talar om klart och tydligt att detta organ kissar man med. inget annat. nu heter det då snippa har jag förstått. jag tycker det är ett rätt illa valt ord faktiskt. det är härlett ur snopp på samma sätt som johanna är härlett ur johan, eller lärarinna ur lärare. gud tog adams revben och skapade kvinnan. lite mer fantasi hade man väl kunnat förvänta sig. nåt eget hade vi väl kunnat få?

förhoppningsvis blir det i alla fall enklare när det finns ett vedertaget ord. men jag tror tyvärr att det fortfarande finns en massa barn som går med en massa konstiga frågor som dom inte vågar ställa till nån. och att vuxna tror att barn är (eller bör vara) oskuldsfulla och så långt det går hållas ovetande om alla dom där "vuxensakerna".

nu känner jag lite att jag har tappat den fina tanke jag hade från början. jag återkommer.

en kvinnas doft

nu när jag inte har nåt liv blir det en hel del film. massa olika filmer faktiskt. i kväll har jag sett parfymen. och känner att jag måste gnälla lite.

jag gillar onda sagor. sweeney todd och så vidare. men den här var... ja, jag vet inte vad jag ska säga. utom att jag blev väldigt illa berörd. jag brukar inte ha några problem med att folk mördar andra folk på film. mördelimörd liksom, så var det inte mer med det. men det här var mer som elefantjakt. man dödar nåt fint och värdefullt för att komma åt en lite skitdetalj. elfenben - eller i det här fallet lukt.

sen gör man visst världens mest fantastiska parfym. som doftar vaddå? kärlek såklart! det vet ju alla att döda unga kvinnor doftar kärlek. och mördaren var ett missförstått geni, en konstnär. men tyvärr finns det inte plats för sådana i denna trångsynta värld. det är då för sorgligt. eller är det nåt jag inte fattar med den här filmen?

en sak till. måste man verkligen vara snygg för att lukta gott?

är tid pengar?

i vår sköna nya värld var det väl meningen att vi skulle kunna luta oss tillbaka lite och låta maskinerna göra jobbet. ändå är det fortfarande nästan omöjligt att ifrågasätta åttatimmarsdagen. man ska göra rätt för sig, basta! att det sedan inte finns jobb så det räcker åt alla, det är ju faktiskt dom lata medborgarnas fel. det finns väl massor av jobb. därute. typ.

man kan till exempel jobba med telefon- eller kanvasförsäljning. lura på folk saker dom inte vill ha i situationer när dom bara vill vara ifred. eller varför inte starta ett företag. hitta på att folk behöver något dom inte behöver som man kan kränga. klart det finns en massa jobb!

jag hoppas att jag aldrig behöver jobba heltid. jag behöver inte alla dom där pengarna. jag behöver ingen platt-tv, ingen ny bil, ingen årlig thailandsresa. jag vill ha min tid. och inte nödvändigtvis till att göra något konstuktivt.

och varför lagar vi inte saker längre? vi borde laga mer. det mesta som går sönder går ju faktiskt att laga. det är nästan alltid värt det, om inte ekonomiskt så i alla fall resursmässigt. varför inte stoppa lite strumpor framför tv:n? att laga en reva i ett par byxor tar kanske en kvart. hur lång tid tar det att jobba ihop till ett par nya?

jag tror många helt enkelt inte vet hur man gör. därför har jag tänkt att man skulle samla en massa information om hur man lagar en massa olika saker någonstans. jag är själv lite dålig på att laga saker, för jag vet inte alltid hur man gör.

hur som helst. tid är inte pengar. men pengar är tid. åtminstone om man är löntagare. inte några nya insikter kanske, men det är så lätt att glömma.