Mor lilla mor

Det här skulle kunna vara ett hyllningstal till alla mammor. Men det är det inte. Sånt kan söner hålla på med, dom som inte har något att förlora på det. Själv känner jag ingen lust att instämma i hyllningskören på alla-utslitna-hemmafruars-årliga-lediga dag. Pliktskyldigt köpa rosor och choklad för att döva tacksamhetsskulden gentemot de där kvinnorna som offrade allt för vår skull. Som har glömt vilka dom är och tappat sina flickskratt. Som har gått från att ta hand om småbarn till att ta hand om skolbarn till att ta hand om tonåringar till att ta hand om sina gamla föräldrar. Och sedan, som en livets dessert, förväntas ta hand inte bara om barnbarnen utan också sin skröpliga karl. Jag ser dom överallt, fast dom borde ha gått ur modet för länge sedan.

Jag känner en växande panik i bröstet. Snälla snälla låt mig inte bli som dom. Låt mig bli en slarvig morsa som glömmar packa jympapåsen, som inte tar ansvar för att köpa presenter till svärföräldrarna och som hellre kladdar geggamoja med sina barn än jagar dammråttor. Men det finns ett tryck som är svårare än allt annat att motstå. Var nu en duktig flicka och hjälp din mamma. Dela hennes martyrskap. Offra dig och få inget tillbaka. Håll männen om ryggen när dom dricker för mycket, svär och ryar, glömmer barnens fördelsedagar, misslyckas med att hålla pitten i brallan. Dämpa. Håll ihop. Håll skenet uppe. Sopa rent framför dörren.

Längta bort, men tala aldrig om dina egna behov. Ge istället omgivningen dåligt samvete. Lär din dotter att vara kvinna, mor och maka, så som du har lärt dig av din mor, och hon har lärt av sin. Dämpa och håll ihop. Allt.

Så mycket vilja

som slåss i mig nu. Men det är som om allt står och väger. Jag vet inte riktigt vad jag kan skriva som är sant. Vet inte vad jag kan ta mig för som inte stänger några andra vägar. Så jag väntar, vilar i ögonblicken. Snart ska jag åka hem till mina solrosor. Jag hoppas jag får se dem blomma innan jag ska packa ihop och dra vidare.

En dikt för M.J. (alltid M.J.)

Du
har två par urtvättade svarta jeans
och ett sätt att spärra upp ögonen,
inte när du blir förvånad
utan när du vet att du
förvånar.
Liksom förtjust.

Du
har hus på landet
och barn som du brukar hämta.
En kvinna som inte är din fru
har jag sett i telefonkatalogen.

Du
har nariga händer,
ett pojkfräckt leende
och en såndär rygg som är naken
även med kläderna på
(också över tinningarna ligger något naket
och alldeles sant).

Och det händer att jag måste hejda mig
för att inte smyga upp bakom
och lägga kinden emot
och andas
i samma takt som du.
Så att du skulle få blunda
för en gångs skull.

Vad nytt

en dag som denna? Tja, jag har t.ex. hyvlat mig i tummen med en osthyvel. Jobbat mitt näst-nästsista pass på bibblan. Packat för turné i Östergötland. Och varit lite varm i hjärtat.

Varje år brukar jag skicka en bok i födelsedagspresent till min guddotter Hannah. Som en sann bibliotekarie. Den första jag skickade var Loranga, Masarin och Dartanjang som ljudbok, jag tror det var när hon fyllde sex. Den ville hon inte alls veta av. Men med viss moderlig list lyckades Sarah ändå locka henne att lyssna, och sen var det kört.

I torsdags fyllde hon tio. Senfärdig som jag är fick jag inte iväg presenten förrän i helgen. Men jag tror det var okej ändå. För när jag pratade med Sarah igår kväll satt Hannah redan och läste. Så hon hade inte tid att komma till telefonen själv och tacka. Kanske är hon lite lite blyg för mig också. Kanske är jag lite blyg jag med. Vi har inte bott i samma stad, inte träffats så mycket. Men det känns fint. Att hon litar på mitt omdöme när det gäller böcker. Det värmer både i gudmors- och bibliotekariehjärtat.

Ett långsamt farväl - del 1

Jag börjar ställa in mig på att lämna den här stan. Därför tänkte jag ta med er, kära läsare, på några utflykter i det vackra Borås. Första delen blir en konstvandring, för Borås är skulpturernas stad.

Det här är min närmaste skulptur, sisådär 150 meter hemifrån. Två barn och en banan. Här skymtar vi ett underliggande drama i klass med Kerstins Loves pappas hitlåt Äppelmelodin (jag kommer aldrig sluta yvas över att jag känner äppelmelodimannens son). Vad händer i nästa ögonblick? Ett verk som ställer frågor till betraktaren, utmanar vår egen medmänsklighet, vår egen generositet. Delar du med dig? Eller tar du hela själv? Så gick i alla fall mina tankar tills jag idag läste den lilla skylten under skulpturen: "Två barn och en fågel".

Utanför högskolan hittar vi denne liggande man. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar honom eller inte. Dels känns det som en ganska avväpnande och trevlig skulptur. Men samtidigt ger den lite känslan av målad glasfiber á la trädgårdstomte.

På stora torget står Pez-gubben. Men det är bara bluff, finns inget godis där inte.

Denne gänglige yngling kommer vi ju inte undan. Jag föredrar att inte kommentera. Bara: ser ni hur sjukt stor han är?!

Den här statyn är tvärtom väldigt liten. "Ute" heter den. Då är det bra med en bäveroverall. I nylon. Den står vid busstorget och är en av mina favoriter.

Det här kan vara Borås fulaste staty - Öronvaxet. Finns på Sandwalls plats. Skulle tro att den kan vara ganska rolig att klättra runt på om man är i samma storlek som "Ute".

Här har vi en gigantisk pilsk kanin. "Mate hunting" av Marianne Lindberg de Geer. Det är synd om den här kaninen. Inte bara för att det är ont om andra tre meter höga kaniner i trakten, så partnerspaningen lär bli fruktlös. Utan också för att den har blivit nedvält i Viskan. Det är därför den är lite slokörad.

Inte staty kanske, men offentlig konst. Två klädstreck mellan två skorstenar. Då blir man glad.

Min absoluta favorit bland Borås skulpturer. Gåtfull, mystisk och otillgänglig står han där i Viskan. Ibland med blomsterkrans.

Ett litet hus på slätten

Mitt ute på slätten ligger en liten by som heter Dagsmark. Om man följer Storåvägen förbi skolan, ungdomsgården och affären, bron över Lappfjärds å och avtagsvägen mot Träsk, kommer man snart till en stor gammal gård med mangårdsbyggnad, lillstuga (undantaget), vedbod, smedja, maskinhall, och en hel länga med andra uthus av olika slag. På den gården är min mormor Helny uppvuxen, med alla sina bröder och sin snälla mamma Hulda Maria.

Om man följer vägen ett litet stycke till kommer man fram till den lilla gården på bilden. Det är mammas barndomshem. Där bjöd morfar Elis in tattarna på kaffe, när ingen annan i byn ville veta av dem. Där susar björkarna nu för ingen alls. Det är dit jag längtar.

En liten gård, allt i samma hus; fähus, härbre, vedbod, dass, jordkällare och boningshus. Byggt på femtiotalet, med en hög ryska mynt ingjutna i grunden. Lite halvfärdigt. Möbler ditställda av olika släktingar, snickerierna målade av mormor i de färger som fanns att tillgå - lite gult, lite grönt, lite blått, lite svart. I byrån i köket en hel bunt gamla studiofoton av okända människor, foton som mammas faster Sylvia hade med hem från Amerika. Tjusiga damer, allvarliga barn. Och en död man i en kista.

Det konstiga är, att när jag drömmer om Dagsmark, är vårt hus alltid otroligt förfallet, och ofta hotfullt. Ibland ligger det på andra ställen också. Vinden viner genom springorna i brädväggarna, gamla madrasser möglar på golven, rangliga trappor leder hit och dit mellan halva våningar och förnsterlösa krypin. Ibland måste taket stöttas med störar. Och en gång hittade vi en gammal farmarklocka på vinden, som småningom smälte ner till en svärm av svarta myror.

Det är klart att ett hus som står tomt femtio veckor om året har sina hemligheter. Inte konstigt att det lever dubbelliv.

Är du normal, lille vän?

Tendens i p1 idag handlade om diagnos eller inte diagnos för olika tillstånd av psykisk ohälsa. Idéhistorikern Karin Johannisson berättade om synen på olika tillstånd av melankoli, spleen, ennui, mjältsjuka, nevrasteni och allt vad det har hetat, och hur det tidigare varit en del av det normala, hur det har setts som en del av de mänskliga villkoren. Men hur vi idag sätter diagnoser på allt, medicinerar och pjåskar.

Och jag tänker att börjar man inte i fel ände om man bara kritiserar diagnoshysterin, den lättvindiga medicineringen och sjukskrivandet av personer med lättare psykiska besvär? Visst, jag är med på att ångest och nedstämdhet är en del av livet, att det inte går, inte bör, medicineras bort. Men hur lever man då med ångest i det här samhället? Hur orkar man jobba heltid om man inte ens orkar ta hand om sig själv? Hur klarar man att välja pensionsfonder och telefonabonnemang och elleverantör när man inte ens klarar att välja vad man ska äta? Hur undviker man att det jäser över när normalitetskostymen är så jävla trång?

Jag vet att inte hur jag hade orkat om det inte hade varit för selektiva serotoninåterupptagshämmare. Visst, jag kanske borde konfrontera min ångest i stället. Möta den och lära mig att leva med den. Men var finns tiden för det? Jag måste betala hyran och handla mat. Jag måste plugga och prestera, för var det något som verkligen gav mig ångest så var det att slava som timanställd på ett dåligt betalt, men psykiskt krävande skitjobb. Tiden går, jag blir inte yngre, och faktum är att jag vill leva, inte grubbla. Jag vill kunna fungera tillsammans med andra människor. Är det för mycket begärt?

Är det inte dags att i stället fundera på vad samhället gör med vår syn på oss själva? Tänka efter om det verkligen är så att människorna är till för samhället. Och inte tvärtom. Om vi tvingas se oss själva som arbetskraft som antingen är behövd eller överflödig, funktionsduglig eller defekt - är det konstigt att vi får ångest? Kan vi inte börja där istället för att skuldbelägga pillerknaprarna? Det handlar inte om att sluta pjåska. Utan om att börja bry sig.

Och en sak till!

*pekfingret i vädret*

Varför följs repliker i stil med "Jag gillar kurviga/mulliga tjejer" alltid av något i stil med "Jag tror det är biologiskt, man vill ha nån med breda höfter som kan föda många barn"?!? Har nån som gillar smala människor någonsin behövt försvara sina preferenser med en massa kvasivetenskapligt mumbo-jumbo? Nej, just det. Säg att ni gillar det bara. Eller ännu hellre, säg inget alls. Jag vill ändå inte föda era barn.

Nu ni!

Har jag fått vatten på mitt kuvert.

Ni vet hela den här grejen med att vissa gärna vill se sig som alfahannar och allt det där tröttsamma? Igår hörde jag en forskare på radion som menade att alfahannesystemet blev omodernt redan under stenåldern. När människan började jaga stora djur krävdes att många individer samarbetade, och om det då var någon som tog för sig på de andras bekostnad blev han utstött eller t.o.m. dödad. Det gynnar helt enkelt inte flockens fortlevnad.

Så, den mänskliga evolutionen har inte selekterat fram stöddiga individer som trampar på andra, utan individer som tar hänsyn.

Inte för att jag tror på att sådant säger speciellt mycket om den moderna människan. Men allt som ger den-starkes-överlevnad-biologisterna och vulgär-darwinisterna på tafsen är per definition bra.

Dagens störning

är att vuxna människor, som pratar i radio (p1!) säger "Findland". Ungefär som småbarn säger "busshållsplats" och "falmskärm". Och det är ingen engångsföreteelse. Skärpning!

Hemmablind

Brevid mitt hus finns ett litet berg. Det går en brant, brant stig upp dit. En stig vars början jag har gått förbi många många gånger och tänkt: nån gång ska jag gå upp där. När Åsa var här gjorde vi det. Det var en lång väg upp, och brant. Som Åsa så riktigt påpekade fanns det en viss risk för "pattmögel" (hon citerade här sin far Roland).

Men när man kommer upp. Då ser det ut såhär.

Mina solrosfrön har grott också, på ungefär tre dagar. Det, mina vänner, tycker jag är bara en anings aning skrämmande. Men det är väl sånt det är, livet. Griper minsta tillfälle att springa fram, om det så bara är i en liten jordklutt i en kruka i ett fönster. Om det var en alien som växte så galet snabbt under så enkla förhållanden skulle det vara livsfarligt, tänker jag. Som tur är kan människor och solrosor leva tillsammans i harmoni. Skönt.