Får man?

Skratta rakt ut och helt ohejdbart åt söta artonåriga syntharpojkar med väldigt mycket volym i håret, coolt poserandes framför mammas blommiga gardiner, lyckligt ovetandes om att denna pose kommer att framkalla sagda reaktion hos en flickvän arton år in i framtiden när man själv kommer att ha avsevärt mindre hår? Jag vet inte. Men gör det.

Saker som jag inte förstår del 1

Hetaste tipset är att texten är utformad så att även personer som officiellt inte bajsar (typ kvinnor och kungen) ska kunna bära paketet till kassan på ICA utan att bli misstänkliggjorda.

(Jag tog ett långbad tidigare, därför det saknas en rulle. Så ni vet.)

Lika delar skryt och självömkan

1. Den fräcka singeln i förra inlägget köpte jag för tvååfemti på Kupan och gav till min bror sådär på skoj. Han blir glad om man köper Hammond Disco Hits 7 och sånt åt honom. Idag ringde han och berättade att han hade kollat runt lite och det minsta någon sålde Cosmic Hoffmans dunderhit Weltraumboogie (smaka på ordet!) för var 50 euro. Det ni!

2. Sociala färdigheter förtvinar så lätt när de inte tränas. Jag har oerhört slappa umgängesmuskler just nu. Jag som hatar att träna.

-Jag kände en som skrev uppsats ihjäl sig. -Vad hände med honom? -Han dog.

Under tiden bjuder jag på ett schysst singelomslag.

Dagens gubbism

Tokvänstern profilerar sig
Västerpartisten Pernilla Calmerfalk i Örebro har fått igenom en motion till partiets kongress i maj att ett tredje kön bör införas i Sverige!

- Det går ut på att vi juridiskt definierar ett tredje kön som är jämställt med man och kvinna, säger Pernilla.

Ett tredje kön ska enligt motionen kunna tillskrivas en person som inte känner sig bekväm med att vara man eller kvinna.

Rent medicinskt ska man kunna ge en person utan tydliga manliga eller kvinnliga genitalier den nya identiteten.

Lennart Larsson
(man)

Saxat ur Vlt 12/3, insändarsidan. Lennart, det råder ingen tvekan.

(Ni minns väl gubbismerna?)

The good old ultraviolence

Filmvåld alltså. Inte för att jag mår illa av att se det (jag är ganska förhärdad). Eller att jag tycker att det är orealistiskt (det är det ju oftast i och för sig, men jag är absolut ingen realismfundamentalist, bara man kan göra det någotsånär trovärdigt i just den aktuella fiktionen). Det är bara så outhärdligt tråkigt. Poänglöst. Utfyllnad.

Har just sett Ultraviolet (redan här fick jag ju en ledtråd liksom), och tycker (återigen) att det är trist att en hyfsad sf-story alltid ska förstöras av en massa hundra-mot-en-fajter med spejsiga vapen. Lägg av. Det är inte ens provocerande längre.

Ibland är jag glad också

Till exempel när jag tittar ner och upptäcker att mina skor har förvandlats till lekfulla labradornosar.

Mitt liv efter BHS

börjar plötsligt bli möjligt att visualisera. Visserligen har jag rätt många poäng kvar att ta (bland annat inte mindre än 14 poäng för Mysgubben S., vilket i sig ger mig kväljningar) innan jag kan höja mitt långfinger åt den förhatliga tegelbyggnaden för sista gången. Men jag ser ljuset från Nangijala nånstans där borta vid tunnelns slut. Och då! Ska jag göra en massa roliga saker som:

Sy (två tillklippta kjolar ligger och väntar).

Läsa typ... skönlitteratur. För det var väl bibliotekarie jag sa att jag skulle bli?

Se hela Twin Peaks-boxen.

Lägga upp en massa Tradera-auktioner och tjäna grova pengar, samtidigt som mitt hem blir sådär härligt feng shuiat.

Sortera min bokhylla, enligt SAB-systemet. Jajamen!

Och kanske kanske, om jag oväntat får en massa pengar (se ovan), resa bort nånstans där det är varmt och där det finns god mat och vin och hav och helst inga datorer så långt ögat når.