Spontanorgasm i skogen

Vad Colin Firths blick i Pride and Prejudice (ca 1:40 in i klippet, den bjuder jag på!) gör för somliga, gör årets första kantarellfynd för mig. Eller ja. Typ.

Med mig hem fick jag också en liter blåbär samt årets första fästing.

Edit: Det var såklart den här blicken jag for efter (4:30 in i klippet). Tack Queera bibliotekarien!

Om jag trodde på helvetet

skulle jag tro att straffet för mina synder bleve att fylla i blanketter i evigheters evighet. Och skriva jobbansökningar. Idag har jag således varit på studiebesök i helvetet.

Helvete är förresten ett roligt ord. Hell är ju det engelska ordet, medan islänningarna säger viti (eller nåt sånt, min isländska är lite rostig...). På svenska säger vi alltså helvetehelvete (vilket då i sin tur skulle betyda ett fyrdubbelt dito?). I sanning en kraftfull tautologi. En infernalisk dubbeltårta.

Nu blir det kaffe på balkongen i limbo.

Trååååk!

Jag är sjuk och orkeslös. Antagligen svininfluensa. Jag som skulle få massa gjort när jag kom hem. Söka jobb blir jag i alla fall tvungen att göra idag. Försöker peppa mig själv med roliga och bra saker jag ska göra när jag får en inkomst. Förlåt - om.

- Lasra ögonen
- Köpa ett helt set med praktiska resväskor
- Gå till en skräddare och låta sy upp byxor som faktiskt passar
- Köpa en massa böcker som jag suktar efter
- Gå till en massör
- Börja dansa nåt roligt
- Köpa ny symaskin

Ja, det var allt för idag go vänner och gott folk. Nu ska jag gå och fila på mitt cv.

Den finaste broren

var så här hjärtknipande söt vintern -76. Den som hade de röda lockarna ändå ...

Konsten att förstöra små oskyldiga barn

Det har varit ont om bekännelser här på sistone, visst? Så nu ska jag ta i nåt som fortfarande känns ganska jobbigt och som jag skäms för litegrann fast det börjar bli längesen.

Bland det modigaste och förmodligen också dummaste jag har gjort i mitt liv är att söka jobb som lärare. Obehörig lärare, vid 23 års ålder och med ungefär ingen erfarenhet av barn överhuvudtaget. Det jag nog egentligen hade tänkt mig var väl att få undervisa i svenska på gymnasiet eller så. Men det är inte där man hamnar som ung och obehörig. Jag fick istället ansvaret för en tvåa. På lågstadiet alltså. Det var något av en problemklass och rektorn och de övriga lärarna visste inte till sig av lycka när de fick lämpa över hela ansvaret på mig.

Jag vill säga förlåt. Jag gjorde så mycket fel. Så mycket dumt. Jag var så orättvis och naiv. Jag såg inte vad som hände bakom kulisserna. Jag gick på så mycket fjäsk. Jag blev överlistad och manipulerad av åttaåringar.

Andra barn dömde jag på förhand. Ett av dem försonades jag med mot slutet. Jag bad honom om ursäkt. Vi blev vänner, och det är jag stolt över. Men framförallt ska han vara stolt över att han var vuxen nog att omvärdera mig.

Sen var det såklart många av barnen som tyckte väldigt mycket om mig. De tyckte det var roligt med en ung fröken som hade fina kläder och var "snäll". Och några få av dem vet jag att jag gjorde skillnad för. De blyga tysta, som jag såg och stöttade.

De finns i mitt hjärta allihop, fortfarande. Jag är glad ändå att jag fick lära känna dem. Men jag hoppas att jag slipper möta dem (och deras superläskiga föräldrar!) på stan. Jag hoppas att jag inte förstörde dem för livet.

Innan jag somnar

når jag ibland ett tillstånd av kreativ feber. Då släpper alla hämningar, alla associationer släpps fria och jag har bara att avnjuta resultatet. Som den gången min hjärna visade mig en tecknad film med olika figurer som dansade i ring, bland annat ett gäng apor i röd fez. Eller när jag mycket övertygande tänkte att "Jo, man får betala extra skatt på strumpbyxor, eftersom man tittar på tv i dom!" Igår innan sömnen såg jag små vita maskar som bildade knivskarpa bokstavsformationer. Det var nämligen så att vi hade lärt oss att progammera biologiskt material.

Tänk om man var i det tillståndet jämt. Eller om man kunde spela in alla sina briljanta (?) idéer. Det kanske inte skulle ha så stort konstnärligt värde. Men underhållande skulle det ju vara.

Och där ...

... var jag tillbaka från semestern. Jag har haft det fantastiskt skönt, inte tänkt blogg över huvud taget. Nästan.

Sen kom jag att tänka på det här med värdighet. Och det måste jag ju bara blogga om. Uttrycket "Det är under min värdighet" comes to mind till exempel när man går in i valfritt soprum. Det är uppenbarligen under vissas värdighet att sortera sina sopor. Ett av mina tidigare inlägg får mig att fundera på om det är under vissas värdighet att använda toaborste. I USA, har jag förstått, är det under de flestas värdighet att använda cykel som transportmedel. Att bo i hyresrätt är ovärdigt för vissa, köpa begagnade saker, till och med att sälja sin egna begagnade saker är ovärdigt. Listan kan göras lång. Att göra något för någon annan utan att få något tillbaka, att sitta i baksätet, att åka buss, att stå i kö, att hålla hastighetsbegränsningar, att köpa något annat colamärke än det där klassiska rödvita ni vet som jag inte tänker nämna här. Att bli begraven i en kista av exempelvis wellpapp skulle nog uppfattas som ovärdigt av de flesta. Det tycks mig som att de flesta av de här till synes godtyckliga uppfattningarna om vad som är värdighet handlar om viljan att kokettera med pengar eller inflytande. Och sett i ett historiskt perspektiv är det väl inte så märkligt. Ja, det är ovärdigt att få stå med mössan i hand och be om lov och allt sånt som föll på de mindre lyckligas lott, förr. Men problemet är att vi överför det på alla möjliga situationer där uppfattningen om värdighet hamnar på kollisionskurs med vad som är vettigt och hänsynsfullt.

Vi skulle behöva omvärdera vår syn på värdighet. Förslag på bättre saker att lägga under sin värdighet:
Att låta andra städa upp efter sig
Att slösa med andras tid
Att slösa med resurser
Att stödja tvivelaktiga företag genom att köpa deras produkter
Att ligga med människor man föraktar
Att utsätta andra för fara
Att bidra till konsumtionshets

Kom gärna med fler förslag!

En sak bara..

om du gillar grodor ska du åka till Långsjön mellan Västerås och Surahammar. Där kan man få sitt lystmäte på små amfibier. Känslan är densamma som när man plötsligt upptäcker att man nästan står i en myrstack. Fast det är små grodor som kryllar runt istället. Sen kanske man inte gillar grodor så mycket längre.

Jag tar bloggsemester.

Typ nu. Återkommer när (om) jag har nåt vettigt att skriva.

Jag skulle ju aldrig bli en sån där

som har almanackan fulltecknad och måste schemalägga spontanitet. Som dom där otäcka matematikerna som jag var på middag hos för några år sen och som var goda vänner till mitt ex kemidoktorn. Som menade att man i varje stund måste tänka över vad man vill göra så att man inte förlorar någon tid på oväsentligheter. Sen åkte jag hem och låg framför teven hela nästa dag. Revolt!

Nu kommer jag på mig själv med att typ skryta på Facebook om hur mycket jag har att göra. Hur blev det så? Jag måste i alla fall skära en del i min fantasiska sommar. Jag kommer nog aldrig ner till Skåne. I höst kanske? Jag undrar jag om det blir nåt Dalhalla. Verkar svårt att få ihop det med mina vänner mammorna. Inget åka och titta på gamla gruvor i Dalarna heller. Men gruvorna ligger nog kvar till nästa år. Det blir sommar igen.

Nu ska jag njuta av lugnet och ensamheten i Lindas lägenhet som jag har fått låna. Huru ljuvligt! Jag ska sitta här och transkribera intervjuer i godan ro och kanske låna symaskinen lite. Men bara om andan faller på. Dagarna ska vara som oskrivna blad.